Du och jag, Cousteau

Jag uppgraderade min Rollei Sportsline 50 (499 kr) till en nästan dubbelt så dyr Fujifilm Finepix XP10 (990 kr). Skillnaden är enorm. Jag hann förresten klappa en abborre och filma det också.

Förslag på en framtida (?) uppfinning

Jag är inte särskilt sugen på att hoppa på e-bokläsartrenden. Kindle verkar vara fint designad och behändig, men jag gillar faktiskt papper, omslag, mjuka pärmar, hundöron och kaffefläckar. De gör trots allt bokupplevelsen mer personlig.

Men det finns ett problem med traditionella böcker som stört mig länge - risken för självpålagda spoilers. På grund av textens layout och berättelsens framåtrörelse händer det alldeles för ofta att jag hoppar fram med blicken några rader eller en hel sida för att jag fått syn på en förlösande replik i ögonvrån. Eftersom två sidors text alltid är tillgängliga på samma gång är det svårt att inte uppfatta något som stör förloppet och får blicken att flacka.

Jag vet inte riktigt hur utbrett det här syndromet är för de som inte har 25% damp, men bara att layouten spelar så stor roll är beklagligt. Det är till exempel svårt att undgå om kapitlet skulle ta slut på sidan mittemot, eller om ett intensivt replikskifte nalkas. Egentligen skulle de här problemen inte finnas så länge man inte aktivt spolar i texten. Tv-serier och musik är förebilder. Där finns i och för sig alltid tidsaspekten, men risken är minimal att man skulle råka uppfatta något som ligger en minut fram i tiden.

Och så kom jag på en potentiell fördel med Kindle. Scrollfunktionen. Redan på datorer gör effektivt scrollande att man kan läsa lagom mycket i taget och undvika att bryta flödet. Men jag tror det går att göra ännu bättre. Jag tänker mig en text som framträder samtidigt som man följer den med fingret - eller varför inte ögonen? Min fars digitala systemkamera ställer till exempel in skärpan i fotot utifrån var i sökaren man tittar. Och den är ändå ett par år gammal. Med sån teknologi borde det inte vara svårt att skapa en framtidens Kindle, där texten görs synlig för läsaren i precis rätt takt. En sån skulle jag köpa i alla fall.

In Limbo

"Om Kierkegaard hade skapat ett pussel/plattformsspel skulle det vara Limbo", skojade en amerikansk spelbloggare i veckan. Spelet, som släpptes till Xbox Live Arcade i onsdags, ser ut att bli en av årets riktiga indieälsklingar. Det hyllas i första hand för sitt utseende - en svartvit skuggvärld där konturerna och bakgrundsljuset utgör all grafik. Men även de smarta, originella pusslen har rosats och fått spelet att jämföras med Braid och Another World.

Kierkegaard-referensen är visserligen medvetet larvig men den säger något om hur Limbo sticker ut bland alla sniper rifles och harvande för erfarenhetspoäng. Limbo har bara en knapp för att hoppa och en knapp för att interagera, det har varken färger, siffror, karaktärer eller dialoger, men det lyckas ändå bygga upp en imponerande liten spelvärld. Problemet är bara vad det gör med världen sen. Eller snarare vad det inte gör.

Det står klart redan från början att spelet har väldigt bra koll på sina verktyg. Den skarpa konturen som är själva plattformsbanan löper över vajande gräs, murrigt vatten, kletig tjära, små rullande stenar och elektriska fält. Detaljarbetet är imponerande. Stämningsfullt. Skuggor och ljus faller i olika former och styrkor, dessutom har spelet ett kornigt filter som för tankarna till gammal stumfilm och gör kontrasterna mer levande.

Ännu bättre är att Limbo har vett att hålla tyst. Ingen musik hörs någonstans, bara ljudeffekter, och ofta riktigt obehagliga såna. Monsterdjur som smackar med käkarna eller knarrar med de långa ledbenen, sågklingor som surrar hotfullt och den dova dunsen från huvudpersonens kropp när den faller till döds efter ett felsteg. Att spela Limbo i tystnad är påtagligt, nästan fysiskt, kroppen vrider sig inför dödsfällorna.

