Vecka 4: Dogtooth

Vad är detta? 
Grekiskt drama från 2009 om ett gift par som låst in sina vuxna barn i en stor villa med trädgård och pool och hållit barnen gömda från omvärlden under hela deras liv.

Varför? 
För att det är sjukt spännande med ett psykologiskt drama som utforskar en Fritzl-familj.

Kantor Wilhelmsson undrar:

1. Om du fick byta betydelse på ett ord till något annat, vilket ord och vad för betydelse skulle du välja? Jag skulle vilja att ordet "pepp" byttes ut för det ger mig rysningar av obehag varje gång jag hör det. Det skulle kunna bytas ut med varböld, kräk eller vad som helst. Allt är bättre än det där vidriga, lilla ettriga ordet.

2. Om du tvingades "krydda" den här filmen med någon stilistisk effekt, vilken skulle du välja? Ett akvarellfilter. Men egentligen tycker jag nog att filmen mår bäst av sitt avskalade foto. Det känns nästan som att man ser inspelningar som fångats på hemvideo och övervakningskameror när karaktärer går in och ut ur bild utan att kameran följer efter.

3. Vilka är de viktigaste kunskaperna att ge ett barn som aldrig ska delta i samhället? Förmågan att tillfredsställa sig själv samt ett yttre hot.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt: 

Film är en fantastisk möjlighet att visa utan att behöva förklara. I många fall leder det bara till ansvarslös verklighetsflykt - filmer som packar ihop så mycket drama eller action de bara orkar, eftersom dumheten ändå inte kommer ifrågasättas efteråt, så länge allt hänger ihop.

I Dogtooth - den överlägset bästa filmen hittills i vårt projekt - gäller raka motsatsen. Här är en presentation så saklig och självklar att den kunde tillhört en dokumentär. Kameran går medan dagarna passerar, karaktärerna lever sina vardagliga liv, det finns ingen stor plan eller story. Det är väldigt svårt att berätta om Dogtooth utan att behöva förklara, att skriva på näsan, och därigenom fördärva det arbete som filmen redan har gjort. Hur den övertygar sin tittare, bit för bit, om det underliga och vansinniga och påtagliga i dess värld.

Det är så pass svårt att jag har stirrat på den här texten i flera timmar utan att veta vad jag ska skriva.

Det bästa jag kan säga om Dogtooth är: Läs inte mer nu. Skaffa inga förkunskaper eller förutfattade meningar. Gå och se filmen bara.

Om du påverkas av den lika mycket som jag, kommer du efteråt ha en känsla som är motsatsen till den mätta nöjdhet som alltid följer efter en välbalanserad film. Det vill säga: Ett perspektiv som är omöjligt att sluta tänka på, som vägrar släppa taget om dig.

Vi är beroende av referensramar och förebilder, stabilitet och normalitet, mer än vi tror, och så mycket att när Dogtooth placerar oss bland människor där alla parametrar vridits ett halvt varv, tar det lång tid att komma tillbaka till verkligheten. Jag älskar slutet - helt i linje med resten av filmen. Helt omöjligt egentligen.

Det finns massor att skriva här, om makt och förtryck och identitet och språk och sociala koder och om filmens fantastiska illustrationer. Men att sitta och förklara allt i text känns inte riktigt rättvist för en såhär lysande upplevelse.

Jag ger Dogtooth 14 skumbjörnar av 5. Alternativt: 2 barn och 1 hund.

Balloonfighters åsikt:
Dogtooth är den första film i det här projektet som till fullo utnyttjar filmmediets fördelar och inte havererar mot slutet. Det är en film som tar upp det oerhört intressanta ämnet med gravt hjärntvättade människor som växer upp utan någon uppfattning om verkligheten. Med filmens dokumentära, nästan övervakningsaktiga, anslag känns det som att man får en inblick i hur det måste ha varit för Fritzl-barnen. Det är obehagligt och verklighetstroget och inte minst väldigt intressant.

