Sidor

tisdag 31 december 2013

En liten hög med bäst 2013


Ett år har gått unt so weiter. Två män med ett skägg önskar tillsammans med våra systerbloggar Två män med en bergvägg, Två män med ett fläsklägg och Två män med en Meg (Westergren) er hjärtligt välkomna till det skrämmande året 2014. 


Kantor Wilhelmsson

Bästa TV-spel: Proteus
Bästa bok: "De små hästarna i Tarquinia", Marguerite Duras 
Bästa TV-serie: Breaking Bad
Bästa film: Holy motors
Bästa resmål: Hamburg (i brist på bättre)
Bästa aktivitet-som-varit-på-gång-i-sju-år: paddla kanot
Bästa snacks: krabbelurer
Bästa roomie-citat: "jag hatar intressen, det är det värsta jag vet"
Bästa psykos: roomie och jag hukar framför ett klädskåp en morgon och tillbringar hela förmiddagen med att sjunga sånger om det.
Bästa upplevelse: Att spela Ravels G-durkonsert med orkester
Bästa kalender: "Rolig 13/14"
Bästa fullföljda mål: filmprojektet!
Bästa misslyckade projekt: Att se "Satantango"
Bästa ångest: magsjuka och vräkt från sin bostad på samma dag
Bästa besvikelse: min X360 och Wii lade av på samma dag
Bästa smeknamn: "rolig gubbe"
Bästa tonsättare: Sweelinck

Balloonfighter

Bästa TV-spel från året: The Stanley Parable
Bästa spelupplevelse: Miasmata
Bästa TV-spel vi aldrig hann spela: Rayman Legends
Bästa online-spel: Minecraft
Bästa bok: Konsten att fotografera fåglar och andra djur av Brutus Östling
Bästa TV-serie: Orange is the new black
Bästa film: Holy motors
Bästa podcast: Palmemordspodden
Bästa resmål: Thailand
Bästa djur: Havssköldpadda
Bästa fågel: Brahminglada
Bästa bedrift: Tog dykcertifikat
Bästa besvikelse: Godus (som jag var med och kickstartade och sen var det sämsta skit jag sett)
Bästa stad: Kuala Lumpur
Bästa mat: 5 kronors-pad thai
Bästa smeknamn: Mr. Beard Man
Bästa kloster: Montserrat (Spanien)
Bästa skelettkonst: Santa Maria della Concezione dei Cappuccini (Rom)
Bästa upptäckt alla kategorier: Underbara Osten (Gudbrandsdalens getost)
Bästa guilty pleasure: Äkta människor
Bästa dumma citat: "Kakel - är det också snö?"

Mellandagsfilm: The Broken Circle Breakdown (Belgien, 2012)


Vad är detta?
Belgisk film från 2012 om ett kärlekspar som drabbas av en djup tragedi.

Varför? 
Den verkade ha betydligt mer stil och tanke än de flesta andra dramer. Redan filmens titeln var lovande, tyckte Kantorn. Balloonfighter fick upp ögonen för filmen efter att ha hört lovord om country- och bluegrass-soundtracket.

Balloonfighter ställer Kantorn till svars:

1. Vi har inte sett särskilt många muntra filmer under filmprojektet. Tar The Broken Circle Breakdown priset som projektets sorgligaste film?

Ja, Broken Circle är utan tvekan projektets sorgligaste, och den tyngsta film jag själv sett sedan Oslo, 31. August. Jag kan utfärda en varning om någon ville se den här i tron att det var en romantisk komedi.

2. Vi har ju sett en del sorgliga filmer tidigare där vi tänkt "jaja, allt är hemskt, vi vet det nu, get it over with".Vad är det som gör att The Broken Circle Breakdown trots allt funkar med all sin tragik? 

Broken Circle Breakdown gör det medvetet svårt för sin tittare eftersom den vill presentera sorg som något orättvist och ödeläggande, något som det inte finns lösningar på. Karaktärerna försöker rikta sin frustration mot vetenskapen, religionen, konsertpubliken eller varandra, men som åskådare har man inget annat val än att sitta och ta emot. Paret som står i centrum är uppriktigt och fint skildrade och deras relation förblir trovärdig även långt in i de fulaste delarna av sorgen. Filmen vägrar ange en syndabock eller lätta bördan med underhållning eller puckat filmdrama. För tittaren finns det liksom ingen väg ut.

3. Vid ett tillfälle under filmens gång blev du glad och skrev något i stil med "yay filmen börjar gå baklänges!". Kan du förklara vad du menade och varför det gjorde dig glad?

Broken Circle Breakdown berättar sin story i en väldigt trasig kronologi. Detta kan och har många gånger blivit skit. Jag vill rikta en särskild känga till Gaspar Noës "Irreversible" (apropå en film som faktiskt går baklänges). Men vad jag tyckte fungerade här var att den brutna kronologin användes för att ge kontrast och ljus till de mest tragiska scenerna. Istället för att få en film som långsamt och förutsägbart gick mot sin undergång fick vi en som överraskade och tvingade oss att hålla oss vakna även långt efter att det ledsna visats. Det var nog därför den inte kändes sentimental heller.

4. Belgien slår mig inte som ett country- och bluegrass-land, men just den sortens musik har en framträdande roll i filmen. Om du var tvungen att byta ut det mot en annan musikgenre (utan att ändra något annat än musikscenerna), vilken hade du valt och vilka tre låtar hade varit givna?

Jag tycker bluegrass är ett lyckat val - den känns också osentimental och har mycket tempo. Bra kontrast. Hade varit kul med en electronica/house/ambient film med samma tema. Man hade fått byta ut karaktärerna och settingen, men det hade blivit spännande. Nu var det längesen jag lyssnade, men kan tänka mig Four Tet - This Unfolds, Ellen Allien - Zauber och The Field - A Paw in my face.