Och dödsfällor finns det många av. Det börjar med stup, spindeljakter och ensamma båtar över osäkra vatten. Det fortsätter med elektriska vajrar, snurrande kugghjul, gruvvagnar, stenkrossar, lådor som måste flyttas för att komma upp till avsatser, fler lådor... Och här någonstans börjar spelet gå från ambient upplevelse till vad som mer och mer känns som... ja, ett vanligt tv-spel. Pusslen är hela tiden finurliga, kräver tajming och planering och tankar i flera led. Men efter den femte eller sjätte lådan att trixa till rätt ställe börjar man undra var poängen tog vägen.

Rättare sagt: Vad var poängen? Vad vill Limbo säga? Varför har det byggt upp ett försåtminerat dödsrike? Är det bara för att vi ska ha något att hoppa runt i? Spelets första och enda mening säger att en pojke (huvudpersonen) går in i Limbo för att hitta sin syster. Sedan börjar spelet, men man får aldrig reda på vad det är som har hänt, varför systern är där nere, under vilka villkor han kan hitta henne eller vad för motivation pojken har. Om det finns en historia här läggs det i alla fall ingen energi på att förmedla den.

Men problemet är inte avsaknaden av story i första hand, utan avsaknaden av sammanhängande upplevelse. I början av spelet ser man andra små pojkar skjuta med slangbälla mot huvudpersonen eller gillra dödsfällor innan de springer iväg och gömmer sig. Vid ett tillfälle måste man till och med ta livet av några av dem. Ingen av dessa händelser följs upp eller låtsas om, de är bara fristående events i den stora pusselparaden. Allt är öppet för tolkning, vilket också innebär att allt är vagt och spelet tar avstånd från att forma ett enda uttryck. Det är ett limbo med monster i skogen, men det är också ett limbo med gömda invånare, med gigantiska dödsmaskiner, med oförklarliga neonskyltar. När spelet börjar bombardera en med hela Zelda-grottors mängder av lådor och omkopplare hänger ingenting ihop längre.

En av de senaste årens mest omtalade spelscener är massakerscenen i Call of Duty: Modern Warfare 2. I den får man stå på avrättarnas sida när ett antal oskyldiga människor slaktas på en flygplats. Man kan välja att skjuta eller inte skjuta, men man kan inte stoppa förloppet. När spelutvecklarna har intervjuats om vad poängen med den här kontroversiella (och plötsliga!) scenen var har de häpnadsväckande nog inte tagit ställning. "As for the effect it has on you, that's not for us to determine. Hopefully, it does have an emotional impact and it seems to have riled up a lot of people in interesting ways. Some of them good. Some of them bad." säger en manusförfattare och gör sig därmed skyldig till den mest oansvariga synd man kan begå som kulturarbetare - "jag sätter ihop något och låter någon annan hitta mening".

Limbo är bättre än så. Det är inte smaklöst utan tvärtom väldigt snyggt, stämningsfullt och har jättebra pussel. Men jag fattar aldrig varför det utspelar sig i dödsriket. Jag kan aldrig pussla ihop monstren, översvämningen och det plötsliga slutet till en meningsfull helhet.

Limbo har ingenting att säga. Och det känns som ett sånt slöseri med stämning.

Hur man utlöser ett jordskred

Balloonfighter säger:
varför heter solid snake just solid snake? det är ett skitdumt namn. alla ormar är ju solida.
[går iväg och hänger tvätt i en kvart]
Rogge säger:
hmm jag vet inte, han fick det som kodnamn liksom hans far fick namnet "naked snake" och där får man en förklaring till varför.
det är för att han helt ensam bakom fiendens linjer och det finns risk för att bli sedd av fienden om han inte skulle utnyttja terrängen i förhållande till det kamoflage man har.
naked är alltså i det fallet en symbol för att han är "helt öppen på slagfältet".
säger de i introduktionen av MGS3 iaf. i MGS 4 är hans kodnamn "Old snake".
alla de här klonerna av "Big Boss" heter snake med nåt framför.
hans bror heter Liquid Snake och en annan klon hette Solidus Snake.
Liquid är annars Solids nemesis.
förresten så är det bara ett kodnamn
han heter David egentligen
det där med din fråga om orm så tror jag de gav alla kloner kodnamnet från "Big Boss" som de tog generna ifrån för att han också hette "Snake".
En orm enligt hans befäl var både snabb och farlig så han behövde ett passande namn.
nu kan jag inte förklara mer utifrån källorna i MGS 3 varför Big Boss får kodnamnet "Snake". så det är alltså inte bara han som heter snake, men han har solid som kodnamn medan de andra heter Liquid och Solidus. Naked Snake var den första och Old Snake är densamma som Solid men det är ju bara kodnamn beroende på uppdraget.