Jag håller med Kantorn om det mesta han skriver, det här är en mycket bra film som kommer att stanna kvar i mina tankar ett bra tag framöver. Det enda jag inte riktigt håller med om är slutet. För ovanlighetens skull tycker jag att eftertexterna börjar rulla för tidigt och den psykologiska aspekten intresserar mig så pass mycket att slutet framstår som ett stort antiklimax. Det finns för många trådar jag skulle vilja dra i. Jag vill veta mer. Kanske är det dokumentär-junkien i mig som är missnöjd.

Trots att slutet var något av en besvikelse så är Dogtooth det bästa jag har sett i filmväg på flera år.

Mysiga hemmakvällar: Alla kvällar

Sjukt awkward dansmoment: 2 stycken
Antal namngiven avkomma: 0
Farligaste djur: Katt
Bästa imitation: Sylvester Stallone

Tidigare filmer: 
Vecka 3: The Last Circus
Vecka 2: Once Upon a Time in Anatolia
Vecka 1: Take Shelter

Vecka 3: The Last Circus

Vad är detta? Spanskt...actiondrama? från 2010, som skildrar Francos fasciststat via ett triangeldrama om två clowner och en trapetsdansös.

Varför? Förutom att Kantorn har en lätt iberisk dragning var pratet kring den här filmen väldigt spännande. Alla som gillade den (se kommentarerna på Netflix) tycktes gilla den väldigt mycket men utfärdade samtidigt varningar för obehagliga och bisarra scener. Vi som redan sett Naisu no Mori: The First Contact var givetvis tvungna att undersöka om The Last Circus kunde utmana i konstighet.

Balloonfighter undrar: 
1. Vad har du för relation till clowner?
Neutral, om något sådant nu är möjligt. Jag läste "Det" av Stephen King som liten men fick inga särskilda mardrömmar av den. De clowner jag sett live har väl varit okej. Detta sammanfattar väl allt.

2. Vem hade du valt - den glada eller ledsna clownen?
Den glada clownens psykotiska charm vägde faktiskt över den ledsna clownens enformiga surande. Filmen fick mig att heja på antagonisten! Fast mest av allt gillade jag fadersclownen med machete.

3. Vad vet du om Franco-tidens Spanien utan att tjuvkika på Wikipedia?
Nästan ingenting... men blev sugen på att lära mig mer. Det mest spännande är kanske den extremt långa tidsperioden - en europeisk diktatur på 1900-talet som alltså varade i hela 39 år. Mycket märkligt.

Balloonfighter säger sin åsikt:

Det lilla jag läst om The Last Circus (Balada triste de trompeta) i förväg målade upp filmen som oerhört konstig och som ett "montage av märkliga scener utan sammanhang". Filmen innehåller onekligen en hel del märkliga scener, till exempel en clown i klänning som slaktar horder av soldater i det spanska inbördeskriget med sin machete, men egentligen är det mest miljöer och karaktärer som är absurda. Cirkusmiljöer är alltid en genväg till det bisarra. I grunden är det trots allt en rätt enkel berättelse om en kvinna som är sjukt dum i huvudet och inte vet vilken av de två allvarligt psyksjuka clownerna hon helst vill vara med.

The Last Circus är rätt charmig som udda och absurdistiskt triangeldrama, men mot slutet vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag tittar på. Kill Bill med zombie-clowner? Självklart ska allt vara en metafor för det spanska folkets ambivalenta inställning till Franco-regimen, men jag vet inte om gore är det lämpligaste sättet att skildra det på. Det känns billigt och den sista halvtimmen är bara tröttsam slafsaction.

Kantor Wilhelmsson ger respons: 
Det är svårt att tänka sig en större kontrast till "Once Upon a Time in Anatolia" än den här hysteriska, färgglada actionfilmen, som spretar åt många håll samtidigt utan att riktigt övertyga någonstans. Det tar över en timme innan filmen spårar ur från klassiskt triangeldrama till blodig psykos, och under den tiden har jag redan hunnit ledsna på karaktärerna.

