En liten hög med bäst 2012

Då var det återigen dags att summera året. Två män med ett skägg och våra systerbloggar Två män med ett drägg, Två män med Nick Clegg och Två män med ett debattinlägg önskar er alla ett förlösande 2013.

Balloonfighter

Bästa TV-spel: The Walking Dead
Bästa seriealbum: Smålands mörker av Henrik Bromander
Bästa TV-serie: Louie (igen)
Bästa tecknade TV-serie: Bob's Burgers
Bästa karaktär: Dean Pelton i Community
Bästa dokumentär: Indie Game: The Movie
Bästa TV-program: Historieätarna
Bästa film jag aldrig såg: Take Shelter
Bästa låt: Angel Haze - Werkin' girls
Bästa inspelade stand-up: Tig Notaro: Live
Bästa onödiga funktion: 3D-kameran på min mobiltelefon
Bästa skägg: Mandy Patinkin
Bästa återupptäckt: Clarence Ashley - Little Sadie
Bästa djur: Hyraxerna i Ein Gedi
Bästa Rogge-kommentar: Kamel - är inte det en typ av hästras?
Bästa besvikelse: Mass Effect 3
Bästa stad: Jerusalem
Bästa ångest: Minfälten på gränsen mellan Israel och Jordanien
Bästa andliga upplevelse: Ortodoxjudisk bönestund vid kung Davids grav
Bästa psykos: När jag efter tiotalet misslyckade försök att hitta till rätt sal på Malmö högskola insåg att lärarens namn betyder "köttfärsråttan" och jag ringde Kantorn och skrattade så att jag föll omkull i en snödriva och låg där i nästan en halvtimme. Miljörättskursen jag läste på MAH existerade aldrig.
Bästa huvudbonad: Shtreimel

Kantor Wilhelmsson

Bästa TV-spel: FTL - Faster than Light

Bästa bok: "Undantagen", Mats Kolmisoppi 

Bästa resmål: Jerusalem

Bästa skägg: Leif Segerstam

Bästa konsertstad: Varberg

Bästa återupptäckt: Pussel

Bästa inredningspryl: Kristallkrona

Bästa säng: Gräsmattan i Pile by

Bästa besvikelse: Animal Collectives senaste skiva 

Bästa kalender: "Rolig 12/13"

Bästa poplåt: Grimes - Oblivion

Bästa tidsskrift: 10-tal

Bästa roomie-citat: "Det bor svarta män med gitarrer i mina bröst"

Bästa svenska stad: Piteå

Bästa mat: Palt

Bästa dessert: Baileys-kakor

Bästa misslyckade projekt: Att se "Take Shelter"

Bästa ångest: Magsjuka på Kievs flygplats

Bästa glädje: Racingbanorna i Rayman: Origins
Bästa möblemang: Ett vortex av 112 tygmöss i taket

Balloonfighters bästa TV-spel 2012

2012 tillhörde inte AAA-titlarna, tvärtemot imponerade en rad mer eller mindre experimentella spel från mindre studior. Jag lämnar spelåret 2012 med en känsla av optimism för det verkar som att spelmediet äntligen har börjat växa upp. Det har sällan varit så lätt att uppleva engagerande spelupplevelser utan att behöva mörda horder av virtuella fiender som det var 2012. Jag hoppas innerligt att det är en trend som håller i sig.

Disclaimer: Minecraft borde förstås vara givet på listan, men eftersom den version som i år släpptes till Xbox 360 i själva verket utgjordes av en gammal PC-version valde jag att inte inkludera det. Skit i det nu, här är mina fem favoritspel från det gångna året.

5. Unfinished Swan (PS3)

Den första halvtimmen i Unfinished Swan när spelaren befinner sig i en kritvit värld och genom att kasta kluttar med svart färg ska upptäcka konturer och former för att ta sig vidare, är bland det snyggaste jag sett i ett TV-spel. Tyvärr ändrar Unfinished Swan riktning från det nedtonat artsy till regelrätt övertydlig barnbok, men det lyckas trots det förbli årets nästcharmigaste pusselspel.

4. Botanicula (PC)

Priset till årets charmigaste pusselspel går till Botanicula. Många har klagat på att det var enklare än Machinarium men jag kan inte se det som något negativt att slippa sitta fast dagar i sträck med samma ologiska problem (Machinarium fick mig bara att känna mig efterbliven). Botanicula var fantasifullt, färgglatt och hade årets gladaste soundtrack (signerat DVA). Dessutom går en andel av intäkterna till att skydda regnskog. Allt med Botanicula är gulligt.

3. Dear Esther (PC)

De senaste åren har vi fått spel som har börjat tänja på gränserna för vad spel egentligen är. En del projekt blir bara pretentiös smörja (Bientôt l'été), men Dear Esther visade att man kan berätta något engagerande utan att slänga in en enda fiende eller hinder i handlingen. Jag skrev långt om det här och Kantorn här.

2. Journey (PS3)

Efter min första genomspelning av Journey var jag inte lika imponerad som alla andra tycktes vara. Kanske var det alla texter om hur tv-spelare hade samlats på gatorna för att gråta ut tillsammans efter att de skådat det vackraste och mest episka ever som gjorde mig anti, men i efterhand har jag regelbundet dragits tillbaka till spelet. Jämfört med Dear Esther är Journey betydligt mer av ett spel, men det är fortfarande i första hand en stillsam upplevelse. Journey visar hur mycket man kan åstadkomma utan att ett enda ord yttras. Det är två angenäma timmar på resande fot genom praktfulla landskap. Slutet är lika grandiost och fantastiskt som att ligga med en enhörning.

1. The Walking Dead (PC)

Serieförlagan av The Walking Dead är kass och TV-serien är medioker, trots det finns det teman i Robert Kirkmans skapelse som gör zombieapokalypsen intressant och angelägen igen. Det var fan inte igår. The Walking Dead handlar inte om att headshotta en massa läskiga zombies, det handlar om människorna som tvingas samarbeta och konkurrera i en värld där allt gått åt helvete. Det skulle vara hur lätt som helst att göra ett FPS som utspelar sig i Walking Dead-världen (vilket Activision tyvärr gör) men Telltale snappade upp vad som är verkligt intressant hos förlagorna och skrev sin egen handling - en handling som förvaltar teman från originalet men också vida överträffar den.

Telltales Walking Dead handlar inte om att spränga zombies på löpande band. Spelet innehåller bara ett par actionsekvenser per episod (totalt fem episoder) och istället fokuserar man på överlevarna och deras relationer till varandra. Relationen mellan Lee och Clementine är förmodligen den finaste som har skildrats i ett spel. I Walking Dead är inget spelmoment utdraget för att blidka spelare - Telltale är medvetna om vad som är verkligt intressant och lyckas därigenom skapa ett spel som på riktigt är ett djupt och engagerande drama och tillika ett av de allra bästa spel jag någonsin har spelat.

