Sidor

torsdag 30 december 2010

Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

måndag 20 december 2010

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat


Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att
Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

lördag 18 december 2010

Odd Future Wolf Gang Kill Them All

I slutet av 1980-talet hade heavy metal-genren förvandlats till ett deformerat monster. Man hade gett upp försöken att chockera eller att kommentera samhället och kvar fanns bara tomma poser och yta. Det skulle krävas att grunge-musiken slog genom och dräpte det deformerade pudelmonstret och för det förtjänar faktiskt tråkband som Nirvana, Pearl Jam och Mudhoney tacksamhet. Liknelsen mellan hårmetal och hiphop har gjorts förut men har aldrig känts lika träffande som de senaste åren. Texterna har tappat sin attityd och rappen har ersatts av gnällig autotune. I princip de enda som har levererat de senaste åren är veteraner som Wu-Tang Clan, Jay-Z och Nas. Jay-Z hade inte helt fel när han rappade att 30 är det nya 20, men det var snart 5 år sedan och både Jay-Z och namn som Method Man (personlig favorit) och Ice Cube antingen närmar sig eller har passerat 40-strecket.

Allt var förstås inte bättre förr och det finns en del intressanta yngre förmågor, som J. Cole (ladda ned hans grymma mixtape gratis här), men den riktigt attitydstinna hiphopen har lyst med sin frånvaro. Det kanske är symptomatiskt för 2010 och paralleller kan dras till hela hipsterkulturens "ironiska rebeller utan agenda".

Med detta som bakgrund kändes mina första genomlyssningar av OFWGKTA-kollektivets (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) skivor som ett hårt slag i magen. Tyler, the creators Bastard har dykt upp på en rad årsbästalistor och det är onekligen en sorts lyssning som jag har saknat. Bastard är långtifrån ett jämnt album och flera spår går knappt att lyssna på men Tyler, the creator har den där attityden av att jag-skiter-i-allt-och-spelar-nhl2010-med-dvärgen som fanns hos unga NWA eller Wu-Tang Clan. Tyler, the creator är bara 18 år och förvirrad, deprimerad, frustrerad, förbannad och allt annat som hör åldern till. Han rappar om tjejer han hatar, om sin pappa som han hatar, om sig själv som han hatar och han öppnar albumet med raden "this is what the devil plays before he goes to sleep" och att han "i cut my wrist and play piano because i'm so depressed" samtidigt som han flashar ett hakkors i videon. Tyler, the creator må vara omogen och politiskt inkorrekt men han är också en väldigt lovande rappare och producent med en röst som påminner mycket om DMX. Hans röst är grym på Orange juice (andraversen).

Jag blir lite rädd för tonåringarna i OFWGKTA som påminner om Terrace boys eller något av de andra barngängen i The Wire, men det är väl också det som en är en del av tjusningen. Straight outta Compton var inte precis ett mysigt vykort den heller. För de av er som inte har skrämts bort av det här finns samtliga av gruppens album och de olika medlemmarnas sologrejer alla tillgängliga för nedladdning på deras hemsida. Det är väldigt rough och omoget men det är också en välbehövlig gangsta-injektion i en genre som glidit långt bort från sina rötter.

torsdag 16 december 2010

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.

tisdag 14 december 2010

Our Park

Det händer inte speciellt ofta längre att jag köper fysiska skivor, men jag kände att Our Parks album If not for you var värd att göra ett undantag för. Our Park är en svensk jazztrio med sättningen piano, bas och trummor. Det är rytmiskt och svängigt snarare än introvert och svårtillgängligt. Albumet är döpt efter den Bob Dylan-tolkning som finns på skivan och Our Park gör även en cover på Don't think twice, it's alright och lyckas med konststycket att faktiskt få den att kännas angelägen och rolig. If not for you är bland de bästa svenska skivorna jag har hört i år.

Our Park - Grön Gubbe from Damien Priest on Vimeo.

söndag 12 december 2010

# 196

Bergstaigasångare! Och den var dessutom bara 300-400 meter från vår lägenhet i centrala Malmö så det var ett tacksamt drag. Det kändes lite underligt att springa runt i en flock med 20-25 andra skådare mellan husen i Malmö och dra på sig oförstående blickar men det hade absolut sin charm.

Det är för övrigt första gången som en fågel jag kryssat hamnat i tidningen.

lördag 11 december 2010

Datakärlek

Om indiespelen är den nya indiemusiken, och Ilomilo är indiens svar på tween, så vågar jag påstå att Digital: A Love Story är motsvarigheten till skunkdagböcker och Murakami-dyrkan. Det är den introverta, manusdrivna indien. Inte hålla picknick i parken och lyssna på hemmagjorda kassettband, utan sitta ensam framför en dator, tycka synd om sig själv och förlora sig i anonyma chatrum.

Det är det garanterat sötaste men också ett av de mest konsekventa och välgjorda spel jag snubblat över i år, och bjuder på en historia med några riktiga överraskningar. Spelmekaniskt knyter Digital: A Love Story an till den långa traditionen av textäventyr till PC som sträcker sig ända tillbaka till mitten av 70-talet. Interaktionen är därför väldigt begränsad och upplevelsen är helt linjär, men inramningen är så övertygande att det precis som i Phoenix Wright-spelen inte gör någonting att man bara har illusionen av ett val.

Digital: A Love Story utspelar sig i ett primitivt operativsystem från 1988, då det riktiga internet fortfarande är en galen framtidsidé och att sända datormeddelanden mellan privata användare är förbehållet hackers eller folk med väldigt stora resurser. Användaren, det vill säga spelaren, det vill säga du, registrerar ditt namn och ringer sedan upp ett autentiskt modem som piper och tjuter och brusar precis som 28/56K-modemen gjorde på nittiotalet. Därifrån ansluter du till digitala anslagstavlor genom att skriva in deras adresser manuellt. Här finns det lokala nätverket med hemtrevlig ton, där du snabbt får kontakt med likasinnade Emilia, och här finns riktiga nördkanaler som THE MATRIX där folk utbyter codez och warez och awesome gamez. Du kommer vidare i storyn genom att svara på folks meddelanden - text du aldrig får se eller skriva själv, bara se konsekvenserna av. På det sättet slussas du snabbt vidare i något som snart börjar likna en riktig konspiration.

Det är ett bevis på hur bra presentationen fungerar att det känns meningsfullt att skriva in siffrorna till nätverken fast man får göra det väldigt många gånger. Samma sorts kick från att ha fått ett vanligt textmeddelande känns igen från ca 1996 då jag anslöt till min första mIRC-kanal. Digital: A Love Story bygger mycket på nostalgi, men inte enbart för de som upplevde den här speciella BBS-kulturen från slutet på 80-talet. Det är en nostalgi för vem som helst som har en upplevelse av ett primitivare, mer oskuldsfullt internet. Illusionen blir komplett när man i små pussel får lista ut lösenord till mer svårtillgängliga nätverk, ladda ner uppdateringar eller rensa ut ett datavirus som förorenar hela desktopen med vita raster.

Det måste sägas att det här är ett väldigt monotont spel, där det är lätt att köra fast för att man inte hittar vad som triggar nästa steg i historien. Men ärligt talat är det också en del av charmen, och datorkrånglet och vilsenheten vägs mer än upp av ett fingertoppskänsligt manus. Om modemnostalgin eller kärlekshistorien inte räcker kommer i alla fall slutet på spelet att dränka hela din desktop i melankoli, och göra det mycket, mycket svårt att återvända till Windows/MacOS/Linux.

Digital: A Love Story går att ladda ner gratis här. Det tar ett par timmar att spela igenom och är värt mycket mer än den tiden.

fredag 10 december 2010

Det stora Konfucius-priset

Till vänster dagens kanske roligaste och mest bisarra bild.

Som bekant är den kinesiska regeringen inte särskilt glada åt att Nobels fredspris gick till Xiaobo Li i år - en av de mest framträdande kämparna för mänskliga rättigheter i landet. Idag skulle priset delats ut till Li under ceremonin i Oslo, men eftersom han sitter i kinesiskt fängelse och inte kan ta emot det valde Nobelpriskommittén att hedra honom med en tom stol.

Kina har protesterat mot det här priset på ett flertal sätt sedan det utannonserades i oktober. Genom att smutskasta Norge, och nu senast genom att hota typ alla länder som skickar folk till prisutdelningen med att deras relation till Kina kommer skadas. Men den barnsligaste - och samtidigt väldigt, väldigt kinesiska - reaktionen har varit att skapa ett eget fredspris i protest, "Konfucius fredspris", vars allra första prisutdelning passande nog var redan igår!

Problemet var bara att pristagaren, Lien Chan, en äldre Taiwanesisk politiker, "aldrig hade hört talas om priset och inte hade några planer på att komma". Istället för att då lite smakfullt ställa ut en tom stol valde kommittén att ersätta Lien Chan med en rekryterad och lagom söt sexårig flicka som här stjäl strålkastarljuset och får ta emot en buckla och senare även en check på motsvarande ca 100000 kronor.

Hon verkar inte så pepp.

(Från The Economist: www.economist.com)

söndag 5 december 2010

# 195

Alkekung (Alle alle) i Ystads småbåtshamn! En liten och extremt söt släkting till bland annat lunnefågel. Ett av mina mest fröjdefulla kryss på ett tag.


Som bonus på vägen hem behagade en tofscaracara (Polyborus plancus) flyga över vägen. Den hör egentligen hemma i Sydamerika men har rymt från någon djurpark och hamnat i Sverige i år. Den är förvisso inte kryssbar men det är en himla fin och exotisk syn.

Jag hinner inte skriva mer nu. Hejdå.

lördag 4 december 2010

Tween är inte död, den har bara bytt format

Xbox live-spelet Ilomilo av Malmö-studion Southend är beviset på att twee-musiken har blivit interaktiv (Pandaland räknas inte!). Man spelar som två söta karaktärer (ilo och milo, utan versaler) som varje dag går och äter småkakor och dricker te i parken. Problemet är att parken varje dag byter utseende så att man måste lista ut en väg som låter de två mötas och ha sin picknick. På banorna kan man samla på sig olika saker, som polaroidbilder och vinylsinglar med nya spelbara låtar som heter saker som Cozy sofa och My and my paper plane. Det är musik som låter ungefär som Maher Shalal Hash Baz med dragspel, klockspel, flöjter, kazoo, visslingar och handklapp. Jag gillade framförallt när en flöjt spelar ett helt solo falskt med flit = många indiepoäng.



Det är så sockersött att man spyr lite i munnen, men det är också ett väldigt roligt pusselspel som blir bra svårt efter ett tag. Jag föredrar också estetiken framför den interaktiva hårdrockens. Jag gissar på att jag kommer att ha många av låtarna på hjärnan ett tag framöver.

Än så länge är ilomilo bara smygsläppt så för att ladda ned det, gå till den här sidan, klicka på knappen och använd sedan koden du får genom redeem code på din 360 så laddas demot ner.

torsdag 2 december 2010

Babysitting mama



Jag lägger till Babysitting mama på min lista över spel jag måste prova.

onsdag 1 december 2010

Bli en av oss, bli en av oss, bli en av oss

Jag fick det här mailet idag. Är det bara jag som uppfattar det som oerhört obehagligt?