Att likna Francos stat vid en urspårad cirkus är kul och det finns rätt snygg symbolik här, som när Valle de los Caidòs får en lång "blodstrimma" över sig. De fascistiska montagen och vissa av våldsinslagen utstrålar mycket vilja och attityd. 

Problemet är bara att det inte är tillräckligt spännande på vägen. Händelseförloppet kanske är "galet" men egentligen inte mer galet än i, säg, Die Hard 4 (plus deformerade ansikten). Tonen är så uppskruvad att de absurda inslagen inte riktigt biter - om en film hela tiden breder på med aggressiv musik och våld är det svårt att veta när det ska vara chockerande. För att spinna vidare på Orpons liknelse med Kill Bill: i Tarantinos filmer finns också mycket chock och effekt, men karaktärernas öden förtjänar alltid ditt engagemang. Här blir den ledsna clownen mest en platt figur som manuset gör lite allt möjligt med. 

Ingenting i The Last Circus är egentligen dåligt men helheten känns tom och ytlig. Och inte så konstig som hypats. Jag är besviken! Hur kan en film som innehåller elefanter och dvärgar inte prestera bättre än såhär?

Statistik: 
70-tal: 90%
Grälla färger: 85%
Lågmält drama: 8%
Sympatiska karaktärer: 5%
Lust att gå med i en cirkus: 0%
Oordotoxt användande av strykjärn: 1st


Tidigare filmer: 
Vecka 2: Once Upon a Time in Anatolia
Vecka 1: Take Shelter

The Cat Lady

En av mina gamla härliga tv-spelsåsikter är att jag är trött på att rädda världen och att uträtta så jävla viktiga saker. Jag skrev någonstans på den här blöggen att jag hellre spelar som en tant som utför sina vardagssysslor än som en biffig kille som räddar universum. The Cat Lady placerar sig lite överallt i det breda spektrat.

Man spelar som Susan Ashworth, en ensam och deprimerad kvinna i 40-årsåldern som har försökt att ta sitt liv och kallas för The Cat Lady eftersom katter samlas hos henne när hon spelar piano. Det är så långt ifrån Nathan Drake och Marcus Phoenix man kan komma. Sweet.

The Cat Lady är ett äventyrsspel som rör sig mellan de mest grådaskiga av vardagsbekymmer (leta upp cigaretter, mata katterna) och det övernaturliga, som splatterfrossande hallucinationer med en del riktigt obehagliga scener . Överlag lyckas spelet engagera i båda dimensionerna och det är en tämligen komplex, men sammanhållen, historia. Det är beundransvärt att den lilla indiestudion har lyckats ro ihop ett så pass avancerat projekt och fått det att fungera. Därmed inte sagt att spelet inte har sina brister, för det har det.

Röstskådespeleriet är stundtals generande uselt och vissa karaktärers röster låter som om de var inspelade på diktafon via trasig telefonhögtalare. Manuset har stora svackor och huvudpersonen är ibland så inkonsekvent i sin personlighet att hon tappar trovärdigheten. Soundtracket är fruktansvärt, om man inte tycker att en cocktail på Nickelback, Marilyn Manson och Nine Inch Nails låter lockande.

Bristerna är trots sin närvaro inget som tynger ner spelet i helhet. Man vill ständigt komma vidare i handlingen. Mer än något annat är det imponerande att R. Michalski och den lilla studion har lyckats skapa ett så genomgående spännande och fascinerande spel. Det finns stunder när The Cat Lady är en alldeles fenomenal upplevelse.

Spelet går att köpa för lite drygt åtta dollar via hemsidan. Det tar runt 7-8 timmar att spela genom.

Två män med ett skägg hängde med israeliska djur

Tro det eller ej men när Två män med ett skägg besökte Israel hann vi inte bara med att högläsa Proust och borsta varandras hår - vi hann även njuta av djurlivet. Här är topp tio över de djur som gjorde mig allra gladast.

10. Troligtvis en vitkronad stenskvätta, men den är ju lätt att förväxla med exempelvis munkstenskvätta eller sorgstenskvätta. En av många djur- och fågelarter som naturreservatet Ein Gedi bjöd på.