Still crazy after all these days.

Idag fyllde Två män med ett skägg tio veckor! Det är tio veckor sedan vi började blogga här och det är lika många veckor sedan vi nollställde skäggen. Kan man fira det på något bättre sätt än med en fröjdig skäggbild?

...Ja, det är klart man kan. Man kan fira det med en fröjdig skäggbild under vatten!




På grund av kamerans särskilda konstruktion blev vissa (läs: alla) foton lite skeva i perspektiven. Våra ansikten är egentligen mycket mer symmetriska än såhär. För de som tycker det är sexigt med S-formade huvuden kan jag bara säga: There's more where this came from.

Ris inuti

Ovan ser vi en Tanaka-häcksax, ett av två märken som vi har att välja mellan på jobbet. Om man klipper med Tanaka märker man snart att de har placerat avgasröret på ett så finurligt och skadeglatt sätt att hur man än vänder och vrider på saxen så får man ändå avgaserna i ansiktet. Då kan det brännas i näsan och svida i ögonen. Man kan även, som jag har märkt idag, förlora luktsinnet (förhoppningsvis) tillfälligt. Det kan man ha nytta av någon gång.

Generation Kill vs. The Pacific

Jag såg nyligen Generation Kill. Det är lätt den bästa krigsserie jag har sett*. Karaktärerna är ofta osympatiska killar som om de inte varit i Irak antagligen hade suttit hemma i soffan och skrikit "fuckin' faggot" i sina Xbox 360-headsets. Det är snyggt, realistiskt och har förstås ett bra manus signerat David Simon och Ed Burns (The Wire). Generation Kill är en skildring av invasionen av Irak och den tristess soldaterna genomlider i modern krigsföring och kör aldrig över tittaren med skaparens egna känslor, vilket gör upplevelsen betydligt starkare. Generation Kill gav mersmak och jag började att se The Pacific producerat av samma team som låg bakom Band of Brothers (Steven Spielberg, Tom Hanks m.fl.). Det går knappt att titta på The Pacific efter Generation Kill. Istället för att skriva ett övertygande manus eller leta fram skickliga skådespelare (The Pacific håller emellanåt Sunset Beach-nivå på skådespeleriet) vräker man bara på med stråkar i tid och otid så att ingen ska gå miste om vilken känsla de ska känna. Till skillnad från Generation Kill och dess ensemble av olika personligheter består The Pacific-karaktärerna av idel personlighetslösa, linjära, oskyldiga, hjältemodiga pojkar som växer och blir till män medan pampig stråkmusik dånar i förgrunden. Det är ett alldeles för sentimentalt och respektfullt förhållningssätt till andra världskriget som vi har sett oräkneliga gånger förut. Det är på gränsen till det outhärdliga.

*Jag har i och för sig inte sett särskilt många men jag har ju en omisskänlig känsla för kvalité.

Min helg med mänsklighetens bottenskrap

Jag har precis lämnat in alla texter och således överlevt en helg av Sommarrock i Svedala. Det är bland det värsta jag har varit med om. Jag har sett white trash-människor av en kaliber jag inte trodde existerade i Sverige. Jag har sett 60-åringar spy av fylla, slåss och idka petting i buskage. Jag har stått och väntat på en buss som var en och en halv timme försenad och var så fullproppad att jag fick sitta i en tidningslåda. Bussen tog en timme på sig till Malmö mot normala tjugotvå minuter. Självklart blev det slagsmål på bussen (en 60-årig man skulle slå en ung tjej som sa att de inte kunde tränga ihop sig mer och folk klev emellan) och några fick panik av trängseln och värmen och grät och skrek "släpp av mig, snälla släpp av mig, jag klarar inte det här!". Jag har sett fler ögonbrynspiercingar och tribaltatueringar under två dygn än vad som måste anses vara hälsosamt under en människas livstid. Jag har sett människor som varit så fula att jag skickat sms om att jag kände mig som en fotomodell/filmstjärna i jämförelse. Jag har sett några av de värsta band (Takida och Europe till exempel) jag kan tänka mig och jag har trängts med incestuösa landsbygdsbor. Jag har sett människor som skulle kunna vara Simpsons-Cletus förebild. Jag har sett tusentals killar som ser ut så här. Jag har fått hålla mig från att slå folk.