Kantorn skärskådar Balloonfighter:

1. Vad tyckte du om filmen?

Jag skäms lite för att erkänna det här... men det var väldigt skönt att vara tillbaks i västvärlden efter många veckor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. The Broken Circle Breakdown är oerhört sorglig, men det funkar tack vare regin och skådespelarna och inte minst soundtracket. Filmen blir aldrig en renodlad "kolla vad synd det är om det här paret"-berättelse som exempelvis Omar dödade mig. Broken Circle visar inte bara att paret sörjer och är värdiga, utan hur ful och destruktiv sorgen kan vara. Och det gör det till en betydligt mer intressant film. Det här är nog den mest amerikanska film jag har sett (som inte är amerikansk) - kan man vänta sig en Hollywood-karriär för regissören Felix van Groeningen eller rentav en remake av filmen? Jag tror fan att den har Oscars-potential!

2. Kunde du sympatisera med paret? Varför/varför inte?

Bra karaktärer spelade av duktiga skådespelare med bra manus om förlust... Ja, jag kunde absolut sympatisera med dem.

3. Vad var det bästa med George W Bush som amerikats president?

Att han alltid såg ut att tänka något i stil med "blubb blubb blubb jag är en liten fisk" när han borde se som mest allvarlig ut.

4. Det här är sista anhalten för vårt filmprojekt 2013. Totalt har vi sett 71 filmer. Har det varit värt?  Har det funnits mindre bra inslag? Vad hoppas du på inför nästa år?

Det har varit otroligt värt. Jag har njutit av alla nya språk, kulturer och landskap som man normalt aldrig ser på film. Tyvärr märks ju skillnaden i budget och filmtradition enormt mellan jordens rikare och fattigare nationer. Det blir inte alltid helt lyckat, men jag ser mycket hellre en halvkass film från Kongo eller Samoa än en från Hollywood.

Nästa år vill jag se en varm muslimsk film som kontrast till alla kvinnoförtryckande muslimska män vi såg i år. Filmprojektet ska ändra skepnad nästa år, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta ta oss utanför USA/Europa/Japan.

måndag 30 december 2013

Mellandagsfilm: 678 ("Kairo 678", Egypten 2010)


Vad är detta?
Egyptisk film från 2010 om tre kvinnor som försöker stå upp mot sexuella trakasserier.

Varför?
Bra tema + att Egypten var ett outforskat land.

Kantorn frågar sig gång på gång:

1. Vilket är det bästa tonfallet för att gestalta det här ämnet? Allvar, humor eller någonstans mittemellan? Och hur lyckas den här filmens blandning?

Det är ett allvarligt ämne och bör förstås behandlas som ett sådant, men jag tycker inte att humor är någon motsättning till det. Det är lätt hänt att en film om sexuella trakasserier går under av sin egen vikt på samma sätt som Tålamodets sten. Kairo 678 klarar balansen bättre, men jag hade hoppats att Nellys ståupp-karriär hade fått mer utrymme och att hon hade fått leva upp till den humoristiska potential hon hade i början innan alla bara spårade ur och stabbade kukar.

2. Skulle du vilja se någon av karaktärerna igen?

Nej, jag känner mig rätt färdig med dem.

3. Hur skulle du reagera om du åkte med en fullproppad buss genom Malmö och plötsligt kände en hand på rumpan?

Jag har värdighet och en själ och åker således inte stadsbuss. Men om jag fick en hand på rumpan skulle det antagligen vara det minst obehagliga med bussresan.


Balloonfighter söker visdomsord: 

1. Kairo 678 ska vara baserad på verkliga händelser. Trots det klagade du flera gånger på att filmen inte kändes trovärdig. Vad var det som var fel?

Dramat kring de tre kvinnorna kändes forcerat och lite klumpigt. Konflikterna var för enkla och överspelade, anpassade för att se bra ut på film, och saknade verklighetens leda och komplexitet. Det var såpalösningar på flera av karaktärerna - den gedigne polismannen vars fru väntar barn t.ex. Jag fick inte känslan av att titta på riktiga människor.

2. Kan religiösa människor bli bra ståuppkomiker?

Tror jag absolut. Kommer inte på någon på rak arm, men nog borde det väl finnas religiösa människor med sarkasm och självironi? Eller? Det måste väl finnas, någonstans?  ...Någon? (Vi har ett kommentarsfält)

3. Filmens tre huvudkaraktärer är väldigt mycket "typer". En har slöja, en är sminkad och snobbig och den tredje är cool och gatusmart. Vems uppror sympatiserar du mest med?

Definitivt den coola och gatsmarta. Önskar bara att hennes ståupp var lite bättre. 

söndag 29 december 2013

Vecka 52: Püha Tõnu kiusamine ("The Temptation of St. Tony", Estland 2009)


Vad är detta? Moraliskt och existensiellt estniskt drama från 2009 om en lam tjänsteman och hans absurda upplevelser av godhet och ondska.

Varför? Kritiker jämförde den med Roy Andersson. Spännande svartvitt foto. Svart humor. Många skäggpoäng där!


Balloonfighter frågar:



1. Vilka filmer i projektet är topp 3 fotomässigt? Vilken plats hamnar The Temptation of St. Tony på?

Så många filmer i projektet har haft fint foto att det här mest blir en fråga om smak. St. Tony kommer nog med i topp 10 i alla fall. Jag var helt hänförd av fotot i Once upon a time in Anatolia - nattscenen där var bland det finaste jag sett på film. Fotot och färgerna i The Wind Journeys var svåra att överträffa. Sist vill jag nominera Farbror Boonmee för ett mjukt foto som faktiskt gav känslan av att befinna sig i tropikerna.


2. Filmen hade ett stort karaktärsgalleri. Hade du någon favorit?


Jag vet inte vilken karaktär jag gillade bäst, men Denis Lavant har så stark utstrålning att det nästan blir honom man minns per default.


3. Hade du matat en hemlös som knackade på ditt fönster?


Jag hänvisar till följande bild.




Kantor Wilhelsson undrar:

1. Tycker du att St.Tony var lyckad som helhet? Hur står den sig som ett helt verk om du jämför med regissörer som Kaurismäki eller Roy Andersson?


Den står sig helt okej, men jag tyckte inte att den hade lika väl avvägt tempo eller samma komiska timing som hos just Kaurismäki eller Roy Andersson. St. Tony kändes lite splittrad och kanske aningen krystad i ett par scener mot slutet. Jag är starkt emot användandet av cirkus eller burlesk för att gestalta surrealism (det är en så jävla sliten och tråkig klyscha). Det faktum att regissören Veiko Õunpuu inte kunde låta bli det tar jag som ett tecken på att han inte har mognat riktigt som regissör, men då kan det vara värt att notera att han är 30 år yngre än Roy Andersson. 



