The Cat Lady

En av mina gamla härliga tv-spelsåsikter är att jag är trött på att rädda världen och att uträtta så jävla viktiga saker. Jag skrev någonstans på den här blöggen att jag hellre spelar som en tant som utför sina vardagssysslor än som en biffig kille som räddar universum. The Cat Lady placerar sig lite överallt i det breda spektrat.

Man spelar som Susan Ashworth, en ensam och deprimerad kvinna i 40-årsåldern som har försökt att ta sitt liv och kallas för The Cat Lady eftersom katter samlas hos henne när hon spelar piano. Det är så långt ifrån Nathan Drake och Marcus Phoenix man kan komma. Sweet.

The Cat Lady är ett äventyrsspel som rör sig mellan de mest grådaskiga av vardagsbekymmer (leta upp cigaretter, mata katterna) och det övernaturliga, som splatterfrossande hallucinationer med en del riktigt obehagliga scener . Överlag lyckas spelet engagera i båda dimensionerna och det är en tämligen komplex, men sammanhållen, historia. Det är beundransvärt att den lilla indiestudion har lyckats ro ihop ett så pass avancerat projekt och fått det att fungera. Därmed inte sagt att spelet inte har sina brister, för det har det.

Röstskådespeleriet är stundtals generande uselt och vissa karaktärers röster låter som om de var inspelade på diktafon via trasig telefonhögtalare. Manuset har stora svackor och huvudpersonen är ibland så inkonsekvent i sin personlighet att hon tappar trovärdigheten. Soundtracket är fruktansvärt, om man inte tycker att en cocktail på Nickelback, Marilyn Manson och Nine Inch Nails låter lockande.

Bristerna är trots sin närvaro inget som tynger ner spelet i helhet. Man vill ständigt komma vidare i handlingen. Mer än något annat är det imponerande att R. Michalski och den lilla studion har lyckats skapa ett så genomgående spännande och fascinerande spel. Det finns stunder när The Cat Lady är en alldeles fenomenal upplevelse.

Spelet går att köpa för lite drygt åtta dollar via hemsidan. Det tar runt 7-8 timmar att spela genom.