Är det dessa människor som är verklighetens folk?

Jag trodde inte att det kunde vara så illa som det faktiskt var. Jag blev brölad på nästan femtio gånger under de två dagarna. Jag tror att dräggen blev provocerade av mitt presspass och mitt anteckningsblock och för att jag har varken piercings, tatueringar eller Ed Hardy-t-shirt. Kanske provocerades de av mitt skägg (önsketänkande). De gick flera gånger fram till mig, brölade mig rakt i ansiktet och försökte slå anteckningsblocket ur händerna på mig. Någon skrek "ööööööööhhh skriver du dikter eller hööööööööööööööö". Kanske blev de provocerade över att se någon skrivkunnig.

Och för övrigt anser jag att Svedala bör förgöras.

Allt man egentligen behöver veta om fåglar

När jag var liten och min fars fågelintresse hade monopol på både utflyktsmålen och bokhyllan hände det ibland att jag tittade i fågelböcker. Jag minns inte mycket. Fåglarna blev aldrig en besatthet på samma sätt som fjärilarna blev några år senare. Men en sak minns jag och det var att Biätare (Merops apiaster) var den överlägset mest åtråvärda fågeln av alla. Kanske för att den nästan såg ut som en fjäril, med typ tre (eller fler) elementärfärger på kroppen och en väldigt exotisk look.

Jag vet än idag inget annat om Biätaren än att den såg snygg ut, men det behöver man inte alltid veta heller. Kolla bara på den här youtube-videon, som förutom att visa Biätarens awesomeness i slow-motion också visar en exemplarisk youtube-videos längd: tretton sekunder. Vilket (kanske) är anledningen till att jag tittat på den tjugo gånger i sträck.

Några takter i otakt

Få saker riskerar att bli så såsiga och enahanda att lyssna på som standardromantisk orkesterlitteratur. Den storvulna kraft som symfonier av Tchaikovsky och Berlioz hade på sin tid känns för mig idag som motsvarigheten till de högst rankade filmerna på IMDbs Top 250.

Det gör mig å andra sidan gladare över Carl Nielsens symfonier, som är typ hundra år gamla men vars idéer fortfarande känns roliga och spännande. Under andra satsen (eller andra halvan av första satsen, om man så vill) av hans femte symfoni instrueras slagverkaren att improvisera fritt i ett tempo snabbare än resten av orkestern. De milda, transparenta stämmor alla andra spelat i fem minuter får sällskap av en orytmisk trumma som hamrar på som om den försöker stoppa all framfart. Men den romantiska musiken flyter vidare, som en stor sömnig landmassa, lyckligt ovetande om att någon håller på att spränga i berggrunden.

För önskad effekt bör man lyssna från början av satsen här. Sedan kanske det inte detta är bästa framförandet av Nielsen överlag, men slagverkaren går verkligen all-in!

Nedlagda kultserier 1: Firefly

Den ordinarie säsongen är slut för de flesta TV-serier, True Blood har tappat det mesta av sin fräschör och det är ett par veckor kvar tills Mad Men börjar igen - alltså ett jättebra tillfälle att kolla igenom Firefly, Joss Whedons charmiga sci-fi-western från 2002. Av alla serier som aldrig fått en andra säsong är Firefly en av de mest kultförklarade. Efter att bara elva av de fjorton ordinarie avsnitten sänts, och dessutom sänts i fel ordning, klippte FOX med Whedon. Stora kampanjer för att återupprätta serien och en stark DVD-försäljning - Firefly har bland annat tretusen femstjärniga recensioner på Amazon.com - räckte till slut till en långfilm, Serenity från 2005, som behöll charmen men missade en del av den speciella personligheten.

Sympatiske TV-kritikern Alan Sepinwall skriver just nu detaljerade återblickar på avsnitten på sin blogg What's Alan Watching. De funkar inte att följa i realtid (ingen som kollar igenom serien kommer vilja nöja sig med ett avsnitt i veckan) men är läsvärda, och i all analys är de en bekräftelse på hur säker Firefly var på sin stil redan från början. Det är svårt att sammanfatta serien på ett meningsfullt sätt eftersom så många detaljer är viktiga. Filmen Serenity strävar med att etablera världen, de nio huvudkaraktärerna, deras inbördes relationer, bakgrundshistorier, slang och internskämt på ungefär en halvtimme. Det är inte helt lyckat.