2. Jag ser den här filmen som en slags fars över samhällets enorma klyftor och de überrikas dekadens, ansvarslöshet och vansinne. Vad ska vi egentligen göra åt den skenande kapitalismen?

Låta samhället största samman, säga "vad var det jag sa?", bygga varsitt lerskjul och gå vidare med våra liv. 


3. Det är mycket symbolik på gång här - en präst som är en spindel, massa döda människohänder mitt ute i skogen, en svart hund som följer med huvudpersonen. Den svarta hunden är en klassisk symbol för döden och jag tror även präst-som-spindel är ett väl beprövat grepp. Men vad betyder det att huvudpersonen hittar en massa avhuggna människohänder?

Symbolik? Varför kan det inte bara vara en kille som går på promenad och råkar hitta en massa avhuggna händer? Har inte du hittat nåt konstigt någon gång utan att det betydde något? Jag har hittat en gasmask på stranden i Fredshög och ett grishuvud vid Norra Grängesbergsgatan i Malmö, men inte fan betydde det någonting. Det var bara potentiella prydnader som jag lät ligga. Jag tror det var precis likadant med de avhuggna händerna. Hur de hamnade där? Tja, den som hade dem innan tröttnade väl på dem.


Statistik:

Misantropi: 95%
Dekadens: 81%
Mörker/Ljus: 80/20
Idyllisk estnisk landsbygd: 2%
Random konstigheter: Ja, men inte så många som man kan tro

fredag 27 december 2013

Mellandagsfilm: Tålamodets sten (Afghanistan, 2012)


Vad är detta? Afghanskt drama från 2012 om en kvinna som har det ungefär så där härligt och självförverkligande som kvinnor i det landet brukar ha det.

Varför? Jag tyckte att framsidan var väldigt fin. Afghanistan är ett spännande land.

Balloonfighter frågar:


1. Vad är tråkigast - att kolla på The Patience Stone eller att leva sitt liv i Afghanistan?

Jag slipper ju bli bombad, mördad och/eller våldtagen när jag tittar på filmen (och uttrycker mina åsikter om den), så det är ju ett klart plus. Jag tror jag haft tråkigt i Afghanistan också, är inte nöjen i princip förbjudna där?

2. Om du var allsmäktig producent och fick lägga in ditt veto - vad skulle du säga åt regissören Atiq Rahimi att addera till filmen för att lyfta den?

En enda sak: GESTALTA alla händelser som huvudrollskvinnan FÖRELÄSER om. Det här är så pass grundläggande och filmiskt att jag inte fattar hur regissören har tänkt. Man låter inte en ensam dam sitta i ett halvtomt rum, stirra ut i luften och leverera typ 90% av filmens händelser i monologform. Det blir URTRÅKIGT och OINTRESSANT.  "Show, not tell", hört talas om det? Värst blir det när man får en försmak av filmens kärleksdrama, men alla påföljande händelser klipps bort, och sen sitter hon där och talar högt igen. Jag orkar inte!!

3. Vad är det som räddar filmen från ett bottenbetyg?

Fint foto och några genuint skrämmande scener. Jag hade nog tyckt om filmen om den ansträngt sig för att faktiskt vara en film.


Kantorn frågar:

1. Kan du, utan att spoila, berätta hur den här filmen borde ha slutat (i den bästa av världar)?

Med ett stort svampmoln över Afghanistan. Kvinnor och djur tittar på från ett betryggande avstånd och skålar i champagne. Klöv i hand och fena i tass vandrar de tillsammans bort från skiten till tonerna av Destiny's Childs Bootylicious.

2. Kan du komma på något positivt med Afghanistan, som inget annat land har?

Jag har flugit över landet ett par gånger och även från 10000 meters höjd ser det extremt deprimerande ut på ett sätt som få länder kan matcha. Oavsett vilket land man kommer från så tänker man nog "jag har det ändå rätt bra hemma" efter ett par dagar i Afghanistan. Annars är Afghanistan ett av få länder som snöleopard fortfarande finns kvar i.

3. Hur många dagar hade gått innan du gett din äckliga komatos-make dödshjälp?

Dagar? Max en kvart. Och jag har bett min sambo att överge mig lika fort om jag blir en grönsak. Ingen ska behöva förstöra sitt liv på det sättet.

torsdag 26 december 2013

Mellandagsfilm: Omar m'a tuer ("Omar dödade mig", Frankrike/Marocko 2011)


Vad är detta? Fransk-marockanskt kvasidokumentärt rättsdrama från 2011 om en trädgårdsmästare som blir oskyldigt anklagad för mord.

Varför? Korrupt rättspolitik i Frankrike lät som en bra grund för en story.

Kantorn frågar:


1. Hur ska man kunna behålla intresset för en film som bara vältrar sig i huvudpersonens oskuld och inte gräver djupare i hovrättens skumma motivationer?

Jag vet inte riktigt om det går. Det blir ju helt befriat från drama och friktion. Det är bara synd om Omar hela tiden och efter två minuter vet man vart filmen är på väg och den bjuder inte på några som helst överraskningar. Visst, Omars öde är hemskt orättvist men jag skulle hellre läsa om det i en tidningsartikel än se en långfilm om det.

2. Vad saknar du mest i Samo Bouajilas skådespelarinsats?

Nyans. Omar är så äckligt jävla oskyldig från början till slut att jag börjar irritera mig på honom. Filmhistorien har aldrig sett en lika oskyldig man som Omar. Om Bouajila hade kunnat plantera ett frö av tvivel hos tittaren hade filmen vunnit mycket.

3. Om du hade legat döende (spelar ingen roll hur det gick till), vad hade du helst skrivit i ditt eget blod?

Med tanke på min blodfobi hade det nog blivit "Ew ew ew ew ew".


Balloonfighter flörglar:

1. Hur var skildringen av fängelselivet jämfört med till exempel Un prophète som utspelar sig på ett franskt fängelse?

Det var skönt att se en film där fängelsekamraterna faktiskt betedde sig någorlunda humant och inte psykotiskt. Det börjar bli tröttsamt med schablonbilden av fängelset: en plats där du omedelbart blir nerslagen och indragen i en knarkliga. Jag har ingen förstahandserfarenhet men allt kan ju inte vara som i Oz.

2. Skulle Omar dödade mig rentav ha fungerat bättre som dokumentär?

Kanske. Framför allt tyckte jag att sidohistorien med författaren som ville rentvå Omar inte tillförde någonting. Vad är poängen med att visa karaktärer som inte har någon meningsfull personlighet utan bara rabblar fakta och argument?

3. Finns det några bra rättsprocessfilmer?

Ja, To Kill a Mockingbird är mysig! Den utspelar sig bara delvis i rätten, i och för sig.

onsdag 25 december 2013

Mellandagsfilm: Circus Fantasticus/Silent Sonata (Slovenien, 2010)


Vad är detta? Fantasifullt slovenskt krigsdrama från 2010. Filmen är känd både som Circus Fantasticus och Silent Sonata.

Varför? Fint bildspråk och förhoppningar om en bra balans mellan trams och pretention.

Kantorn drar sig till minnes:

Det verkade passande att skriva om den här filmen långt efter att vi sett den. Circus Fantasticus är utformad som en lång epilog, bokslutet för flera karaktärers liv och tragedier.

En liten cirkus kommer till en avskild stuga där en kvinna ligger döende. En man med hagelgevär försvarar henne och barnen. Har cirkusen åkt vilse? Behöver de husrum för natten? Eller vill de dra sig tillbaka från det professionella livet? Spelar anledningarna någon roll?
Den första konfrontationen är spänd, men cirkusfolket stannar och rotar sig medan mannen börjar hantera hustruns död. Samtidigt går barnen på upptäcktsfärd längs krigshärjade stränder.

Allt det här skildras utan ett ord. Dialoglösa filmer har vi haft förut, men då drevs de inte framåt av människor. Jag skulle säga att Circus Fantasticus grepp fungerar. Den har inga kommunikationsproblem, tack vare en stark regi, och det känns inte heller konstigt att ingen pratar.

Men avsaknaden av dialog ger filmen en eterisk, lite sömnig karaktär, känslan av en lång behaglig dagdröm. Circus Fantasticus skildrar bara den ena sidan av att hantera förlust och tragedi, den långa, bortsköljande som kommer när allt jobb redan är gjort. Det är en fin elegi över krig och död som kanske hade vunnit på lite mer smärta.


Balloonfighter gräver i sitt förflutna:

Ända sedan vi såg Le Quattro Volte har jag längtat efter en liknande upplevelse. En tyst och filosofisk film som gränsar till natur- eller samhällsbetraktelse, fylld med symbolik. Circus Fantasticus är det närmsta vi har kommit sedan dess, även om den är betydligt tramsigare och mer lättsmält.

I vissa scener funkar anslaget, ibland blir det aningen krystat, men det kanske mest har att göra med det slitna greppet "cirkus kommer till stan och allt blir crazy bananas". Som bäst blir det när filmen drar mot det surrealistiska och drar tragikomiska paralleller till inbördeskriget på Balkan. Jag hade gärna sett mer av det och mindre cirkus. 

tisdag 24 december 2013

Vi önskar glad jul med en pretentiös filmtitelsgenerator




Skäggens filmprojekt har resulterat i många fina upplevelser, men också mycket att ifrågasätta. En trend tycks vara Väldigt Pretentiösa filmtitlar - kanske särskilt från oetablerade regissörer, som måste ta i lite extra för att locka cineasterna. Titlar som "Sparvarnas sång", "Tålamodets sten" och "Tårarnas äng" är inte ovanliga...

Vi bestämde oss för att hjälpa dig som är ambitiös filmregissör.
Vår eminenta kodmaestro Ella har byggt en slumpgenerator för att snabbt och effektivt hitta en svulstig titel till din nya storfilm.

Mycket nöje och God Jul önskar
Skäggens Värme

Slumpa fram en pretentiös filmtitel!

söndag 22 december 2013

Vecka 51: Viva Riva! (Kongo-Kinshasa, 2010)


Mamma, vad är detta?

Kongolesisk action från 2010 om... äh, läs Kantorns text bara.

Men varför, pappa? 

Det går inte att komma djupare in i Afrika än Kongo. Filmen var en hit i både Kongo och i flera andra afrikanska länder. Not so much i resten av världen...

Kantor Wilhelmsson suktar efter svaren:

1. Vilken dude var egentligen coolast i den här filmen?

Lätt lesbiska militären.

2. Vilken skulle vara den bästa anledningen att turista i Kongo?

Virunga nationalpark! Savann, tropisk regnskog och snötäckta berg i samma område. En av de största populationerna av vilda bergsgorillor finns där!

3. Det här är den andra afrikanska filmen i rad som varit fixerad vid stora bilar och brottsliga män. Vad har du att säga till försvar för centralafrikas finkultur?

Kongo-Kinshasa är landet som gav oss ett av världens officiellt fetaste band - Staff Benda Bilili. Räcker det för att släta över Viva Riva? Jag känner att jag är ute på väldigt tunn is om jag drar paralleller mellan homoförbuden (ja, det diskuteras även i Kongo-Kinshasa) och de extremt heterosexuella alfahannar som gestaltas i filmerna.

Kantor Wilhelmsson berättar:

Mitt i det fulaste Kongo finns en man som heter Riva. Livet är ett party för honom. Han festar runt, ligger med horor och stjäl bensin från farliga banditer istället för att försörja sina föräldrar och fyra syskon. Men en dag går han över gränsen. Banditen César, en cool men farlig man i vit hatt och kostym, blir förbannad och hämndlysten när Riva stjäl hans leverans. César bestämmer sig för att ha ihjäl Riva och alla random människor han hittar på vägen.

Under tiden är Riva fullt upptagen med att förälska sig i Nora, en snygg tjej vars främsta meriter är att ha rött hår, dansa utmanande och vara ihop med ett svin.

Riva är trött på vanliga knull, berättar han för sin kompis. "Jag har legat med kvinnor från byn i tio år. De hade slappa bröst. Det var hemskt."

Men Nora besvarar inte hans inviter. Hon fortsätter vara tillsammans med svinet Azor, som dock råkar tappa bort hennes vigselring. Där går gränsen! Nora kastar bort sin värdighet och ger sig själv åt Riva, som smugit sig in i Azors villa och fram till Noras fönster. Precis som Aladdin gjorde med prinsessan Jasmine, om Aladdin dessutom hade gett henne cunnilingus.

Här zonade jag ut en stund... Men vänta! César och hans gäng har ihjäl Azor nu. De har hittat Riva. Nora är på rymmen. Streetsmarta Pojken och Mystiska Modersgestalten kan inte hjälpa Riva längre. Den enda som kan hjälpa honom är Lesbiska Militären, som tar saken i egna händer och skjuter ner samtliga skurkar på skärmen. Bara Riva verkar överleva. Vad skönt. Men det är fortfarande tjugo minuter kvar av filmen.


Riva går hem till sin familj och slåss med sin fosterpappa. Inte så konstruktivt. Under tiden hinner skurkarna resa sig upp och glömma bort sina fatala skottskador. "Vi måste bli mer hänsynslösa från och med nu" säger de i samförstånd. Mycket riktigt. De börjar jaga Riva och Lesbiska Militären. Nora tog pengarna, åkte för att återförenas med sin pappa och skrevs ut ur manuset. Det var väl bäst så.

Skurkarna hinner ifatt. Rivas kompis förråder honom, tror jag. Lesbiska Militären blir nerskjuten. Skurkarna sticker med bensinen, men Lesbiska Militären använder sin sista suck för att skjuta på lastbilen och allt exploderar.

Vad händer med Riva? Han blir uppeldad av en skurk och brinner levande till döds. "Livet är fortfarande gött", säger han med ett skratt innan han dör. Oklart varför. Detta får publiken fundera på under eftertexterna.

Men precis innan ridån går ner kommer Streetsmarta Pojken till olycksplatsen. Alla är döda, men Lesbiska Militärens stora SUV står fortfarande kvar.

Streetsmarta Pojken sätter sig i framsätet och ler. "Vilken bra bil", tänker han.


Ballonfighter kommenterar:

Det enda jag kan och behöver säga är att Kantorn inte hittat på ett enda ord.

Statistik:
Bechdeltestsresultat: Förvånande nog godkänt! Med nöd och näppe, men ändå.
Kongos Beyoncé: Ja, Manie Malone.
Sensmoral: ?
Övernaturliga händelser som det inte görs någon grej av: minst 1
Vågade sexscener: Ja (cunnilingus genom galler till exempel)
Problematiserande av prostitution: Eh, vad menar du?

söndag 15 december 2013

Vecka 50: The Raid: Redemption ("Serbuan maut", Indonesien, 2011)


Vad är detta?
Indonesisk actionfilm från 2011 om en militärstyrka som ska infiltrera ett stort hyreshus fullt med gangsters.

Varför?
Indonesien. 7.5 på IMDb. Kantorn hoppades på fyndigt manus eller spännande regi eller både och.

Kantorn frågar Orpon: Vad Är Det För Fel På Oss Edition: 

1. Hur långt hade du gått för att slippa betala hyra? Dödat någon? Slagit någon i ansiktet? Satt ett tuggummi på någons dörrhandtag? 
Jag hade nog kunnat slå någon i ansiktet. För att få gratis hyra i resten av mitt liv hade jag kunnat tänka mig att ligga med en rik gammal tant en gång i månaden. Hellre det än att jobba på ett kontor liksom.

2. Avsluta följande mening. "The Raid: Redemption" hade en stark indonesisk karaktär, som bäst kom fram i... 
... de gälla mansskriken och den totala frånvaron av kvinnor. Nej, den gravida kvinnan utan repliker som syntes i drömska tillbakablickar gills inte!

3. Den här filmen innehåller ju väldigt många människor som slåss. Hade det inte varit roligare att titta på en film där en himla massa underliga djur slogs? Gör en topp tre över de roligaste fighting-djuren. Kampfisk är fusk. 
Jag vet inte om det hade blivit roligare i längden. Slagsmål går inte variera att så värst mycket. Min favorit bland djuren är blåmes vs. påfågelöga (fjärilen alltså) för det oväntade resultatet. När jag var liten brukade jag hämta pissemyror och sätta ner dem bland de vanliga svarta myrorna och se på när de slogs. Det var väldigt roligt tills jag fick dåligt samvete för resten av mitt liv. Sist säger jag krabbor för allt krabbor gör är instant comedy.

Orpon har åsikter: Inte Min Kopp Med Te Edition: 

Ja, vad fan ska man säga? Jag visste att The Raid skulle vara våldsam, men jag hade hoppats på något i stil med Tropa de elite och att våldet skulle vara motiverat. Men nej, här finns inget djupare än det som står efter "Vad är?" i inledningen av det här inlägget. Det är brutalt våld bara för det brutala våldets skull. The Raid är en film för lågbegåvade män som inte vill ha någon töntig handling eller intrig - en film för de där männen som ber sin fru att ropa på dem om det kommer en biljakt på TV. Bilentusiasterna har The Fast and the Furious, våldsentusiasterna har The Raid: Redemption.

The Raid: Redemption får instruktionerna till bokhyllan Billy att framstå som ett litterärt mästerverk. Jag överdriver inte när jag påstår att Call of Duty har mer välutvecklade karaktärer. Det finns i princip ingenting bakom våldet som gör filmen intressant. Om man gillar slafsig action och tight slagsmålskoreografi så levererar filmen oavbrutet. Personligen får jag inte ut mycket mer än några "oj, det där såg ut att göra ont". Jag hade lika gärna kunnat kolla sändningar från hoppreps-VM.


Kantorn har åsikter: Allt Detta Våld I Samhället Edition: 

Att spel gärna vill vara film har blivit en klyscha. Det är inte lika ofta jag ser en film som fullt ut beter sig som ett tv-spel. Hyreshuset som militärpolisen infiltrerar i The Raid: Redemption har tjugo våningar, men det kunde lika gärna ha varit tjugo nivåer i en actionbana. Slagsmålen är som hämtade ur ett gående beat'em-up, typ Double Dragon eller Dynamite Cop. Själlös klubbmusik dunkar på medan underhållningsvåldet pågår och pågår. I vissa scener kan jag nästan se knappkombinationerna framför mig på skärmen. Skillnaden är bara att spel brukar vara kul. 

Jag riskerar att dissa en hel genre här, men okej: The Raid: Redemption är inte en film för vuxna människor. Det är en film som 15-åringa wannabe-alfahannar ser och tycker är asball. Det är en film som man fastnar framför klockan halv två på ett hotell i Amsterdam för att man har suttit i en flygstol hela dagen och är för trött för att sova.

Det märkliga är att det hade kunnat mjölkas bra dramatik ur det här upplägget. Skurken i hyreshuset har kameror på varje våning och telekom-centraler vid varje dörr. En mer spännande film hade lekt med detta och låtit militärerna använda list och fantasi för att överlista systemet. Vad de gör är att hugga sig igenom ett golv vid ett tillfälle. Resten av filmen är ändlöst, tröstlöst, meningslöst våld. The Raid: Redemption är som Oldboy fast utan story eller spänning eller tematiskt innehåll. Karaktärerna är fullständigt utbytbara och fungerar bara som dockor i ett långt krockkuddetest. Deras motivationer kunde inte vara sämre uppbyggda.

Förlåt, men jag förstår inte poängen. Kanske är det så att jag inte förstår hela genren heller. Hur kan den här filmen ha 7.5 på imdb? Varför vill man titta på män som pucklar på varandra i en lång, gråtonad, monoton svit av stön och sprutande blod? Vad är nöjet i det? Varför anses såna här filmer vara "en adrenalinkick"? Är folk djur?

Statistik:
Komplexitet: 3%
Kill count: 100-200 äh vem bryr sig
Kamerafilter: Lila. VARFÖR?!

söndag 8 december 2013

Vecka 49: Nairobi Half Life (Kenya, 2012)


Vad är detta? Kenyanskt drama från 2012 om en lantis som vill bli skådespelare och beger sig till Nairobi för att förverkliga sina drömmar.

Varför? Vi behöver fler filmer från Afrika! Nairobi Half Life såg ändå okej ut på screenshots.

Kantorn blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta och önskar att han får svaren på följande frågor:

1. Vilka är de tre vidrigaste samhällena du sett porträtteras på film? Och vilken plats kommer Nairobi på? Vi har fått inblick i några riktigt vidriga samhällen bara under det här filmprojektet. Iran (A separation) och Saudiarabien (Wadjda) var vidriga i sin kvinnosyn och med sina opraktiska, religionsbaserade lagar. Jag skulle säga att Nairobi/Kenya hamnar på tredje plats efter de två, men jag har en film från Afghanistan kvar på listan över filmer vi ska se i år och jag gissar att den kan bräcka allt i vidrighet.

2. Vilken sorts tv-spel hade varit mest spännande om det var förlagt till Nairobi? Säg inte GTA för då börjar min hjärna gråta.
Visst utspelar sig delar av ett Halo-spel i Kenya och rentav i Nairobi? Men vi hatar ju Halo så det räknas inte. Jag hade gärna sett ett ångestladdat överlevnadsspel med inslag av vardagslidande. Tänk dig en blandning mellan I am alive-konceptet och Cart life.

3. Hur många afrikanska länder kan du utan hjälp eller statsgränser hitta på en karta?
Jag var tvärsäker på ungefär 25. På ett kartquiz fick jag 33 första försöket-rätt av 50. Det är väl ändå pretty fly for a white guy? Det är småstaterna i gyttriga västafrika som är svårast.

Kantor Wilhelmsson kantorar sig:

Efter "En man som skriker" och glimtar från "Last flight to Abuja" tar det emot att sätta sig ner och se en afrikansk film igen. Besvikelsen blir så mycket större när den gäller ett ballt men fattigt u-land än när den drabbar dryga fransoser eller meningslösa kineser.

Men Nairobi Half-Life är en klart godkänd rulle, enkel och helhjärtad. Historien om unge Mwah som vill bli stjärna i storstan är inte så originell, och manuset kanske inte hittar de mest subtila vinklarna på den, men det är ett berättande som fungerar och ett stadsporträtt som känns ärligt.

De bästa filmerna i de här projektet har fungerat lika mycket som sight-seeing. Oavsett om det gällt Colombias fantastiska vildmark eller de stiliga men otäckt kalla gatorna i Saudiarabien har filmerna gett mig nya upplevelser av obekanta delar av världen.

"Nairobi måste verkligen vara jordklotets absoluta rövhål" tänker jag när eftertexterna rullar här. Ändå är jag glad att jag fått ta del av staden, utan förenklingar eller försköningar. Det är helt klart värt en genomsnittlig film för att göra den erfarenheten.


Balloonfighter lägger sig på ribban och välter hela ställningen:

Ju längre in i filmprojektet vi har kommit desto svårare har det blivit att hitta filmer som uppfyller våra kriterier. Vi söker efter filmer som är:

1. Nya för oss båda
2. Gjorda i ett för projektet nytt land
3. Verkar intressanta på något sätt
4. Går att få tag på
5. Går att få tag på undertexter till

Afrika är, inte helt oväntat, den kontinent som har haft svårast att uppfylla dessa kriterier. På Youtube finns en rik flora av nigerianska Nollywood-filmer, men man står inte ut i 1½ timme med en film filmad med Nokia 3110 och med skådespelare som lärt sig allt de kan av att studera Äkta människors skådespelarensemble.

Kenyanska Nairobi Half Life är en av få afrikanska filmer som uppfyllt våra kriterier. Trots det var mina förväntningar väldigt lågt ställda. Jag fruktade en ny En man som skriker. Just därför blev jag också väldigt positivt överraskad.

Nairobi Half Life är knappast en jättebra film, men den har en ganska sympatisk story, en hyfsat charmig huvudkaraktär och ett stundtals fint och medvetet foto. Utförandet är inte det bästa, men det märks ändå tydligt att det är en inspirerad och ambitiös film. Det är också en film som får mig att aldrig vilja sätta min fot i Nairobi. Det är möjligt att filmen har producerats med syftet att fungera som antiurbaniseringspropaganda i Kenya, men den är helt klart sevärd för att få en liten inblick i det kenyanska samhället.

Statistik:
Turistbroschyrskänsla: 12%
Civilkurage hos befolkningen: 2% 
Soundtrack: Ganska mysig kenyansk hiphop
Vanligaste yrke: Biltjuv
Polis: Va?
Genomsnittligt BMI för kvinnor: 35
Genomsnittlig BMI för män: 15

lördag 7 december 2013

Veckans förfilm: Braids on a bald head (Nigeria, 2010)


Vad är detta? Nigeriansk kortfilm om en bicurious kvinna med en kass make.

Varför? Någon, någonstans, påstod att den skulle vara fin och den har fått lite priser på afrikanska filmgalor.

Kantorn undrar:

1. Hur skulle "Blå är den varmaste färgen" slutat om den utspelade sig i Nigeria?
Blodigt... :(

2. På vilket språk låter gnolande finast?
Luganda, som bland annat talas av den judiska minoritetsbefolkningen abuyadaya i Uganda. Lyssna på Phyllis Nafuna till exempel.

3. Du har fått 3 miljoner dollar i budget för att höja kvaliteten på denna film på något sätt. Vad gör du? Obs! Du får inte förlänga speltiden.
Specialeffekter! Jag tror att några explosioner hade livat upp kemin mellan karaktärerna. Alternativt kunde man ha använt ansikts-CGI för att ge dem lite inlevelse.

Balloonfighter waäh waäh:

Länderna i centrala Afrika är knappast kända för sin humanistiska syn på homosexualitet. Braids on a bald head ska ha en eloge för att den vågar ge sig in på de för regionen extremt känsliga ämnen som kvinnlig sexualitet, homosexualitet och olyckliga äktenskap. Tyvärr är inte genomförandet något vidare. Skådespelarna är kassa och filmen hinner aldrig bli spännande under sina 25 minuter. Det känns som ett okej projekt av en filmskolestudent men inte mer än så. Jag borde inte rycka på axlarna och säga "jaha, det var det" åt en film som handlar om något så viktigt, men det är faktiskt inte mitt fel att jag gör det.

Kantor Wilhelmsson zum zum:

Jag har inget att tillägga.

söndag 1 december 2013

Vecka 48: La vie d'Adèle ("Blå är den varmaste färgen", Frankrike, 2013)


Vad är detta?
Fransk kritikerrosad kärlekshistoria från 2013. Och bioaktuell!

Varför?
Den verkade bra.

Balloonfighter undrar:

1. Hur hade du som regissör gjort för att få ut så bra prestation som möjligt av dina skådespelare? Morot eller piska?
1. Piska. 2. Piska. 3. Piska. 4. Morot. 5. Piska. 6. Pis...nej Morot. 8. Piska. 9. Piska.

2. Den här filmen har 10 minuter långa och väldigt grafiska sexscener. Var fan går gränsen för porr egentligen? Existerar genren porrdrama?
Gränsen för porr går väl när scenerna inte längre bottnar i det känslomässiga eller artistiska, i storyn och dess uttryck, utan bara blir runkmaterial. Gränsen är hårfin här men jag tycker filmen klarar den.

3. Om du hade orkat färga ditt hår och skägg - vilka färger hade du valt?
Vitt!

Balloonfighter tycker grejer och sådär: 

På pappret är Blå är den varmaste färgen en konventionell historia om kärlek och om att hitta sig själv. Det borde egentligen inte hålla för en tre timmar lång film.

Blå är den varmaste färgen är en av de mest närgångna filmer jag har sett. Kameran smyger sig så tätt inpå huvudpersonen Adèle när hon sover att man ser dreggel i mungiporna och fokuserar alldeles för nära och för länge på människor som äter och blir slabbiga runt munnen. Och inte minst: de långa och mycket... grafiska sexscenerna. Till en början är det avskräckande, men efter ett par timmars närkontakt med Adèles framtänder och underliv så har man vant sig.

De flesta regissörer skulle antagligen kapa 1-1½ timme av Blå är den varmaste färgen. Handlingen skulle knappast behöva mer tid än så egentligen, men det skulle vara på bekostnad av filmens tempo och karaktärernas känsloliv. Jag hade definitivt varit mer distanserad och blasé om filmen hastat vidare till nästa händelseutveckling istället för att fokusera på en karaktär som gråter äckligt i 10 minuter. Man hade antagligen också gått miste om de klassaspekter som förekommer i filmen om man gjort den kortare.

Efter att Blå är den varmaste färgen släppts har det uppstått dispyter mellan Abdellatif Kechiche och de två huvudrollsinnehavarna Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos. Skådespelarna anklagar Kechiche för att vara sadistisk och ha drivit på dem alldeles för hårt och bland annat fått dem att ägna 10 dagar åt att spela in väldigt utlämnande sexscener. Säga vad man vill om hans metoder, men han har onekligen lyckats pusha sin skådespelarensemble till bra och trovärdiga rollprestationer.

Blå är den varmaste färgen lämnar mig lite förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och under större delen av filmen ville jag ta några kliv tillbaka och hålla mig på ett tryggare avstånd till karaktärerna. Men eftersom Blå är den varmaste färgen fortsatte att hålla mig som tittare alldeles nära sina karaktärer alldeles för länge så blev jag också tvungen att lägga min egen obekvämlighet åt sidan.


Kantor Wilhelmsson tycker ännu mer grejer:
Några dagar efter att jag sett Blå är den varmaste färgen känner jag mig fortfarande lite omskakad av den.

Nej, omskakad är fel ord - påpucklad är bättre. Jag känner det som att jag varit i slagsmål och det fortfarande ömmar i lederna och suger i maggropen.

För Blå... är framför allt en fysisk film, en utmattande intim historia om kärlek och åtrå. Över hälften av speltiden är närbilder, åtminstone känns det så. När filmen är slut kan jag de båda skådespelerskornas ansikten (och framtänder) utan och innan. Det är tårar, kyssar, snor, sex och ett stort antal matscener som får mig att nästan rygga från filmduken.

Det här hade kunnat bli köttig känsloporr utan substans, men Blå... balanserar upp det kroppsliga med en annan historia, en story om klass och referensramar. Adéle kommer från en enkel bakgrund. Hennes pappa kallas skämtsamt för "köttfärskungen" och tycker det är viktigt att ha ett stadigt jobb och en partner. Emmas familj tillhör en överklass som omger sig med konst, äter ostron till middag och anser att man gärna kan fundera 10-15 år på hur man bäst uttrycker sig i livet.