Strax utanför listan: Spec Ops: The Line, Trials Evolution, Quantum Conundrum, Thirty flights of loving
Absolut inte i närheten av listan: Battlefield 3

Topp 15 TV-serier 2012: 1. Mad Men

OBS! Innehåller grova spoilers för senaste säsongen av Mad Men!

Vad är detta:

Hyllat drama om en reklambyrå i Manhattan på 60-talet. Återvände efter 17 månader med sin femte säsong.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Så mycket popkultur bygger på vapenvåld, underhållningsvåld, våld som enda verktyg för att berätta historier. Det är befriande att i årets mest gripande TV-serie avlossas inte ett enda skott, och handgemänget mellan två personer är en jättegrej som byggts upp över flera säsonger.

Mad Men handlar om den moderna besvikelsen, om att produkterna vi både jobbar för och köper inte nödvändigtvis gör oss gladare, men också om hur vi säljer oss själva som produkter. Oavsett om det är Peggy som säljer sig som "Copy Chief" för att vinna mer respekt för sitt arbete, eller Joan som säljer sin kropp för att säkra sitt barns framtid, utforskar serien de fula konsekvenserna av en värld där pengar är början och slutet på tillvaron. Det är ingen slump att Roger strör sedlar omkring sig hela säsongen.

Serien tog elefantsteg för att nå ut med sina budskap i år, med en säsong som kastade det tidigare 60-talets mystik och glädje i papperskorgen. Det var ett år då viktiga karaktärer hängde sig, tog LSD och sade upp sig från firman (två personer)! Det var en säsong för stora dramatiska gester: Ett avsnitt tar upp hur dyrt det är att använda Beatles-låtar, för att sedan avslutas med att Don Draper surt stänger av "Tomorrow Never Knows". En obehaglig feberdrömsekvens visar hur Don stryper en kvinna. Firman pitchar Jaguar, och vinner.

Allt det här hade varit showigt effektsökeri i händerna på en svagare serie. Men "Mad Men" har byggt upp sina karaktärer så minitiuöst (och över så många säsonger) att det blir en lång rad katharsisscener istället. Under enstaka tillfällen kunde tematiken kännas lite klumpig, men överlag var säsong fem ett långt segervarv för övertygande historier och gött skådisarbete. På sätt och vis tänker jag att det hade varit en bra plats att avsluta hela serien på... innan jag kommer på att nästa säsong måste tackla året 1968!

Högtidsstund:
1. Pete Campbell får stryk, inte bara en utan två gånger.
2. Peggy skriker "Pizza House".

Svagaste ögonblick:
Kanske tandvärksplotten i sista avsnittet.

Bästa karaktär:
Sally och Roger. Gärna tillsammans!

Bästa avsnitt:
"Far Away Places" är en stor personlig favorit, men "The Other Woman", "Commissions and Fees", "Signal 30", "Lady Lazarus" och "At the Codfish Ball" är inte långt efter.

Balloonfighter undrar:
Om du betraktar serien som en person med en psykisk sjukdom, vilken diagnos skulle du då ställa?
En lång lista med neuroser och beroenden. Dissociativ identitetsstörning känns träffande också.

Balloonfighter undrar - Tidigare Frågor Edition:

Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara?
Kanske "Bröderna Lejonhjärta" för den mörka tematiken.

Kill, fuck, marry?
Pete, Peggy, Joan!

Skulle den här serien funka som FPS?
Det skulle bli ett oerhört larvigt FPS i så fall.

Innehåller serien några charmiga djur?
Nej, knappt en enda liten katt. Duck hade en hund, men han är inte med i år.

Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Bitvis okej tror jag. Hade haft lite svårt att anpassa mig till det extrema alkoholintaget, men många här verkar smarta och roliga att hänga med.

Vad har du lärt dig av serien?
Att LSD faktiskt kan leda till omvälvande livsförändringar!

Vad skulle din farmor säga om serien?
"Men Gud vad de dricker. Det här vill inte jag se" eller något åt det hållet.

Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Tveksam/låg...

Klarar serien Bechdel-testet?
Ja, med råge!

Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Lagom stor symbolisk roll, särskilt i fallet Betty.

Mest absurda scen?
PIZZA HOUSE!

Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Alkohol. Och arbete. Och rökning. Och sex.

Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Finemang!

Hur många människor dog under den senaste säsongen?
En.

Topp 15 TV-serier 2012: 2. Louie

Vad är detta:

Stå-uppkomikern Louis CK gör en serie experimentella kortfilmer löst baserade på hans liv. Tvåa även på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Jag skrev en lång artikel om hur mycket jag gillade den här serien i fjol. För 2012 skulle jag vilja lägga till två saker:

1. Många serier är bra på storslaget drama eller hyperaktiv komedi, men "Louie" är den enda serien jag vet där de bästa avsnitten handlar om att bara ta sig igenom vardagen. Att gå upp på morgonen, att fortsätta slåss mot tendenserna att ge upp sina planer, försoffas eller bli tråkig. Fördelningen mellan Louies segrar och förluster är jämnare i år - ofta faller han platt i sin sisyfos-aktiga jakt på kärlek och bekräftelse, men hans envishet leder honom också till ett par välförtjänta, inspirerande segrar.

2. "Say you don't know, and you can learn anything" - repliken från Louies oväntade kompis i Miami skulle kunna vara ett credo för hela säsongen. Ännu mer än förra året var det här tretton avsnitt som satte nyfikenheten i första rummet. Louie kastar sig ut i förvirrande resor, middagar, begravningar, dejter och - i seriens hittills längsta historia - ett skräckinjagande jobb som talkshow-värd. Han har ingen aning om vad han gör, han fumlar, han är livrädd, han går vilse, men han biter sig fast, fortsätter lära sig och utvecklas.

En fortsatt mycket fin, absurd och humanistisk serie.

Högtidsstund:
Sista avsnittets utlandsvistelse var underbar.

Svagaste ögonblick:
Utfyllnadsavsnittet med Chloë Sevigny.

Bästa karaktär:
Jack Dahl, spelad av årets mest överraskande skådis...!

Bästa avsnitt:
"New Year's Eve"

Balloonfighter undrar:
Hur många människor dog under den senaste säsongen?
Två.

Topp 15 TV-serier 2012: 3. Breaking Bad

Obs! Varning för mycket milda spoilers från samtliga sända säsonger av Breaking Bad!

Vad är detta:
Kritikerrosad dramaserie om en kemilärare som börjar koka meth. Första halvan av sista säsongen sändes i år. Etta på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Varje säsong av Breaking Bad har haft sina egna svagheter. I säsong ett var serien fortfarande lite corny och flera karaktärer var på gränsen till karikatyrer. Säsong två var ett oerhört kvalitetslyft, men kaosteoriplotten kring det kraschade flygplanet var kanske inte så övertygande. Säsong tre är en av mina favoritsäsonger av TV överhuvudtaget, men jag kan ge dem rätt som påstår att Kusinerna hade passat bättre i en Tarantino-film. Och säsong fyra, som ändå toppade min lista i fjol, var så långsam och metodisk att den bitvis blev mer intellektuell än spännande.

Säsong fem, vars första halva sändes i år, innebar egentligen inget kvalitetsfall. Breaking Bad har fortfarande fenomenalt fokus på sina karaktärer, sin bildkomposition, sina katharsisscener och sin övergripande storyplan. Walter White, seriens kärna, var mer obehaglig och gripande än någonsin. Men säsongsrytmen, som fick anpassas till åtta avsnitt, kändes bitvis lite off och Jesses karaktärsark blev nästan snabbspolad.

Oavsett hur Breaking Bad avslutas nästa år kommer den att bli ihågkommen som en stor TV-serie. Men optimalt har manusförfattarna lärt sig av det nya formatet och forcerar inte mållinjen.

Högtidsstund:
Breaking Bad är alltid som bäst när den inte är så cool och showig, utan fokuserar på existensiell ångest. Hela sista avsnittet var ett väldigt fint exempel på det och kanske min favorit sedan tredje säsongens "Fly".

Svagaste ögonblick:
Händelsetempot är lite off i avsnitt 6-7.

Bästa karaktär:
MIKE

Bästa avsnitt:
"Gliding over all"

Balloonfighter undrar:
Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Musiken är oftast bara olycksbådande, men ibland smyger det sig in några dansanta poplåtar. Jag kan i och för sig inte dansa så jag vet inte vad jag pratar om. Men "Crystal Blue Persuasion" kan man väl dansa gammeldans till? Och i ett av avsnitten spelas dubstep.

Topp 15 TV-serier 2012: 4. Bob's Burgers

Vad är detta:
Tecknad komediserie om en familj som driver en hamburgerrestaurang.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Om jag tvingades välja en enda anledning till varför jag älskar Bob's Burgers skulle det vara seriens gudomliga tolerans för psykos. Familjen Belcher är kanske den störigaste, labilaste och minst socialt anpassade familjen i hela TV-landskapet, och sättet de bekräftar sig själva och andra på gör mig glad i hela kroppen.

Det finns inte en enda socialt utsatt grupp som inte Bob's Burgers omfamnar. Det här är en serie som humaniserar missförstådda bankrånare, får oss att sympatisera med hypervåldsamma bikergäng och får kriminella advokater att verka mysiga. I första säsongen bondar Bob med tre nerknarkade prostituerade, och årets julavsnitt handlar om en psykiskt störd man som tror att han är en skyltdocka och behöver familjens hjälp för att hitta sin stora kärlek (en annan skyltdocka).

Och då har jag inte ens gått in på själva familjen Belcher. Bob's Burgers saknar en "straight man" eller en "voice of reason" och låter istället alla karaktärer blomma ut i sin mest högljudda konstighet. Louise är den psykotiska lillasystern, en framtida mordbrännare, som griper varje chans att utöva våld och manipulera sin omgivning. Gene tar gärna över avsnitt med sin bröliga prutt-och bajshumor och Tinas förvirrade pubertet försätter familjen i extremt genanta situationer. Men även pappan Bob har en manisk och urspårad sida som kommer fram, och till och med mamma Linda brister ofta ut i alkoholiserad falsksång.

Och jag älskar dem allihop! Bob's Burgers hämtar så mycket värme och komedi från vardagen, från normala sociala situationer som snabbt ballar ur för att ingen i familjen kan hantera andra människor.

Det finns en scen i ett av de senaste avsnitten som sammanfattar Bob's Burgers mer än något annat:

Tina väcker sina föräldrar om natten men råkar skrämma dem, så att Bob och Linda börjar skrika. Blyga Tina börjar själv skrika av att föräldrarna skriker. Louise springer in gallskrikandes med armarna i luften, som om hon väntat hela sitt liv på den här skrikfesten. Sist följer Gene, som spelar upp familjens klassiska skrikljud på sin casio.

Såna scener får Bob's Burgers att kännas mysigare och lättare att relatera till än alla traditionella sitcoms i världen.

Högtidsstund:
När Louise får klor och ingen i familjen gör någon grej av det.

Svagaste ögonblick:
Nä!

Bästa karaktär:
Jag är väldigt svag för Teddy.

Bästa avsnitt:
"Moody Foodie", i vilket familjen kidnappar en matrecensent.

Balloonfighter undrar:
Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Dåliga ordvitsar, sånger om diarré och överdrivna ljudeffekter. Bara bra missbruk här!

Topp 10 TV-serier 2012: 5. Community

Vad är detta:
Popkulturmedveten och metaironisk sitcom med stort hjärta, om sju fuckups som börjar gå på Community College. Trea på fjolårets lista. Jag listade även mina tio favoritavsnitt här. Jag älskar den här serien.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Fyra snabba bevis på att Community inte tappade formen under 2012:

1. Bilden till höger är från ett avsnitt då karaktärerna i Community, för att vinna tillbaka Pierces testamente, blir 8-bitsfigurer i ett specialdesignat TV-spel. Abed hackar spelet, får en miljon barn med en NPC och bygger upp ett stort kungadöme. I bakgrunden på Abeds nya palats hänger skelettet av en hängd bebis i en bur. Serien kommenterar inte detta.

2. En lycklig Dean sjunger Dexy's (jag har sett det här klippet fler gånger än vad som är hälsosamt).

3. I seriens andra clip show (med helt nyinspelade klipp) finns ett montage med alla onödiga kurser man kan ta på skolan. Bland annat denna.

4. Troy and Abed har en uppslitande fajt som drar in hela skolan. Jeff försöker till en början medla lite cyniskt genom att sätta på dem osynliga vänskapshattar. I slutet av avsnittet följer han upp det med ett ärligt, helhjärtat försök att medla och hämtar hattarna igen (från sista minuten, särskilt sista femton sekunderna!!).

Högtidsstund:
När Troy gråter.

Svagaste ögonblick:
Jag var inget stort fan av det lite kalla "Law and Order"-avsnittet. Annars var ju de två svagaste ögonblicken när Dan Harmon blev sparkad och när höstens avsnitt sköts upp till februari. Stackars serie.

Bästa karaktär:
Britta var bäst i år!

Bästa avsnitt:
"Curriculum Unavailable"

Balloonfighter undrar:
Mest absurda scen?
När Chang tar över campus och spelar keytar.

Topp 15 TV-serier 2012: 6. Borgen

Vad är detta:
Dansk dramaserie om en statsministers politiska och moraliska utmaningar.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Maken till det här får vi nog aldrig se i Sverige: en intelligent, välspelad och spännande serie om regeringspolitik. Borgen har så bra regi och så allmängiltiga ämnen att min roomie blev gripen av ett fristående avsnitt bara av att slötitta lite under middagen. Under första och början av andra säsongen lider de privata historierna lite av Såp-itis, men oj vad serien tar revansch för det. Avsnittet där Kasper pratar ut om sin barndom är oerhört bra, trots människor som pratar på ett av världens larvigaste språk. Men det är hur Borgen vågar kasta sig in i svåra, infekterade ämnen som gör det till viktig teve. Det här är trots allt en serie vars allra första avsnitt börjar med en sågning av invandrarpolitiken från Borgens svar på SD.

Och varför kan vi inte få se sånt här i Sverige? Det har skrivits intressanta artiklar om den frågan, bland annat från SvDs skribent, som tror att en svensk version hade blivit "räddhågsen och politiskt korrekt". En av de saker som serien lyckas med är just att aldrig bli hysterisk och effektsökande, att alltid behålla en stadig fot i verkligheten, fast den måste leverera nytt drama varje vecka.

"Borgen" är en pärla och jag ser fram emot nästa års tredje och avslutande säsong.

Högtidsstund:
Sekreteraren Sanne är den mest sympatiska i hela världen och får hejarop från mig och Orpon vid de tillfällen då hon är med.

Svagaste ögonblick:
Vissa stilistiska saker blir lite för mycket, som lite för dramatiska klipp eller (sällsynt!) slow-motion.

Bästa karaktär:
Bent!

Bästa avsnitt:
"Hvad Indad Tabes, Skal Udad Vindes - Del II"

Balloonfighter undrar:
Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Begränsad. Ett fåtal gånger signalerar det misslyckad ambition, som när Kespeths nya flickvän försöker laga god mat för att vinna hans hjärta.

Topp 15 TV-serier 2012: 7. Justified

Vad är detta:

Modern västern om en skjutglad US Marshal som blir omplacerad till sin barndomshåla i Kentucky. Fyra på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Justified följde upp sin episka andra säsong med en komplicerad skurkfest där det ena drägget efter det andra slogs om Harlans knarkhandel. Mellan psykopaten Quarles, slaktaren Limehouse, skabbiga Dickie Bennett och förstås Boyd Crowder var huvudpersonen Raylan nästan relegerad till en biroll. Men styrkan i den här serien är just de många nyanserna av riktigt ful kriminalitet. Karaktärer som Wynn Duffy och Dewey Crowe är så småaktiga och samtidigt så larger-than-life att man alltid vill se mer av dem. Och om plottandet den här säsongen ibland blev lite väl tillkrånglat syddes det ändå ihop i en fantastisk säsongsfinal.

Högtidsstund:
Avsnittet där Dewey Crowe letar efter sina njurar var helt osannolika nivåer av awesome.

Svagaste ögonblick:
Svagt att inte få se mer av Tim och Rachel.

Bästa karaktär:
Hård konkurrens, men Wynn Duffy är nog det slemmigaste som går att se på teve.

Bästa avsnitt:
"Thick as Mud"

Balloonfighter undrar:
Klarar serien Bechdel-testet?
Hm, knappt. Justified är absolut inte så grabbig som man skulle kunna tro, och lyfter gärna fram sina kvinnliga figurer. Det är bara så få av dem jämfört med alla män. Men från i år minns jag flera konversationer mellan Ava och hennes eh, "anställda", och mellan Ava och Winona.

Spec Ops: The Line

Mild spoiler-varning utfärdas! Men det är ändå roligare att läsa om Spec Ops: The Line än det är att spela det.

Spec Ops: The Line platsar inte på min topp 5-lista över årets bästa spel, men det är trots allt årets kanske mest intressanta spel och förtjänar därför ett inlägg. 

Spec Ops är långt ifrån ett ordinärt krigsspel. Medan andra spel i genren består i att hjältemodiga amerikanska elitsoldater räddar världen (= USA) från en säker undergång genom att skjuta skallen av tusentals superonda araber och/eller ryssar så rör sig Spec Ops i grumligare vatten. Efter ett tag visar sig spelet vara en psykologisk thriller späckad med symbolik snarare än en vanlig krigssimulator.

Det hela utspelar sig i Dubai ett halvår efter att staden ödelagts av sandstormar. En amerikansk bataljon ställer frivilligt upp på att försöka evakuera civilbefolkningen, men försvinner spårlöst. USA väljer därefter, inte helt logiskt, att skicka in tre Delta Force-soldater för att ta reda på vad som har hänt. Du spelar som kapten Martin Walker och spelet inleds som alla andra krigsspel med att du måste skjuta ihjäl ett antal arabiska soldater. Efterhand blir situationen allt mer komplicerad och Walker och hans två lojala kumpaner tar sig an hela den korrumperade amerikanska bataljonen som tagit över staden.

Det är många saker som gör spelet unikt i sin genre. Folk tycks skjuta på varandra på grund av ett missförstånd som ingen är kapabel till att reda ut snarare än renodlat fiendeskap, den civila närvaron är märkbar och överallt går det att hitta metaforer för Walkers - och spelarens - förfall. Du är ingen hjälte. Ingen vill ha dig i Dubai, ingen har bett om din hjälp, men du fortsätter ändå att meja ner fiender.

Spelet jobbar oerhört mycket med symbolik. Affischer ändrar utseende beroende på var du står när du tittar på dem och spelets enda grönskande träd har tappar alla sina löv när du passerar det. Walker åker ständigt zip-lines och hoppar ner i schakt för att ta sig djupare ner både i Dubai och i sig själv. Det går också att hitta poänger i att just Nolan North (röstskådespelaren som gör typ alla röster ever) gör Walkers röst eller i att spelet utspelar sig i just Dubai - staden som gjort hybris till en specifik geografisk punkt på världskartan. En av de finaste detaljerna är dock när en ensam kvinna med slöja står mitt i en smal gränd och tittar på en. Sen kastar hon en sten mot Walker och springer därifrån. Dubai vill verkligen inte ha dig.

Spec Ops: The Line är ett på många sätt modigt spel och det är beundransvärt hur många av Yagers idéer som 2K Games lät passera. När eftertexterna slutligen rullar känner du dig inte som en hjälte, du har inte uppnått något annat än förödelse. Flera gånger under spelets gång har Walker motiverat sina grymma handlingar med att han inte haft något annat val. Vad Yager gång på gång försöker säga åt oss (och det görs allra tydligast när medlöparen Lugo säger det rätt ut) är att vi alltid har ett val. I det här fallet innebär det valet att stänga av spelet. Walt Williams, spelets lead writer, har själv i intervjuer sagt att ett av spelets legitima slut är att du som spelare lägger ifrån dig spelet och därigenom ser till att hemskheterna på skärmen upphör. Det är inte så lite meta. Texterna i laddningsscenerna som till en början berättar harmlösa anekdoter börjar mot slutet att bli rena uppmaningar i stil med "Do you feel like a hero now?". Yager vill att vi ska sluta roas av att skjuta ihjäl virtuella människor genom att lägga ifrån oss spelet.

"This is your fault. We designed these things to happen, but none of this would have happened if you hadn't put the disc in the system, picked up the controller, and played the game simply because you wanted to go on an adventure and feel like a hero." 

- Walt Williams i en intervju i G4TV.

Spec Ops är ett spel som kritiserar krig, krigsspel och inte minst alla som spelar den sortens spel. Det ställer frågan varför så många roas av att slakta horder av människor. Det innehåller scener som enbart finns där för att provocera fram ilska hos spelarna, för att få dem att reflektera över sina (virtuella) handlingar. Spec Ops: The Line är en digital käftsmäll mot hela genren... och det kommer aldrig någonsin att komma i närheten av Call of Dutys försäljningssiffror. För vem vill bli ifrågasatt när man bara vill ha det lite gött och headshotta huvuden av araber på löpande band?

Men vad innebär det i praktiken att spela ett krigsspel som är så medvetet om vad det gör och så tydligt kritiserar allt vad genren står för? Rent spelmässigt är det som vilket annat spel som helst - det enda du gör är att skjuta och nästan all story berättas i mellansekvenser. Williams skulle säkerligen hävda att det även finns en poäng i de generiska spelmomenten, men den primära skillnaden är att man har lite dåligt samvete varje gång man skjuter en fiende. För trots sitt originella budskap och rätt engagerande BioShock-upplägg så är det fortfarande just ett krigsspel med allt hjärndött skjutande som det innebär. Tanken har slagit mig att spelets kritik mot sig själv, genren och spelarna bara är ett sätt att att sticka ut från Call of Duty-spelen och att rättfärdiga de halvslappa spelmomenten och på så vis hålla ryggen fri. 

Jag uppskattar verkligen Spec Ops: The Line för vad spelet vill säga, men jag hade helst sett att jag hade fått slippa skjuta folk i 5 timmar för att få höra det. Det finns så klart en poäng i att göra just ett krigsspel som kritiserar krigsspel, men det är svårt att hålla motivationen uppe genom allt tråkigt skjutande. Slutet var dock värt det. Och hur ofta händer det att jag uthärdar tråkigt skjutande för att jag så gärna vill se hur storyn utvecklar sig och hur ofta händer det efter att jag har spelat ett krigsspel att jag djupdyker i femtiotalet artiklar, intervjuer och analyser för att jag vill veta mer om det? Aldrig är hur ofta det händer. Och för det förtjänar Spec Ops: The Line mängder av beröm. 

Frågan är ju bara hur många spelare som faktiskt uppfattar spelets budskap och inte bara ser det som ett billigare Modern Warfare. Det ser ganska mörkt ut bland genrens fans (spola till 15 minuter).

Vill du läsa mer rekommenderar jag bland annat Polygon och G4TV.

Topp 15 TV-serier 2012: 8. Homeland

Vad är detta:

Showtime-drama om en schizofren CIA-agent som misstänker att en nyss hemkommen sergeant blivit omvänd av terrorister och utgör ett hot mot USA. Sexa på förra årets lista.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Åh, Homeland! Vilken annan serie kan väga gripande karaktärsdrama mot plottar hämtade ur dåliga actionfilmer? Vilken annan serie vågar bränna igenom story i hyperfart, där de stora twistarna börjar redan i andra avsnittet? Säsong 2 började spåra ur strax efter premiären och fortsatte sedan spåra ur på nya och kreativa sätt hela året igenom. Det är fascinerande teve: hela tiden på väg att falla sönder, men nätt och jämnt ihoplimmad av stora skådisar och ett fåtal sansade scener. Carrie, Brody, Saul och nu även Quinn är några av de mest levande, bäst realiserade figurerna på teve - samtidigt som fiktionen de rör sig igenom gungar som ett fartyg i storm.

Ja, första säsongen var bättre. Vissa avsnitt i år var helt vansinniga. Jag är heller inte ett fan av hur en komplicerad kärleksaffär blir haken som hela historien försöker hänga upp sig på. Men säga vad man vill om Homeland - det är verkligen aldrig tråkigt. Och slutet är lovande. Lyckas säsong tre växla ner tempot kommer säsong två kanske uppvärderas i efterhand. Såna omstruktureringar av hela storyn, som får allt som gått att verka logiskt och normalt, är den här seriens signum.

Högtidsstund:
Karaktärsstudien av Brody under "I'll Fly Away". Eller när Carrie bryter ihop i avsnitt tre, det finaste jag sett i skådisväg i år.

Svagaste ögonblick:
Haha. Jag försöker hålla dessa inlägg relativt spoilerfria, men kidnappningen? Eller pacemaker-grejen? ... Ser att jag skrev om Homeland som ett "lågmält karaktärsdrama" förra året. Jodå.

Bästa karaktär:
Saul och hans skägg.

Bästa avsnitt:
"Beirut is back"

Balloonfighter undrar:
Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Rätt så hög faktiskt. Karaktärerna i Homeland lider mest av omständigheter, dåliga val och missriktade känsloutbrott, men serien är duktig på att visa allas perspektiv.

Topp 15 TV-serier 2012: 9. Girls

Vad är detta:

Dramakomedi om livet för fyra unga tjejer i Brooklyn, om deras enstaka triumfer och ständiga fuckups.

Förtjänar sin plats på listan för att:

Vinner priset för årets mest polariserande TV-serie. Jag har läst riktigt vidriga kommentarer om "Girls" under året - från slödder som är upprörda över att Lena Dunham vågar visa sin lätt överviktiga kropp i rutan, till Generaler av God Smak som klagar på att en serie om fyra vita kvinnor inte har fler svarta och hemlösa i sig. Min egen reaktion på serien svängde också kraftigt, och utan påhejning från anna cornelia hade jag kanske gett upp säsongen halvvägs. "Girls" har inte alltid kontroll över sin ton, eller så uttrycker den bara saker som bitvis blir skitbanala, men när den lyckas är den å andra sidan mer nyanserad och autentisk än fiktiv teve brukar vara. Där många serier fluffar till sina huvudkaraktärer så att vi ska tycka om dem vågar Lena Dunham och Jennifer Konner visa upp sina dryga och bortskämda och smarta och självsaboterande girls utan att be om ursäkt för dem. Och avsnitt där allt klaffade, inte minst säsongsfinalen, gör mig mycket nyfiken på nästa års fortsättning.

Högtidsstund:
Hela Adams karaktärsark är faktiskt makalös!

Svagaste ögonblick:
Förstod ingenting av den tramsiga plotten kring chefen.

Bästa karaktär:
Adam. Gillar även Shosanna.

Bästa avsnitt:
"The Return".

Balloonfighter undrar:
Vad skulle din farmor säga om serien?
Kanske "Nej, det här vill jag inte se". Min farmor klarar inte av tanken på att folk dricker sig fulla så det är svårt att säga om hon skulle kunna se någonting på den här listan.

Topp 15 TV-serier 2012: 10. Archer

Vad är detta:

Dryg och högljudd tecknad serie om en spionagentfirma. Har träffande beskrivits som "James Bond möter Arrested Development" (särskilt träffande eftersom flera av skådisarna från "Arrested..." går igen).

Förtjänar sin plats på listan för att:
Archers speciella blandning av obscen skrikhumor, popkulturella nördskämt och evighetslånga running gags växer för varje år. Tredje säsongen hade kanske inte något som toppade den bisarra cancerplotten från säsong två, men gav oss istället en fryntlig Burt Reynolds-biljakt, ett rymdmyteri med Bryan Cranston och massor av ny karaktärsmytologi. Archer har kanske de mest omoraliska och oansvariga karaktärerna som finns på teve, och serien missar aldrig en chans att bygga vidare på deras väldigt störda existenser. Större delen av komedin kommer från total respektlöshet, om det så är i avsnitt som fejkar produktplacering för att driva med tevebolag, eller där karaktärerna bara är allmänt jävliga mot betjänter, hemlösa, rednecks, kineser eller valfri utsatt grupp. Att serien kommer undan med allt beror helt enkelt på att manusen aldrig tappar i kvalitet.

Högtidsstund:
Det är alltid en högtidsstund när avsnitten börjar spåra ur. Vilket alltid händer.

Svagaste ögonblick:
Fick tänka länge, men avslutningen på "El Contador" var lite ensidig kanske.

Bästa karaktär:
Nästan alla, men Wodehouse, Cheryl/Carol och Pam förtjänar speciellt omnämnande i år. Och Krieger!

Bästa avsnitt:
"Lo Scandalo"

Balloonfighter undrar:
Vad har du lärt dig av serien?
Det finns absolut ingenting att lära sig av den här serien.

Topp 15 TV-serier 2012: 11. Game of Thrones

Vad är detta:

Dyrt och välspelat fantasyspektakel baserat på George RR Martins våldsamma förlaga. Tre nya karaktärer introduceras och minst en kvinna visar brösten i varje avsnitt. Sjua på listan i fjol.

Förtjänar sin plats på listan för att:
Oj, detta var en ojämn säsong... Det hade varit fint att kunna säga att Game of Thrones styrde upp sin skit i år, levererade ett bättre fokus, mindre "sexposition" och mer karaktärsutveckling. Istället fick vi ta del av ungefär sju historier samtidigt, varav två rörde sig ur fläcken, och de effektsökande tuttarna for outtröttligt över rutan.

Men mot slutet av säsongen valde serien att förlägga en hel timme till striden vid Blackwater. Det var det bästa val producenterna kunde ha gjort. Ett oerhört spännande och tajt avsnitt, med riktig pondus och äkta karaktärsporträtt. Det visade att Game of Thrones trots allt bär på väldigt mycket potential. Jag hoppas bara den kan destillera sin potential lite bättre nästa år.

Högtidsstund:
Dvärgen Tyrion Lannister, spelad av Peter Dinklage, bär halva serien på sina axlar. Skulle vilja säga "varje gång han är i bild".

Svagaste ögonblick:
Återigen är det kärlekshistorierna som drar ner tempot. Här mellan Robb och Vackra Kvinnan... jag minns inte ens vad hon heter. Hon har inte ett uns av personlighet i alla fall.

Bästa karaktär:
Tyrion! Tywin Lannister är bra också.

Bästa avsnitt:
"Blackwater"

Balloonfighter undrar:
Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Oerhört illa. Jag kan ingenting om att slåss eller planera krigsföring, jag tycker tornerspel är skittråkigt och jag klarar inte av att vara gravallvarlig i mer än en halvtimme åt gången.

Topp 15 TV-serier 2012: 12. Parks and Recreation

Vad är detta:

Glad och ljus NBC-sitkom om en samling personligheter i kommunen Pawnees parknämnd. Femma på fjolårets lista (ja, jag konsumerar alldeles för mycket TV).
Förtjänar sin plats på listan för att:
Det var kanske bara en tidsfråga innan Parks and Recreations energiska feelgood-TV skulle börja kännas alldaglig och trött. Det är modigt av Parks att fortsätta berätta positiva historier om att växa upp och ta ansvar, men ibland fastnar serien helt i sin amerikanska helylletröja. Att alla karaktärer fått egna kärlekshistorier är inte enbart positivt. Skurkarna i år har varit Leslie och Ben, vars jättelyckliga förhållande (med tillhörande hångel i varje avsnitt) slet på nerverna. Och Ron Swanson har mjukats upp så mycket att han nu ligger på gränsen till gullig sidekick.

Detta om varför serien ligger så lågt ner på listan. Men Parks har fortfarande en väldigt fin komediensemble, och det räknas också. I år fick Chris Pratt ta mycket mer plats än tidigare, vilket han gjorde rent bokstavligt genom att riva ner saker, slåss och återskapa scener från actionfilmer. Det var kul.
Högtidsstund:
Den totalt inkompetenta hanteringen av Leslies valkampanj var bitvis fantastisk.
Svagaste ögonblick:
Det sliskiga valtalet.
Bästa karaktär:
April känns fortfarande som den enda som kan vara lite off och inte delta i det allmänna gullandet. Serien hade behövt mer sånt.
Bästa avsnitt:
"Campaign Ad"

Balloonfighter undrar:
Innehåller serien några charmiga djur?
Ja! Champion, den trebenta hunden.

Årets bästa podcasts 2012

WTF with Marc Maron


Tidigare i år skrev jag en text om den amerikanska podcasten The Nerdist. Jag håller fortfarande med om det jag skrev - att de bjuder in intressanta gäster som tillåts tala till punkt, men att jag också störde mig på programledartrions ängsliga strävan att uppfattas som nördar trots att de faktiskt bara är helt vanliga bromandudes. I min bok är man definitivt inte automatiskt en nörd bara för att man spelar Modern Warfare. Det hjälper inte att man basunerar ut det i meningar som "Oh my god we are such nerds I played Modern Warfare for like 4 hours yesterday!" var och varannan minut. I brist på vettigare alternativ lärde jag mig att stå ut med The Nerdist-gänget, men tack och lov dröjde det inte särskilt länge innan jag upptäckte Marc Marons eminenta podcast WTF.

WTF erbjuder samma fördelar som The Nerdist, minus tre asdryga amerikanska 30 somethings som skriker om Modern Warfare och Tron. Marc Maron är en rutinerad komiker som tycks ha en relation, en inte alltid okomplicerad sådan, till de flesta på den amerikanska komediscenen. Hans avsnitt blir av den anledningen också extremt personliga. När Louis C.K. gästar Maron i hans garage inleds samtalet (fördelat på två timmeslånga avsnitt) med att de diskuterar varför de inte längre är vänner och hur det blev som det blev. Louis C.K. inspirerades av det samtalet och bjöd senare in Maron till sin TV-serie Louie (säsong 3, avsnitt 7) där de båda i en scen spelade överdrivna versioner av sig själva och återigen redde ut sin komplicerade relation. WTF-avsnittet med Louis C.K. är så intimt och ocensurerat att det var smått obehagligt för en så konflikträdd person som undertecknad - men det är också en oerhört givande podcast av just den anledningen. Det är så långt från en städad intervju hos Jay Leno som man kan komma. Vissa avsnitt dryper av blottad ångest, andra är ständigt skrattframkallande, ytterst få känns intetsägande.

Marc Maron är, till skillnad från de ängsliga "nördarna" i The Nerdist, själv intressant som person och en erfaren ståupp-komiker. Ett par av hans shower har getts ut på album och finns på Spotify. Min favorit är hans återgivning av sitt besök på det absurda Creation Museum i Kentucky. Efter ett par hundra avsnitt lyckas Maron fortfarande berätta underhållande anekdoter om sitt struliga förflutna med droger och avgrundsdjupt självförakt.

Några av mina favoriter utöver Louis C.K.-avsnittet är avsnitten med Dan Harmon, Loren Bouchard, Stephen Merchant, Bryan Cranston, Ken Jeong, Conan O'Brien, Eugene Mirman och Robin Williams.

Värvet

Värvet, lett av Kristoffer Triumf, är mer eller mindre en försvenskad kopia av Marons podcast. Det är ingen hemlighet. Triumf har i flera avsnitt berättat att det var just WTF som inspirerade honom och han har rentav spelat in ett avsnitt med Maron som gäst. Triumf är en nybörjare inom ståupp och långtifrån lika karismatisk som sin amerikanska föregångare. Medan Maron får sin gäster att öppna sig genom att själv pladdra på om sina tillkortakommanden sitter Triumf knäpptyst långa stunder. Man får nästan intrycket att hans gäster pratar vidare för att undvika att pinsam tystnad ska uppstå. Både Mona Sahlin och Annika Lantz har kommenterat hans i podcast-sammanhang tämligen oortodoxa intervjustil, men säga vad man vill om den - den fungerar.

Många intressanta gäster har besökt Triumf i Vällingby och det var ett tag sen gästlistan dominerades av ståupp-komiker. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig, för det finns redan tillräckligt många podcasts av, med, om och för ståupp-komiker.

Crazy Town

Trots vad jag precis hävdade angående podcasts av, med, om och för ståupp-komiker så tycker jag att Kringlan Svenssons och Josefin Johanssons Crazy Town förtjänar ett hedersomnämnande för att det förmodligen är den podcast som får mig att skratta mest. Det tenderar att bli för många fylleanekdoter men kombinationen av Kringlans dödsångest och faux pas-upplevelser och Josefins uppsluppenhet och ordvitsande framstår som en outsinlig källa till humor. Måtte bara Kringlan få ordning på Skype snart.

Topp 15 TV-serier 2012: 13. Sherlock

Vad är detta:

BBC:s Sherlock Holmes-adaption gick in på sin andra säsong med tre 90-minutersavsnitt som hade föga eller inget att göra med amerikanska "Elementary" som premiärade i år, eller med de två Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey Jr. i huvudrollen.
Förtjänar sin plats på listan för att:
Det här är fortfarande den mest värdiga och intressanta moderna Sherlock Holmes jag sett, trots att serien haft svårt att toppa sitt fantastiska pilotavsnitt. I säsong ett blev Sherlocks slutledningsförmåga lätt en visuell gimmick och avsnitten drogs av ostiga manus. I år vågade serien utmana sin huvudkaraktär och placera honom i obekväma situationer, vilket ledde till mer dynamisk teve. Jag är fortfarande inte helt såld på avsnittslängden, eller att det här verkligen är en serie som gör det mesta av sina 90 minuter, men när Sherlock är som bäst är det smartare än något annat.
Högtidsstund:
Sherlocks kris i finalen. Cliffhangern!
Svagaste ögonblick:
Seg mittensträcka på Baskervilles hund-avsnittet.
Bästa karaktär:
Watson! Fint spelad av Martin Freeman.
Bästa avsnitt:
"A Scandal in Belgravia"
Balloonfighter undrar:
Skulle den här serien funka som FPS?
O nej. Nej, nej, nej.

Topp 15 TV-serier 2012: 14. Last Resort

Vad är detta:

Hysterisk drama/actionserie av Shawn Ryan som även låg bakom The Shield (och fina "Terriers" häromåret). En misstänkt kärnvapenorder får ett amerikanskt ubåtscrew att desertera till en liten karibisk ö. De försöker sedan bli rentvådda och lösa konspirationen. Serien får ingen andra säsong men har ett planerat slut, där de tre sista avsnitten (av tretton) sänds i januari.
Förtjänar sin plats på listan för att:
Årets actionserie? De bästa The Shield-avsnitten höll ett extremt högt tempo, värjde inte för det ugly och våldsamma och hade karaktärer som helt tappade kontrollen över sina situationer. Last Resort har kärnvapen, olösliga etiska kriser och en borderline bindgalen ubåtskapten spelad av Andre Braugher. Ibland blir det bara för mycket, ofta blir det mycket mycket spännande!
Högtidsstund:
Duellen mellan två storspelande skådisar när Andre Braugher ska förhandla med amerikats försvarsminister Jay Karnes.
Svagaste ögonblick:
När den Coola SEAL-agenten badar i vattenfall med en Snygg Urinvånartjej. Eller vilken som helst av kärlekshistorierna. De är alla oerhört såpiga.
Bästa karaktär:
Kapten Marcus fucking Chaplin!
Bästa avsnitt:
"Skeleton Crew"

Balloonfighter undrar:
Kill, fuck, marry?
Jag dödar gärna öns tröttsamma hövding (någon borde gjort det för längesen), ligger med den där Washington-tjejen och gifter mig med den hårdnackade Robert Patrick-spelade besättningsmannen. Han skulle beskyddat mig från hela USA!