Ta bara dialogen. Firefly utspelar sig femhundra år in i framtiden, där USA och Kina gått ihop till en gemensam supermakt kallad "The Alliance". De styr i de centrala delarna av galaxen medan självständiga intressen spritts ut över perifera planeter och bakvattenmånar. På grund av den dubbla kulturella bakgrunden är kinesiskan hela tiden utblandad i karaktärernas vardagsprat. Dessutom funkar den som en nödlucka där serien kan låta karaktärerna svära utan att det måste bli censurerat. Upprörda dialoger kulminerar ofta med en lång harang av kinesiska som aldrig behöver översättas.

Men även inom engelskan har serien en massa tics för sig. Istället för att göra en avancerad tolkning av hur språket utvecklats under ett halvt millennium använder serien nya modeord: "cool" har ersatts med "shiny", "goddamnit" har ersatts med det ologiska men fint konsekventa "gorramit", huvudkaraktärerna hänvisar hela tiden till rymdskeppet som "the boat" och många fler. Bara att lyssna på pratet i serien är ibland en upplevelse i sig.

Och det är i dialog och karaktärer som serien verkligen lyser. Rymdaction är aldrig huvudpoängen här. Långa avsnitt utspelar sig enbart i skeppsmiljö, utan fläskiga effekter eller särskilt imponerande kulisser. Joss Whedon pratar i intervjuer om hur han vill att figurerna i hans serier ska kännas som en familj, och i Firefly lyckas han verkligen. Det är en mänsklig ensembleserie i första hand, långt borta från aliens och teknologiskt nördande. Tonen ligger rätt nära Han Solo-delarna av den ursprungliga Star Wars-trilogin, med skillnaden att Nathan Fillion får Harrison Ford att framstå som (ännu mer?) mesig och platt. Fillions tolkning av den nonchalanta och oförutsägbara kapten Malcolm Reynolds skapar en av de roligaste huvudkaraktärer jag sett i en TV-serie. Andra favoriter är Adam Baldwins ryggradslöse Jayne och Jewel Staites superpositiva Kaylee. Firefly är så säker på sina huvudpersoner att manusen snabbt får ett väldigt skönt flyt.

Västern-temat funkar också, åtminstone delvis. Det är kul att se Mal bli utkastad från en sjaskig bar genom ett hologram-fönster. Mycket av ödemarken, rövargängen och kupperna blir helt logiska i en segregerad galax. Övertydliga referenser, som inbördeskriget som tjänar som bakgrund, samt fixeringen vid hästar och överklassbalar, känns ibland mer off. Och den underliga "companion"-kulturen - en slags spirituell, upphöjd prostitution där horan väljer kunder. Men såna saker gör också Firefly unikt, och att helt våga skippa utomjordingar vinner respekt.

Och just när man börjar kunna äventyrsstilen kommer ett finstämt avsnitt som vänder upp och ner på den. Säsongsavslutningen "Objects in Space" är kanske Fireflys höjdpunkt, en oväntat subtil studie av den psykiskt sjuka karaktären River och ett mörkt lönnmördardrama. Inslagen av existentialism känns inte alls konstlade utan bara som ett naturligt steg vidare för serien. Det är väldigt fint, och samtidigt otroligt frustrerande att titta på idag och se hur mycket potential som öppnades upp för framtida säsonger.

How'm I doin' hey hey

Det var förvisso en hel månad sedan Made the harbor släpptes men Mountain Man har lyckats undgå mig fram tills för några dagar sedan. Antagligen för att jag i princip bara är inomhus för att äta och sova nu för tiden.

Mountain Man består av tre unga, amerikanska kvinnor och en akustisk gitarr. Det är sparsmakad och enkel musik med ena foten i amerikansk folkmusiktradition och den andra i indiemusik. Det är drag av det sakrala och mycket stämsång. Det är med andra ord samma recept som Fleet Foxes och många andra. Mountain Man drar stämsången så långt att de kör en del av låtarna a cappella. Som bäst blir det i den gamla jazzdängan How'm I doin som låter som något som skulle kunna vara skrivet av Vera Ward Hall eller Almeda Riddle (husgudar/sedan länge döda tanter) i Mountain Mans tappning. Det är inte så lite Oh brother, where art thou?-vibbar.