Förutom någon enstaka klumpig eller larvig scen (när folk diskuterar kvinnans förmåga till sexuell njutning samtidigt som de slörpar i sig spaghetti) har filmen en behärskad känsla för vardagsprat och personkemi. Den är ofta rolig och sällan mindre än charmig, även när karaktärerna diskuterar Sartre. När klasskillnaderna börjar bryta igenom och dominera historien känns det därför genuint och förtjänat.

Blå... är tre timmar lång men slösar förvånansvärt lite av sin långa speltid. Den glömmer gärna bort hela storytrådar för att den är så uppe i det fysiska, i känslan som händer nu och gör ont. Jag kan tycka att vissa av sexscenerna är på gränsen till våldförelse på tittaren, eller att Adéle är lite för lam för att vara huvudkaraktär, men Blå... som helhet är en film med självförtroende och övertygelse som förtjänar tiden du ger den.

Statistik: 
Kroppslighet: 100%
Vackra landskap: 0%
Genomsnittligt avstånd till filmkameran: 30 cm
Bra musik: Ja, steel drums och Mozarts klarinettkonsert!

söndag 24 november 2013

Vecka 47: Ve stínu ("In the shadow", Tjeckien 2012)


Vad är detta?
Tjeckisk noir-deckare från 2012 om en ensemble människor utan personligheter.

Varför?
Kombinationen av noir, Tjeckien, 1950-tal och övervakningssamhälle lät spännande och borde ha kunnat ge upphov till riktigt fint foto.

Kantorn kastar ur sig frågor:
1. Nämn tre karaktärer från andra filmer, spel, serier etc. som man hade kunnat kasta in i den här filmen för att göra den lite mer spännande.
Ralph Wiggum, betjänten James från Grevinnan och Betjänten, The Log Lady.

2. Vad är det mest dramatiska med päronbrandy?
Att det är som helt vanlig brandy, fast med det där lilla extra som gör det helt rimligt att tonsätta med extremt dramatisk orkestermusik.

3. Har du sett någon riktigt bra noir-film?
Räknas Kommissarie Palmun? Annars vet jag inte. Är inte noir lite töntigt? Vi kanske kan undersöka detta under... nästa år.

Kantorn blablablabla: 
"Vad kan en man vara beredd att offra i rättvisans namn?"
Detta är centralfrågan i "In the shadow", en mördande tråkig film där karaktärerna är så allvarliga och hemlighetsfulla att jag vill slå dem i ansiktet med en gädda. Vakna, filmen! Jag lyckas inte engagera mig hur hårt jag än försöker. Samtliga scener är hämtade ur Humphrey Bogarts patenterade slumpgenerator, där den sluge mannen med hatt säger något slugt till en annan slug man med en slug hatt, som i sin tur säger något hotfullt till en sträng polis som ser ut som en bulldog. Långa svarta skuggor faller över samtliga medverkande.

Problemen är många och filmen ger en gott om tid att fundera på allihop. Storyn har till exempel inget driv. Om man ville göra en genuin noir-thriller hade den åtminstone behövt vara lite spännande. Soundtracket är krystat dramatiskt hela tiden. Plattityder regnar över manuset. "Saker är inte alltid som de verkar" säger en av karaktärerna åtminstone tre gånger. Utseendet är märkligt okonstnärligt, varenda miljö ser ut som en livlös studio där alla ytor är polerade och rena.

I centrum för hela historien står Jarda, polismannen utan själ och motivation. Vad är det som driver honom? Varför gör han de saker han gör? Vilken musik gillar han att lyssna till? Ingen vet. Inga close-ups hjälper. Jarda är en småful storyleverantör som går runt mellan spegelblanka spårvagnar, vindlande trapphus och tomma gator och yttrar pliktskyldiga repliker. Ingen ska behöva följa med honom på den urtråkiga resan.


Balloonfighter blablablabla: 
In the shadow pissar på mina förväntningar (läs "Varför?"). Jag hade hoppats på en tät och paranoid noir-deckare i ett kommunistiskt övervakningssamhälle, men fick nöja mig med en ofokuserad historia om... ja, jag vet i fan. Jag hade också hoppats på ett snyggt foto i regniga och gråa östblockmiljöer men fick istället se fult belysta studiokulisser. De hade lika gärna kunnat vara gjorda i wellpapp.

Min teori om varför filmen heter som den gör är för att allt intressant som händer sker utanför bildrutan. Det händer trots allt en del spännande saker i In the shadow, eller kanske snarare i Tjeckien under tiden filmen utspelar sig, men filmen väljer att fokusera på det vardagliga och tråkiga istället. Det är lite som motsatsen till GTA5. I GTA5 kan spelaren växla mellan tre olika karaktärer. När det för tillfället är slut på uppdrag hos en karaktär så kan man växla till någon av de andra. På samma sätt fungerar det i In the shadow - fast tvärtom. Så fort man börjar hitta fragment av engagemang för en karaktär så väljer filmen genast att fokusera på något helt annat. När huvudpersonen Jardas fru blir misshandlad och hamnar i koma får vi istället se när Jarda handlar påskliljor. Och nej, det finns ingen dramaturgisk poäng i det upplägget. Regissören David Ondříček är bara slarvig och dum i huvudet.

Föreställ er att ni är på plats när Berlinmuren rivs, men står med ryggen till och missar allt. Så känns det att se In the shadow.

Bonusinfo: In the shadow vann 9 av 15 priser på den tjeckiska filmgalan. Jag tror att vi kan dra slutsatsen att Tjeckien inte är något bra filmland.

Statistik: 

Röd tråd: Vad för slags tråd? Sytråd eller koppartråd? Apropå koppar, jag älskar kaffe. Visste du att Brasilien producerar mest kaffe? Jag låg med en tjej från Brasilien en gång. Hon älskade gulliga hundvalpar. Jag gillar bara labradorer. Jag hade en labrador som hette Stefan, efter min morfar. Han var snickare. Just det, vad var det du frågade nu igen?
Östblocksstämning: 7%
Smuts: 4%
Karaktär: 3%
Nyskapande: 0%
Tonläge: Gravallvarligt