9. Eilats korallrev anses av experterna vara ett litet futtigt skitrev, men för vår del räckte det mer än väl. Vi såg massor av balla fiskar, bland annat arabisk picassofisk och blåfläckig stingrocka, men bilderna på dem blev inte lika bra så de här clownfiskarna får stå som representanter för alla de fina fiskar som vi inte riktigt lyckades fånga på bild.







8. Eftersom min andra hälft på den här blöggen är traumatiserad av sin fågelskådande far lät jag bli att ta med mig kikare och fågelbok på resan. Vi hade helt enkelt inte fått så mycket gjort annars. Tack vare teleobjektivet lyckades jag ändå glo en del på fåglar. Det kryllade av levantbulbyler i Ein Gedi och de var i synnerhet väldigt snygga när de flög och flashade sina gula asses.







7. Drakfisken var en av våra mest wanted när vi snorklade. Det enda giftiga djuret på den här listan.












6. Sinaiglansstare har sin huvudsakliga utbredning i området kring Döda havet, vilket gör det extra roligt att jag fick se den i artens sweetspot. I Ein Gedi ska det förmodligen rätt mycket till för att inte få se några sinaiglansstarar, men jag fick aldrig någon riktigt bra bild eftersom flockarna enbart visade sig varje gång som jag packat ner teleobjektivet. Här är en bild på två stycken på ett kamelhuvud.






5. Tillsammans med rocka och drakfisk var bläckfisken vårt most wanted havsdjur. Den vita randen i mitten av bläckfisken på bilden dök upp på nolltid när Kantorn dök ner för att fota. Spexigt!









4. Jag kan inte hitta något svenskt namn på den här fisken som på engelska heter Royal angelfish och på svenska akvariesiter oftast benämns med det latinska namnet Pygoplites diacanthus. Bilden gör knappast färgerna rättvisa, det här är fiskarnas nyan cat.









3. Precis när vi hade gett upp hoppet om att få se någon ibex och begav oss ned från bergen i Ein Gedi och mot Döda havet dök det upp en stor flock totalt oskygga nubiska stenbockar (det officiella svenska namnet). Arten klassas som starkt hotad i stora delar av sitt spridningsområde, men omfattas av starkt skydd i bl.a. Israel. Förr utgjorde stenbockarna stapelföda åt leoparderna i området, men israels leopardpopulation har dött ut under de senaste 30-40 åren.


2. Kameler är de enda domesticerade djuren på den här listan men det kan inte hjälpas, kameler är så fruktansvärt awesome djur. Kamel var det enda djuret vi fick tillåtelse att rida på under vistelsen. Att köpa en kamel i Israel kostar mellan 6000 och 14000 kronor ifall någon undrar.







1. Förstaplatsen är så given att det är löjligt. Klipphyraxen (även känd som klippdasse och klippgrävling) tillhör tveklöst världens ballaste djur. Inte nog med deras fulsnygga uppenbarelse och avkopplade livsstil, de är dessutom inte släkt med murmeldjur eller något annat rimligt. Deras närmsta levande släktingar är istället elefanter och sjökor. Att bara sitta och glo på hyraxer är värt en heldag för sig. Nästa gång!



Det var det mesta om de djur vi såg i Israel (värt att notera i övrigt var extremt skabbiga katter och åsnerally om kvällarna på Olivberget). Nästa gång åker jag till Thailand och Malaysia och hoppas på en minst lika riklig skörd av charmiga djur.

Vecka 2: Once Upon a Time in Anatolia

Vad är detta? Prisbelönt turkiskt drama från 2011 baserat på en av manusförfattarnas egna upplevelser av en grupp män som letar efter ett lik på Anatoliens stäpp.

Varför? För att det är en film om en grupp män som letar efter ett lik på Anatoliens stäpp. Samt för att jag snubblade över en trailer och fastnade för det snygga fotot.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Skulle den här filmen fungera lika bra med ett trist, oinspirerande foto?
Nej, om det inte vore för det snygga fotot skulle man dött av tristess under de långa tystnaderna. Och det märkte man ju av under filmens sista tredjedel när fotot upphörde att vara så stiliserat.

2. Vilka bilder sitter kvar i huvudet på dig?
Det smutsiga fönstret i första scenen ("de måste fan ha letat upp det smutsigaste fönstret i hela Turkiet") och det böljande stäpplandskapet i strålkastarljus.

3. Om du fick byta liv med en av karaktärerna, vem skulle du välja?
En av de två soldaterna. Han var den enda som hade kakor med sig. Jag kunde inte uttyda vilken sorts kakor det var dock, men jag fick Singoalla-vibbar av dem. Det var samma typ av cylindriska förpackning så det var helt klart runda kakor i varje fall. Jag tror inte att det var chocolate chip cookies eller något slags flarn heller för när åklagare Nusret tog emot en kaka så såg den betydligt tjockare ut än så. Det är väl i och för sig möjligt att han tog två kakor på en gång och stoppade in i munnen, men jag tror inte att det är hans stil. Soldaten som bjöd på kakor var så himla obrydd också och erbjöd honom en kaka till innan han återgick till sitt, det tror jag faktiskt inte att han hade gjort om Nusret hade norpat åt sig mer än vad som är socialt accepterat. Sen vet jag ju inte hur vett och etiketts-reglerna för kakätande lyder i Turkiet, men av allt att döma var det någon slags Singoalla-kex i en silvrig förpackning.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Ibland är det skönt att, som kontrast till de mer hysteriska mainstreamfilmerna (Inception, The Avengers), se en film där karaktärer tillåts käbbla om yoghurt i tre-fyra minuter. Där kameran får vila på ett vidsträckt landskap tillräckligt länge för att några bilar ska hinna igenom. Där ingenting behöver hända, mer än att vinden blåser i träden, och det är ändå engagerande.

Once Upon a Time in Anatolia är som en inverterad brottsutredningsfilm - här har brottet redan hänt, förövarna är redan fångade och allt som finns kvar för polis, läkare och åklagare att göra är att vada runt i skiten efteråt. Någon skrev att detta är film som obduktion. Huvuddelen handlar om det tröstlösa jobbet att leta efter en begravd kropp på den turkiska landsbygden. Det är mitt i natten, utmattning och grinighet och dödsångest, slitna tjänstemän och omedgörliga brottslingar. Men här finns också ett lättare tonfall när karaktärerna börjar småprata, skämta, diskutera sina liv och försöka få tiden att gå.

Once Upon... är en av de snyggaste filmer jag sett. Fotot är så uttrycksfullt att man lika gärna kunde ha filmat bajsiga åkrar och fula turkiska gubbar... vilket är vad man faktiskt gör. Men det känns inte så. Kompositionerna är hela tiden värda att stanna i och kompletteras av ett speciellt, onaturligt ljus när bilarnas strålkastare lyser upp de gula fälten. De följande scenerna i en nedsläckt turkisk by, när en ung dotter bjuder på te, är otroliga.

Därför är det lite tråkigt, men förståeligt, att filmen tappar energi och framåtrörelse under den sista timmen. Här hamnar vi i staden och dagsljuset och ännu mer skitgöra. Nu vill man ge "facit" åt karaktärerna på ett sätt som känns lite för överlastat. När landskapet inte längre får tala tappar filmen dynamik, trots att de sista scenerna knyter ihop bra.

Om Once Upon... fokuserat på den nattliga upplevelsen och stramat åt denna hade filmen kunnat bli helt fantastisk. Nu är det en film som jag uppskattar mycket och kommer tänka på länge, men som landar ett par snäpp under sin fulla potential.

Balloonfighter ger respons:

Once Upon a Time in Anatolias största problem är att den är 2½ timme lång istället för lite drygt 1½. Så länge sällskapet befinner sig ute på stäppen är balansen mellan manus och landskapsfotografi stundtals helt perfekt. Scenen där fem män satt i en bil och käbblade om yoghurt och ost i fem minuter fick mig att skratta högt medan andra scener hade en mustighet som fick mig att tänka på There will be blood och Blood Simple. Så fort filmen lämnade den anatoliska stäppen och natten till förmån för en ful stad i dagsljus rämnade den och sjönk till vad jag kallar för "kritikerrosat utländskt drama av standardsnitt" eller "jättejättetråkig skit". Till och med fotot blev tråkigt.

Det kändes inte riktigt som att de två olika delarna av Once Upon... hörde ihop. De första 90 minuterna och de sista 60 var som två separata filmer. Det som hände de första 90 fick mig inte att vilja lära mig mer om karaktärernas bakgrunder och sorger. Situationen i sig och atmosfären kunde definitivt stå på egna ben. Det är som att höra en skitbra historia och när man tror att den är slut fortsätter den med "Du förstår väl att Göran reagerade som han gjorde eftersom han som barn hade polio och inte kunde vara med de andra pojkarna och spela fotboll och Yvonnes man tog ju livet av sig för tio år sedan men hon har inte riktigt vågat acceptera det och det är därför...".

Med andra ord: jag och Kantorn tycks vara överens.

Statistik:
Mustascher: 85%
Mustiga män: 85%
Lyx och överflöd: 12%
Medelålder: 45 år
Candela (enhet för att mäta ljusutstrålning): Sällan högre än 150 Cd
Besvärligaste allergi: Gräspollenallergi
Antal konsumerade kakor: 2

Tidigare filmer: 
Vecka 1: Take Shelter

Vecka 1: Take Shelter

Vad är detta?
Kritikerhyllat drama från 2011 (USA) om en byggarbetare i Ohio som börjar drabbas av mardrömssyner och vanföreställningar. Han bygger ett stormskydd på bakgården för att skydda sin familj men besattheten driver honom isär från dem.

Varför?
Filmen som de två männen med ett skägg, efter Kantorns förslag, försökte se hela 2012. Intresse för naturkatastrofer, psykologiskt drama och långsamt bildtempo var några av anledningarna. Att det var en två timmar lång film stoppade dock all framfart... fram tills nu.

Balloonfighter undrar: 
1. Kan du komma på skådespelare som passat lika bra i rollen som Shannon?
Det finns säkert många fler som hade passat i rollen, men det hade inte blivit samma roll. Shannon har en väldigt speciell och intensiv utstrålning som gör att han tar över sina karaktärer (och i förlängningen filmer).

2. Vad var grejen med att dottern var döv?
Kanske ytterligare ett sätt att trissa upp stressen över Curtis vilja att skydda sin familj? Dottern hör inte och har därmed alltid behövt extra skydd.

3. Skulle den här filmen funka som FPS?
Nej, knappast. Om inte man gör något så smaklöst som att skriva om huvudpersonen och låta honom ha ett Killing Spree när han får utbrott.

Balloonfighter säger sin åsikt:

Jag går in i det här projektet med den förutfattade meningen att filmmediet är förlegat. I takt med att kvalitén på TV-serier och TV-spel som faktiskt vill berätta något har ökat har mitt filmtittande minskat radikalt. Efter att ha engagerat mig i fantastiska serier som sträcker sig över flera säsonger har det känts extremt futtigt att se på en långfilm. Varför ska jag bry mig om karaktärer som jag knappt ges någon tid att lära känna? Min största förhoppning med det här projektet är att jag ska lära mig att se på film igen och att uppskatta filmer för vad de är.

Listan över någorlunda nya filmer jag vill se är inte särskilt lång (det mesta jag inte har sett handlar ju om superhjältar eller vilsna medelklassmänniskor som hittar sig själv efter att de rökt marijuana). Take Shelter tillhör en av få filmer jag har velat se länge.

Det är en långsam film om en man som har domedagsvisioner och som försöker att hantera det genom att bygga en bunker åt sig och sin familj. Jag vet inte om den i första hand handlar om psykisk ohälsa eller om naturens hämnd eller om allt bara är en metafor för hårt arbetande amerikaner som befinner sig i den pågående ekonomiska krisen. Det spelar inte så jävla stor roll heller. Filmens tempo är utmärkt, Michael Shannon är perfekt i rollen som den sammanbitet psyksjuka Curtis och de apokalyptiska scenerna är väldigt snygga. Take Shelter påminner en del om Den långa flykten (Curtis motsvarar Femman), minus tecknade kaniner. Till skillnad från Kantorn tyckte jag mycket om slutscenen.

Take Shelter var ett exemplariskt val av första film i det här projektet. Jag skulle vilja se om den när/om jag har lärt mig att engagera mig i karaktärer på film igen. Den här gången tyckte jag mest att det var en estetiskt väldigt tilltalande film, men inte så mycket mer.  

Kantor Wilhelmsson ger respons:

Mitt utgångsläge inför det här projektet är att film fortfarande kan erbjuda något som TV-serier inte klarar av: en hel, sammanhängande upplevelse, utan cliffhangers eller kompromisser till olika säsongsformat.

Det är sant att man inte hinner lära känna karaktärer lika bra på två timmar som på fyrtio. Å andra sidan tvingas karaktärerna i en serie oftast passera genom många fler historier, twistar och säsongsavslutningar på ett sätt som sällan känns helt trovärdigt.

Vad jag gillar med Take Shelter är att den är mer intresserad av stämning än av plot. Överlag är det en tyst och stillsam film, men det finns alltid något som mullrar eller skär i bakgrunden på ljudspåret. Från Curtis' perspektiv kan varje vinddrag eller regnmoln vara början till orkanen han fruktar, och filmen är bra på att försätta oss i hans skor. Curtis mardrömmar är otäcka på ett sätt som inte känns effektsökande - de fokuserar istället på mera jordnära ångest, som att plötsligt inte känna igen sina närmaste.

Det är en film med väldigt allmängiltiga teman - rädsla för framtiden, rädsla för att inte kunna beskydda sin familj, rädsla för sin försörjning, för genetiska sjukdomar... Kanske hade den kunnat vara ännu mer fantasifull och spännande i fotot, och CGI-effekterna var så pass fula att de faktiskt bröt illusionen. Men i princip är det just såna här sansade och atmosfäriska långfilmer som jag hoppas projektet kan leverera.

Statistik: 
Tystnad: 73%
Arbetarklass: 97%
Dåligt väder: 60%
Action: 7%
Dansant soundtrack: 0%
Kärva ansiktsuttryck: 81%
Vindhastighet: 0-32 m/s

Intro: Veckans film

Erfarna läsare av "Två män med ett skägg" har kanske uppmärksammat att aktiviteten och inläggsfrekvensen på den här bloggen i stort sett följer jordens bana runt solen. Detta enligt ett visst mönster: Hyperaktivt i december, bra i januari-februari för att framemot mars svikta, under senvår och sommar dö ut helt och sedan hjälpligt återupprättas under hösten.

Detta år - det förlösande året 2013 - tänkte vi försöka råda bot på bloggdöden och se till att denna vackra webbplats åtminstone krampaktigt håller sig aktiv hela året.

Vi ska göra det genom att installera en krycka: Ett filmprojekt som kommer uppdateras veckovis. Varje vecka väljer Balloonfighter eller jag en ny film, som sedan åskådas, smälts och bloggas grundligt.

Till saken hör att vi vill undersöka hur kul det egentligen är med film år 2013. Både Orpon och jag har under de senaste åren blivit fullständigt insugna i TV-seriernas kvalitetshav. När jag gick på bio i julas var det första gången på två år. Orpon har inte lyckats se klart en enda långfilm sedan 2004.

Så hur roligt har vi med filmkonsten, hur länge kommer vi lyckas behålla uppdateringsfrekvensen, och vilka filmer kommer vi se varje vecka? Det finns bara ett sätt att få svaren på dessa frågor:  

Byt aldrig mer websida!

Malawi Mouse Boys

Jag kan på ett intellektuellt plan beundra människor som lägger ner flera år på att skriva symfonier, leta efter de ultimata ljudinställningarna för inspelning av maracas eller på att tolka Odysséen på hästhuvudfiol och traktor. Men på ett känslomässigt plan når dessa upplevelser, för mig, sällan i närheten av den musik som har skrivits för en begränsad eller ingen publik. Musik som inte skrivits för att erövra eller imponera på världen. Min bästa musik är okonstlad musik. En svart man på en veranda i Alabama som sjunger en visa om att hans fru är taskig, en appalachisk tant som spelar banjo och halvskriker om en fin fågel hon såg häromdagen, ett afrikanskt barn som byggt ett eget instrument för att det inte hade något bättre för sig, en smått efterbliven man som skrivit en psalm åt sin frikyrka... och så vidare.

Malawi Mouse Boys gör väldigt okonstlad musik. Bandet består av 8 medlemmar som till vardags livnär sig på att sälja spett med grillade möss till förbipasserande bilister. Väntan vid vägen innebär långa dagar och dödtiden har de ägnat åt att sjunga och spela tillsammans. Albumet He is #1 består av 14 optimistiska, akustiska gospel-låtar som bandet framför på slitna och hemmagjorda instrument. På vissa låtar har bandet bjudit in byns ivriga barnskara för att köra. Produktionen är simpel, så man slipper det fula överproducerade Youssou N'Dour-ideal som har förstört massvis med fet afrikansk musik.

Malawi Mouse Boys hamnar någonstans mellan fältinspelningarnas enkelhet och Sam Cooke & The Soul Stirrers tillbakalutade gospel. Man får ha lite överseende med de inte alltid perfekt stämda instrumenten. Min favoritlåt från skivan är Jesu trots att någon nyser på inspelningen, men personen har åtminstone vett nog att nysa i takt till musiken.

He is #1 är min favorit bland de afrikanska skivorna från förra året, i konkurrens med Terakafts Kel Tamasheq och Janka Nabays En yay sah. En kort film om Malawi Mouse Boys finns här och albumet finns på Spotify.

Bientôt l'été och den ytliga spelkritiken

Spel-Sverige, eller åtminstone den del av Spel-Sverige som jag kan påstås befinna mig i, tycks i grova drag bestå av två högljudda grupperingar.

Den största gruppen är vad vi inte det minsta skämtsamt kan kalla för pöbeln. De gillar antingen att skjuta ihjäl araber och monster eller att som en liten rörmokare hoppa mellan plattformar. De kommer aldrig att tröttna på att utföra dessa monotona sysslor.

Den andra gruppen består huvudsakligen av spelskribenter som är så ängsliga i sin strävan att upphöja spelmediet till finkultur att de drar på alla växlar så fort ett spel innehåller det minsta spår av konstnärlig ambition. Spelets brister ignoreras till förmån för en hype där den som kan droppa finast referenser och känna mest vinner. Jag överdriver inte när jag påstår att minst en skribent i varje nummer av Level berättar om sina tårar. Att gråta till ett spel har blivit en kvalitetsstämpel i Spel-Sverige - för den som gråter mest har verkligen fattat Konsten.

Känsloschack på franska.

Bientôt l'été är höjden av TV-spel är konst-ivrarnas ängslan, men det ska också till spelare för att inte genomskåda vilken tom upplevelse det är. En viktig del i skapandeprocessen bakom Bientôt l'été har varit att Tale of Tales har besökt olika högstadieklasser i övre medelklassområden för att söka svaret på frågan "vad är konst?". Där fick de också svaren som sedan låg till grund för den upplevelse som är Bientôt l'été: konst är olycklig kärlek formulerad i fragmentariska meningar på franska, rödvin, cigaretter, en blåsig strand, chanson och referenser till fransk litteratur.

Bientôt l'été är lika lite konst som en baskerklädd niondeklassares runkfantasier. Det är ett "verk" som tar genvägen till och simulerar sofistikering med hjälp av de mest slitna av klyschor. Men i ett Spel-Sverige där inget är viktigare än att upphöja spel till Konst är det ingen som märker något. Diskursen är viktigare än att spelen faktiskt förtjänar epitetet.