Å andra sidan gjorde Mills Brothers den bästa versionen av låten redan 1934:



Den är fan att dö för.

Lite hiphop

Hiphop-året 2010 har liksom hiphop-året 2009 varit jävligt torrt. Jag kan bara inte hoppa på Lil' Wayne-tåget eller autotune-refrängerna. I princip är det bara gamlingar som har fortsatt av leverera. Method Man, Ghostface och Raekwon släppte till exempel fina Wu-Massacre och Big Bois Sir Lucious Left Foot... The Son of Chico Dusty har en del fina stunder. Jay Electronica släppte några grymma singlar 2009 men verkar fortfarande inte ha fått tummarna ur röven och släppa sitt debutalbum som jag tror och hoppas på. Men det finns förstås annat att se fram emot.

Black Milk är en av mina Detroit-favoriter sedan Tronic (2008). I september släpper han albumet med den anspråkslösa titeln Album of the year och det verkar kunna bli bra skit. Singeln Welcome (gotta go) lovar rätt gott. Knorrande bas är aldrig någonsin fel.

När jag ändå är inne på Detroit så är det värt att även Slum Village släpper nytt 27/7 trots att två av medlemmarna medverkar postumt (Baatin och J Dilla). Jag räknar inte med någon ny Get live men den mängd användbara grejer som J Dilla har lämnat efter sig är onekligen beundransvärd. Det är inte otänkbart att det finns mer kul att upptäcka.

Inplastade växter från inventeringen + Gadget. På baksidan står de latinska namnen. Känns fancynördigt.

Ruderatmark

Dagens uppdrag var att inventera växtligheten på en hektar ruderatmark. En ruderatmark är en skräpmark som ofta störs av mänsklig aktivitet, till exempel grustag, soptippar, hamnar och industritomter. Det är alltså öppna, ofta näringsfattiga, marker som gynnar särskilda växter.

Mitt val av mark, ett industriområde i Södra Sandby:


Trots att det ser så förstört och tråkigt ut så rymmer den här typen av miljöer ofta en oväntat stor artrikedom. I området hittade vi över 60 olika sorters växter (och då orkade jag inte med de flesta av gräsen).

Inplastningsverkstad

Till mina favoriter för dagen hörde purpurklätt, vit fetknopp, kungsljus och lite ovanligare kalkdån.

Ljudböcker

Det bästa med mitt sommarjobb är möjligheten att gå ensam och ostörd med hörlurar i öronen. Jag har tagit tillfället i akt att beta av lite skönlitteratur i ljudboksformat, något jag sällan prioriterar framför facklitteratur i vanliga fall. Det blir spridda skurar. Hittills har jag hunnit mig genom:

* J.D. Salinger - Catcher in the rye
* Conn Iggulden - Bågens mästare (ehum, guilty pleasure)
* Några kortare berättelser av H.P. Lovecraft, lästa av Ernst-Hugo Järegård
* Tage Danielsson - Sagor för barn över 18 år
* Susanna Clarke - Jonathan Strange & Mr Norrell
* David Attenborough - Life stories

Jag har fortfarande en del böcker på lager, nästa blir Flugfällan av Fredrik Sjöberg, men tar ändå tacksamt emot tips på bra ljudböcker. Jag erkänner att jag inte har någon som helst koll på läget, har inte läst några klassiker alls och att mina val till stor del baseras på vad som finns tillgängligt på biblioteket. Nu finns det en chans att påverka min skönlitterära okunskap: min största... nej, enda kunskapslucka!

Parus Major

Den 14/7 uppträder den tyskdanska orkestern Parus Major (latin för talgoxe) i Kungsparken i Malmö. Tydligen kommer bandmedlemmarna att vara utklädda till fåglar och sitta uppe i träden och spela "fågelsångsinspirerad musik".

Att musiker inspirerats av fågelsång är knappast något nytt. Olivier Messiaen till exempel skrev musik inspirerad av fåglar för typ jättelängesen. Jag betvivlar dock att han någonsin klädde ut sig till sidensvans och framförde sin musik i ett träd.

Jag kan inte hitta någonting om Parus Major eller deras musik men det verkar onekligen så självmedvetet konstigt att det någonstans är ganska lockande.

I brist på bilder på Parus Major får en youtube-skärmdump av Bamse og Kylling duga.