Topp 15 TV-serier 2012: 15. Äkta människor

Vad är detta:

Svensk science-fiction om en framtid där mänskliga robotar, s.k. Hubotar, börjar introduceras i samhället. Vi skrev även om den här.
Förtjänar sin plats på listan för att:
I ett svenskt dramaklimat som fortfarande dryper av onaturligt skådespel och stela repliker var Äkta Människor... inte så mycket bättre, på just de fronterna. Serien var däremot underhållande, spännande och vågade ta risker. En kul och överdriven story som inte en enda gång bars upp av sina huvudrollsinnehavare ledde bitvis till årets mest bisarra teve.
Högtidsstund:
När en hubot omprogrammeras till sexbot, spårar ur, slår ner folk och börjar stalka tonårsflickor på gatan.
Svagaste ögonblick:
Varje gång ett tiotal skådisar öppnade munnen.
Bästa karaktär:
Hubotrasisten Roger.
Bästa avsnitt:
Alla är ungefär likvärdiga.

Balloonfighter undrar:
Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara? Kanske "Alla vi barn i bullerbyn" för den sjuka mängden karaktärer.

Topp 15 TV-serier 2012: Intro

Jag hade egentligen tänkt växla ner min konsumtion av amerikanska TV-serier i år. Förra året höll så enormt hög kvalitet att det bara inte gick att vända bort blicken, inte utan att missa stora kulturhändelser. 2012 kunde omöjligt toppa 2011, så varför inte zona ut och läsa lite fler böcker istället?

Böcker schmöcker. Om 2012 kanske inte toppade 2011 så var det i alla fall bra nära. Alla etablerade prestigeserier kastade ur sig helt fantastiska avsnitt och flera nykomlingar överraskade. Det är nog ett säkert bud att "guldåldern" lär fortsätta, åtminstone fram till och med Mad Men och Breaking Bads sista säsonger.

Även på svensk, dansk och brittisk mark har det hänt roliga saker. Lite för roliga för att inte skriva om. Så istället för att begränsa årets topplista till 10 serier kommer det i år att bli 15 kärnfulla kortinlägg. Tillsammans får de illustrera ett år då det fortfarande var mycket mer spännande att klämma in en hel-eller halvtimme framför teven än att göra det man skulle.

The Walking Dead och tokenismen

Spoiler-varning utfärdas!

Token blacks - svarta karaktärer vars enda funktion är att skapa en falsk bild av etnisk mångfald och delaktighet- är en gammal klyscha inom filmmediet. Eftersom dessa karaktärers roll främst är symbolisk lägger man inte ner någon tid på att ge karaktären en personlighet. Det är av den anledningen som svarta alltid dog först i skräckfilmer. Deras syfte var bara att visa att produktionsbolaget välkomnar alla hudfärger. TV-serien The Walking Dead tar oväntat nog konceptet token black guys till en ny nivå.

Det första problemet är att svarta är underrepresenterade i serien. The Walking Dead utspelar sig i delstaten Georgia, den delstat i USA som efter Mississippi och Louisiana har högst andel svarta (över 30%). Serien inleds i Atlanta, en stad där 54% av invånarna är svarta och i många omgivande counties är andelen ännu högre. Trots det är afroamerikanerna sällsynta i The Walking Dead - både bland zombies och överlevande. I den första gruppen av överlevande på cirka tjugo personer är bara två svarta och den procentandelen kommer att hålla i sig genom seriens gång.

Det andra problemet - och det som först fick mig att reagera - är att serien inte tycks klara av att hantera mer än en svart karaktär åt gången. På något sätt gallras alltid de svarta karaktärerna ut så att det konstant bara finns en svart med i skaran. Vid ett tillfälle bestämmer sig två kvinnor (en svart och en vit) för att ge upp och dö. Alla huvudkaraktärer tjatar på den vita kvinnan att hon måste fortsätta och hon ändrar sig slutligen. Till Jacqui säger de bara ajöss, för de har ju redan T-Dog (absurda namnet!) och har således fyllt sin kvot. Vid slutet av tredje säsongen är det rentav parodiskt när karaktären Tyreese introduceras i en scen varpå den dåvarande svarta karaktären i gänget, Oscar, måste offras i förbifarten och skrivas ut ur serien. Oscar själv skrevs in, efter att T-Dog offrat sig själv för att rädda en vit tant (kvinnor måste väldigt ofta skyddas i serien, men det är ett annat inlägg).

Phew, vilken tur att det vita patriarkatet består efter zombieutbrottet!

Ju mer man skärskådar The Walking Dead desto tydligare blir tokenismen, vilket leder till det tredje problemet: de svarta tillåts aldrig utveckla någon personlighet. T-dog är den av de afroamerikanska karaktärerna som medverkar längst men trots det framkommer ingenting om hans personlighet. Han är helt befriad från agenda, personlighet och begåvning och hans enda input på handlingen är att han råkar tappa en nyckel i första säsongen, att han skär sig på en bildörr och får blodförgiftning i andra säsongen och i febern "yrar" om att de andra är rasister och sen räddar den där vita tanten i tredje säsongen. Hittills har ingen svart karaktär - till skillnad från alla andra någorlunda viktiga karaktärer - haft tillstymmelse till story-utveckling. Det är säkerligen inget strategiskt beslut från seriens sida, men det är ändå något de borde uppmärksamma och vara medvetna om.

Trots att The Walking Dead offar token black guys in i det sista i The Walking Dead så finns det antydningar om bättring i den sista delen av säsong tre. Dels introduceras Tyreese som har en viktig roll i serietidningarna - men även den katana-viftande och självständiga Michonne. Det återstår att se om serien kan hantera så många svarta karaktärer på en gång eller om man redan när serien återvänder i februari måste offra någon av dem. Om så är fallet slutar jag tro att det här bara beror på en kombination av slump och dumhet.

Två män med ett skägg i Israel

Två män med ett skägg genomförde nyss en veckas kulturresa till det lilla landet med den stora försvarsmakten: Israel! Här kommer lite resefoton från detta spännande land:

 Utsikt över Jerusalem

 Öknen utanför Eilat

 Döda havet

 Nationalparken Ein Gedi

 Zions berg, där bland annat den sista måltiden ägde rum

 Motel Aviv

 Undervattensobservatoriet i Eilat