Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.

# 194

Sillgrissla! Sågs vid Kullens fyr i Kullaberg bredvid en miljard ejdrar. Den jag såg var inte i närheten så fin som den på bilden ovan utan såg snarare ut så här och orsakade mig mycket huvudbry. Alkor är balla fåglar.

# 193 var förresten en snösiska. Inte lika cool.

Miljövänliga Malmö

Malmö hamnar ofta på topp tio över världens mest miljövänliga städer. All heder till Malmö för att de försöker göra något, men det säger egentligen mer om bristen på konkurrens i världen än något annat. Det är skrämmande att en stad kan hamna så högt i rankingen bara på grund av ekostaden Augustenborg, några gröna tak på toaletter och återvinningshus och några miljövänliga nybyggen i Västra hamnen. Det är förstås bättre än ingenting men samtidigt bygger man ut all odlingsbar jord, ger golfklubbar tillstånd att hugga ned 6 hektar av den Natura 2000-skyddade bokskogen för att bygga en ny driving range (tekniska nämnden stoppade dock planerna) och bygger nya stadsdelar som är fullständigt asfalterade och där de få inslagen av växtlighet är kortklippta gräsmattor och enstaka träd i krukor. Även de få naturområden som finns kvar, som Klagshamns udde, ska bebyggas och i Risebergabäcken rinner orenat avloppsvatten ut. En annan detalj som är rätt lustig i sammanhanget är att luftkvalitén i Malmö är sämst i landet och leder till att Malmöbornas livslängd förkortas. I Miljöförvaltningens redovisning lyfter man fram följande:

Bilarna är emellertid inte det enda miljöproblemet som Malmöborna måste hantera. I Malmös miljöredovisning kan man också läsa att partiklar från utsläpp och tunnare ozonskikt förkortar malmöbornas liv. Mark och grundvatten är på flera håll förorenat och svårnedbrytbara miljögifter kommer enligt redovisningen att vara ett problem för malmöborna i generationer. Som om inte detta vora nog visar redovisningen att ändrad markanvändning och klimatförändringar skapar stora förluster i biologisk mångfald samtidigt som Malmös jordbruksmark, landets bästa, försvinner i snabb takt.

Trots detta hamnar Malmö alltså återkommande på tredje och fjärde plats på listor över världens mest miljövänliga städer. Visst fattas bra beslut i Malmö men bristen på konkurrens är oroväckande. Det är helt enkelt alldeles för lätt att som stad gå i bräschen för hållbar utveckling. Det mest frustrerande är att det vore så enkelt att göra små insatser som skulle få mycket positiva effekter för miljön och den biologiska mångfalden, som att plantera lite ängsväxter i de sterila gräsmattorna som är insprängda mellan de arkitektmässigt perfekta stenplattorna. Malmö är knappast särskilt miljövänligt, det är bara det att resten av världen är ännu sämre.

Loudon Wainwright III

Jag gillar Loudon Wainwright III. Han är fruktansvärt ojämn men får då och då till riktigt bra låtar, som The Swimming Song. Man måste uppskatta en gammal singer/songwriter som bara inte kan låta bli att tramsa i ena låten för att i nästa vara nästan lika självutlämnande som Daniel Johnston. Förmodligen är det också därför han aldrig har fått det där stora erkännandet.

Jag gillar att lyssna på hans tre första album och höra hur skägget växer från album till album.

1970:

1971:

1973:

Efter den sviten gjorde han ett mustasch-album.

Dokumentär: David Attenborough's Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough's Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough's Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

Sidensvansterrorism

Det här är dagens absolut bästa nyhet.

Rewilding

Föregående inlägg fick mig att tänka på rewilding som är en av de mest spännande naturvårdsinriktningarna. Enkelt förklarat så går det ut på att ekologiska samband och kopplingar störs om en art i ett ekosystem försvinner. En form av rewilding är då att försöka återintroducera den försvunna arten genom att till exempel importera individer från ett annat område eller som i den nordliga trubbnoshörningens fall att man planterar ut individer från djurparker eftersom arten är utdöd i det vilda.

En mer kontroversiell och experimentell form av rewilding, och den form som jag är mest nyfiken på, presenterades av geologen Paul S. Martin i hans bok Twilight of the Mammots: Ice Age Extinctions and the Rewilding of America från 2005. Jag tog mig genom flera hundra sidor om jättesengångares avföring i denna bok för att komma till slutkapitlet där allt det kontroversiella och intressanta stod. Martin hävdar följande: det är ingen slump att Nordamerikas megafauna med mammutar, sabeltandade tigrar, jättesengångare m.fl. dog ut samtidigt som människorna kom till kontinenten. Han menar vidare att den ekologiska balansen har störts eftersom det ännu finns djur som är anpassade efter att ha levt i tusentals, miljontals år vid megafaunans sida och att man bör försöka återskapa det förstörda ekosystemet för att på så vis återupprätta kontinentens naturliga tillstånd. Man pratar om en pleistocen rewilding, vilket betyder att man försöker återskapa den geologiska tidsperiod som sträcker sig från ungefär 2,5 miljoner år sedan fram tills för cirka 11 000 år sedan. Detta menar Martin att man kan göra genom att importera ersättningsarter som har liknande funktioner i ekosystemen. Till exempel kan Nordamerikas mammutar ersättas med elefanter och det amerikanska lejonet med det afrikanska. Hur man ersätter Martins favoritdjur jättesengångaren har jag svårt att föreställa mig. Kanske är det galenskap, kanske ligger det något i det. Hur som helst har teorin diskuterats flitigt och varit mycket kontroversiell. Martin menade att man skulle upprätta försöksområden i till exempel Texas där elefanter, lejon och geparder förmodligen skulle trivas. Problemet har varit att inte särskilt många har velat ställa upp på det här och att det är ganska svårt att få staten att låta en släppa ut vilda afrikanska djur i USA. Mediamogulen Ted Turner har dock upplåtit några av sina rancher för försök, men det har varit ganska blygsamma sådana. Till exempel har man försökt att återetablera en i USA utdöd men i Mexiko existerande sköldpadda på Turners rancher.

Betydligt mer radikala experiment har utförts i Ryssland av forskaren Sergei Zimov. På ett stort försöksområde i Sibirien har han planterat in stora betande som däggdjur som älgar, renar, bison och vildhästar och det finns planer för amurtiger, myskoxar, jak, kameler och asiatiska lejon. Det finns förstås stora risker att leka med ekosystem på det här sättet, men jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt spännande att experiment faktiskt utförs.

Det närmsta vi kommer den här typen av radikala rewilding-projekt är förmodligen Eriksbergs viltreservat i Blekinge som hyser ett antal av den europeiska buffeln - visenten - som annars bara finnas kvar i den polsk-vitryska urskogen Bialowieza.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco: