Sidor

söndag 31 mars 2013

Vecka 13: Hodejegerne ("Headhunters")


Den här texten är i princip fri från spoilers.

Vad är detta?
Norsk thriller från 2011 om en framgångsrik headhunter (obs! inte en sån här) som använder sitt jobb som täckmantel för en karriär som konsttjuv och har komplex för sin längd (1,68) och sin säd (oduglig).

Varför?
Efter förra veckans fadäs till filmval suktade jag efter något rakt, rent och fräscht. Huvudjägarnas rykte som en spännande actionthriller i ytliga företagsmiljöer lät således perfekt.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vad gjorde det för skillnad att Headhunters var norsk?
Det var lite lättare att identifiera sig med karaktärer och miljöer än i motsvarande amerikansk film, men jag satt och fnissade lite åt att höra norska i de actionfyllda scenerna. Saknade bara ett yippee ki-yay motherfucker-ögonblick.

2. Vilken är den bästa film du sett i den här genren?
Svårt att säga, det är ingen genre jag har några direkta favoriter i. Jag minns Jagad som ganska bra.

3. Om du kunde stjäla alla världens konstverk men bara fick välja ett, vilket skulle du ta? OBS! Du skulle inte sälja det vidare utan bara behålla det för din egen glädjes skull.
Ska vi börja med diskussionen "vad är konst?". Får jag stjäla ett tv-spel, en skyskrapa eller rentav någons barn? Jag ska försöka hålla mig till konst som finns på muséer eller hos väldigt rika människor. Eftersom jag ännu inte färdigställt mina mästerverk Penis i motljus eller Penis på blomsteräng och jag inte skulle ha så mycket nytta av en uppstoppad get med ett bildäck runt så hade jag antagligen velat stjäla en trevlig tavla. Det finns ganska många att välja på och jag har ingen koll egentligen men jag tycker Van Goghs Landskap från Saint Remy som hänger på Glyptoteket är just väldigt trevlig. Då behöver jag inte åka längre än till Köpenhamn för att stjäla den heller. Det är ju så smidigt nu för tiden, med Öresundsbron och allt. Jag kan åka iväg, stjäla den och vara hemma och hänga upp den igen två timmar senare.

Jag ångrar mig, kan jag välja grottmålningarna i Lascaux istället?

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Den första kvarten av "Headhunters" kändes som en dålig kioskroman. Jag har aldrig läst/sett "Snabba Cash", men det är precis såhär mina fördomar målar upp den - coola, blasé människor i kostym som bara tänker på pengar, status och att fucka över konkurrensen. Roger Brown jobbar som slick headhunter på en firma och kompenserar för sin korta längd (lika lång som Kantorn, 1.68!) genom att stjäla svindyr konst av sina klienter. Men så rekryterar han en man som börjar fatta vad han håller på med...

Förutom att båda skäggen fnittrade åt att höra namnet "Roger Brown" uttalas på norska kändes hela historien ganska blaha. När konspirationen började tätna kring huvudpersonen hade jag redan börjat zona ut i fåtöljen...

...men vad som sedan händer är att filmen har vettet att spåra ur. Inte bara en, utan tre-fyra gånger om, på ett så avväpnande och underhållande sätt att man bara måste älska det. Att berätta hur den gör det vore att förstöra upplevelsen, men här finns bland annat en scen med en traktor och en hund som var så fantastiskt dum och uppskruvad att jag nästan fick nypa mig i armen. När två storvuxna tvillingpoliser dyker upp, med matchande mustascher - som hämtade ur en serietidning - är det helt i linje med filmens mustiga, våldsamma värld. "Headhunters" har glimten i ögat, och en charm som känns egen.

Detta toppas av ett högt tempo och ett manus som faktiskt levererar. "Headhunters" tar inte alla de förväntade vägarna, och är heller inte rädd att köra av vägen ett tag om det innebär bra story. Upplösningen kanske är lite plötslig och irrelevant, men vid det laget har man redan haft så kul att allt är förlåtet.


Balloonfighter ger respons:


Den här gången kan jag inte göra något annat än att hålla med Kantorn till fullo. Huvudjägarna inleds ganska stolpigt men tar sig efter en stund. Inledningsvis framstår den lite som en Beck-film som försöker vara cool, internationell och lite Bond-sexig. Det är lätt att vilseledas under den första halvtimmen, men när Huvudjägarna väl hittar sin röst utvecklas den till en väldigt underhållande film som tar sig själv på exakt lagom mycket på allvar och vågar ta sig friheten att tramsa till det i vissa scener.

Från det att Huvudjägarna börjar spåra ur så är den både genuint spännande och rolig. Filmen har ständigt glimten i ögat utan att för den sakens skull förvandlas till tröttsamt ironiskt eller självupptagen. Slutet är lite tråkigt men det finns ett par scener som är så utspårade (på det bra sättet!) att jag har överseende med den detaljen. På det stora hela är det en av de bästa actionthrillers jag har sett på väldigt länge.

Statistik: 
Body count: 5-10
Ond nationalitet: Danskar
Genomsnittligt pris per kostym: Ehhh... många människopengar, tror jag.
Välanpassad dramaturgikurva: 100%
Bra konst: 14%


Tidigare filmer: 
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Indie-Påskägg 4/5: Year Walk

I samband med några av de senaste årets mest konstnärliga titlar - Dear Esther, Thirty Flights of Loving, Proteus - kan man ofta få höra kommentaren "jaha det där var ju bra/dåligt, men var det ett spel?"

Gud vad trött jag är på den repliken, ett uttalande som omedelbart reducerar den personliga upplevelsen till en kategoriseringsfråga. Spelar det någon roll om det var ett "riktigt" spel?! Känner du dig hotad av saker som du inte vet hur du ska bedöma, som inte passar in i något av dina fack? Vad vill du ha - en åtskillnad mellan Riktiga Spel och Arty Upplevelser, så att du aldrig mer behöver utsättas för något nytt?




Men när jag sitter med Year Walk, det mest uppmärksammade iPad-spelet i år, funderar jag mer på detta. Det är nämligen ett ganska kasst spel, som helt bärs upp av sin fantastiska presentation och bakomliggande mytologi. Här är skillnaden mellan spel och konst problematisk, för skarvarna syns, och det är rätt fula skarvar.

Year Walk är utvecklat av svenskar i Malmö, och gräver sig djupt ner i den uråldriga svenska folkmytologin. Det är beundransvärt redan på konceptnivå - för hur många utvecklare gör sånt här egentligen? Spelet är upplagt lite som ett gammaldags äventyrsspel, ett Shadowgate eller Myst, men saknar menyer eller spelarverktyg. Pekskärmen är din enda möjlighet att interagera - genom att dra ditt perspektiv fram och tillbaka med fingret rör du dig mellan olika plan i världen.

Den kartongliknande bilderboksgrafiken och det underliga perspektivet gör Year Walk obehagligt redan från början. Du känner dig aldrig helt orienterad, det finns alltid något precis utanför skärmen som är ute efter dig. Designen är personlig och framför allt har utvecklarna Simogo lyckats få skräcktajmingen rätt. Mer än en gång drar jag efter andan när oväntade väsen dyker upp på skärmen.




Tyvärr dras Year Walk även med pussel, och det är här jag börjar tappa intresset. Spelet utmanar för all del till vissa smarta sätt att använda iPaden, men mest är det träiga samlarjakter och lås som måste öppnas med hjälp av utspridda ledtrådar. Fez - en medveten inspirationskälla för Simogo - var fyllt av sån här teckentydning och det var inte kul då heller.
Genren har lidit av det här i tjugo år och jag trodde att folk hade växt ifrån att gå runt i samma spelmiljöer fyra gånger om och kratta ner anteckningar. Spelet tappar allt flow när jag fastnar och inte vet hur jag ska komma vidare. Det otäcka byts ut i grå tristess och Year Walk blir ett drygt pusselspel med chockeffekter.

Det är först när jag klarat spelet och dyker ner i den separata appen Year Walk Companion som upplevelsen växer. Companion är ett dokument med intressant bakgrund om de olika figurerna i folkmytologin, men det är också en spännande fortsättning och utvidgning av storyn som leder vidare till en sista epilog inuti spelet.

Companion är dock bara text och bilder. Och det här jag börjar bli tveksam. Year Walk är som helhet en spännande, stämningsfull upplevelse, men rätt mycket av den upplevelsen har inte med spelmediet att göra. Själva spelet är ett ganska kort, lite klaustrofobiskt och bitvis frustrerande pusseläventyr som helt bärs upp av sin fantastiska estetik. Jag kan inte annat än rekommendera det, men jag hoppas att Simogo rör sig ännu längre bort från konventionerna nästa gång.

lördag 30 mars 2013

Indie-Påskägg 3/5: Waking Mars

Det är lätt att beklaga sig över mängden onödigt våld i TV eller film, men spel tar verkligen priset. Trots allt prat om filosofi och samhällskritik kring nysläppta Bioshock: Infinite handlar spelet främst om att skjuta fiender i huvudet, och för att ta sig till eftertexterna måste man gå igenom en jättemassaker. I aktuella Tomb Raider görs en stor poäng av Lara Crofts ångest inför sitt första mord. Sedan kommer hon över det ganska snabbt och ägnar resten av spelet att skjuta ihjäl ett mindre samhälle. Orpon skrev i fjol om det fredliga dykarspelet Endless Ocean som i uppföljaren urartade till en headshot-jakt på hajar.

Waking Mars är något annat. Det är ett spel om flora. Det handlar om att plantera växter, hushålla små ekosystem, höja biomassan och hindra aggressiva arter från att sprida sig.

Låter det bra? Eller gör den beskrivningen bara att du ännu mer vill skjuta något i huvudet?


Det är ett äventyrsspel i grunden, där du spelar som en vetenskapsman sänd för att utforska en grotta på Mars yta. Strax efter att du anlänt rasar grottan in och du blir fast i tunnlarna utan något annat val än att fortsätta utforska. Dina enda hjälpmedel är en analyserande robot, ett jetpack och de frön och sporer du hittar på vägen. Till en början är spelet ganska stelt, där givna kombinationer av olika växter öppnar upp dörrarna till nya hålor. Men i takt med att floran blir allt mer avancerad och skiftande börjar riktiga ekosystem bildas och blomma ut under dina fingrar (jag spelade på iPad).

Styrkan ligger i att spelet är så lugnt och sansat. Tonfallet är vetenskapligt även när stora upptäckter äger rum. Det känns skönt att leva sig in i en science fiction-värld där ingen måste hamna i livsfara, där karaktärerna pratar som riktiga människor. Waking Mars drar aldrig upp stressnivåerna, bryr sig inte om konstlat drama, fiender eller bossar. Spelet litar på att din nyfikenhet räcker som morot. Och det gör den.


Designen är så genomgående bra att jag rentav hade kunnat slippa en övergripande story. Mot slutet av spelet börjar man flörta med mer episka historier och jag hade klarat mig lika bra utan den delen. Waking Mars är i och för sig lagom långt men jag hade välkomnat ännu mer speltid, mer fokus på att lösa olika ekologiska problem. Man får se det som positivt att jag hoppas på en uppföljare med minst dubbelt så många arter.

Indie-Påskägg 2/5: Proteus

Det är svårt att berätta om Proteus.

Å ena sidan är det ett anspråkslöst och ganska simpelt spel. Du går runt på en ö skapad av stora färgglada pixlar och tittar på saker. Det finns ingenting speciellt att göra. Det finns ingenting att samla, inget att interagera med.

Å andra sidan har spelet ögonblick, scener om man så vill, som tillhör de finaste jag någonsin upplevt i en digital värld. Proteus ö är slumpgenererad, vilket innebär att den är ny för varje spelomgång. Just din ö kommer aldrig igen. Efter ett tag börjar spelet varsamt lotsa dig genom en slags linjär upplevelse som får öns förgänglighet att kännas sorglig och väldigt speciell.



Att berätta vad som händer, eller hur det händer, skulle vara meningslöst. Dels för att förväntningarna skulle färga ditt spelande, när du snarare borde treva dig runt i egen takt. Men också för att en genomgång av några scriptade händelser inte skulle säga något. Proteus är ett personligt spel. Det tillhör samma kategori av upplevelser som att gå en skogspromenad en varm höstnatt, snorkla efter krabbor en glittrande julidag... eller vad din motsvarighet nu är. Återberättande gör det bara banalt. Man skulle varit där.

Betraktad som audiovisuell upplevelse, snarare än som traditionellt spel, jobbar Proteus framför allt med två element - färg och ljuddesign. Musiken samspelar med dina rörelser i världen. Små motiv tittar fram och sprinklas med ljud från saker du går förbi - läten från djur du skrämmer upp, eller toner från det nuvarande vädret. Färgerna är närmast lyriska och när spelet går mot sitt slut börjar ön likna impressionistiska målningar.

Just det, slutet. Missa inte detta - Proteus är alltså ett äventyr med tydlig början och slut. Det kanske verkar som att ingenting händer på evigheter, men i så fall har du inte hittat transporten mellan spelets olika delar. Kanske kunde denna aspekt gjorts ännu lite tydligare. Hittills har två av mina vänner nästan gett upp innan de kommit vidare.



I övrigt har jag inte minsta kritik att rikta mot Proteus. Der är en välkommen oas av lugn och harmoni i en allt mer hyperaktiv popkultur. Det är ett spel som gjorde mig alldeles varm i magen och jag skulle vilja rekommendera det till varenda människa på jorden.

Men, trots allt - om du uppskattar det eller inte har mycket med ditt temperament att göra. De flesta spel har knappar för att hoppa, skjuta, ladda om, plocka upp... Proteus saknar alla dessa kommandon. Det saknar all tänkbar input, utom att gå och titta på saker.

Och en knapp för att sätta sig på marken.

torsdag 28 mars 2013

Indie-Påskägg 1/5: Kentucky Route Zero, Act I

En av de största komplimangerna jag kan ge Kentucky Route Zero är att jag famlar efter referenser för att beskriva det. Här finns stämningar som ibland för tankarna till David Lynch eller Cormac McCarthy, i deras suggestiva, lite otäcka skildringar av den amerikanska södern. Här finns stillsam spelmekanik som ibland påminner om klassiska äventyrsspel, kanske Grim Fandango eller The Dig.

Fast nä. Kentucky Route Zero äger sitt eget uttryck. Det är så pass stilsäkert att det lätt ger sken av något alldeles nytt - ett tv-spel med litterär tyngd och gestaltning.

Men vad vill det uttrycka? Detta är mera oklart, och ibland frustrerande vagt.

Kentucky Route Zero är en spökhistoria som utspelar sig på landsbygden i Kentucky. Du anländer som budbärare från ett möbelföretag för att försöka hitta en


motorväg som inte står på kartan. Vägbeskrivningen från den lokala bensinstationen leder till att du gör sällskap med en hemlighetsfull TV-reparatör för att utforska en igenrasad gruva.

Presentationen och mystiken är den stora behållningen. Spelets look, med tjock mörktonad vektorgrafik och grandiosa perspektiv, är en upplevelse i sig. Bilden tonar ofta över i djupled och byter scen på oväntade, drömlika sätt.

Även i text är spelet ovanligt, där dina svar i dialogen är med och skapar karaktärernas historier. Handlade det där telefonsamtalet om en skilsmässa eller var det bara problem med teven? Varför gillar han inte det där skärande ljudet - påminde det om något i hans barndom eller bara om en gammal bil som aldrig ville fungera? Precis som i fjolårets The Walking Dead är valen du gör mer viktiga för din upplevelse än för hur spelet fortsätter.


Och precis som med The Walking Dead är det här ett spel i fem episoder - där hittills bara första akten har släppts. Kentucky Route Zero är spretigt rent tematiskt, och verkar handla om lite allt möjligt. Det finns möjliga trådar här om hur släkthistorien formar oss, om bortträngda minnens betydelse eller om arbetarklassens ekonomiska verklighet, men allt är väldigt löst i kanterna.

Är det ett fantastiskt spel? Det hänger mycket på de andra akterna. Kentucky Route Zero kan bli ihågkommet som en stor, sammanhängande upplevelse men det kan också sluta i tio timmars splittrat indieflum. Tills vidare är jag försiktigt optimistisk.

Indie-Påskägg: Intro

Påskhelgen är ett bra tillfälle att läsa några böcker, titta ikapp på TV-serier, se en film eller två och äta oanständiga mängder billig tysk choklad.

Det är också en utmärkt chans att plocka upp några fantastiska indiespel.




Indiescenen har verkligen exploderat de senaste åren och under 2013 har det redan hunnit släppas ett flertal spännande, helt unika spel för dryga femtio spänn.

Under de fem påskdagarna (Skärtorsdagen, Långfredagen, Påskafton, Påskdagen och Annandag Påsk) passar Kantorn på att skriva om sina fem bästa indiespel från det senaste halvåret. Det är en liten lista med tonvikt på 2013 men åtminstone två restbidrag från i fjol.

Innan dess en rekapitulation. Här skrev vi om 2012 års indiespel:

Dear Esther
Thirty Flights of Loving
The Walking Dead, Journey, Botanicula och The Unfinished Swan
The Cat Lady
Bientot L'été
Home
Fez och Flight of the Fireflies
To The Moon
Pixeljunk Eden (PC)

söndag 24 mars 2013

Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows")


Vad är detta?
Iransk prisbelönt film från 2008 om en strutsfarmare som blir avskedad och får ta till nya metoder för att försörja sin familj.  

Varför?
Kantorn fick intrycket av en långsam, bildskön Breaking Bad-historia om en familjeman som påbörjar en moralisk nedåtspiral. Det fanns en förhoppning om ball iransk landsbygd, spännande foto, starka skådisar och bra story.

Balloonfighter undrar: 
1. Lockade Song of the Sparrows dig till att semestra i Iran?
Gud nej. Fula, fula landet. Att döma av den här filmens porträtt av Mashhad (med omgivande landsbygd) borde staden ligga längst ner på listan över världens alla resmål, strax under Eslöv och Gällivare.

2. Var Karim en platt karaktär eller var Mohammad Amir Naji en kass skådespelare?
Lite av båda, tror jag. Det var svårt att veta exakt vad som var dåligt med filmen vid ett givet tillfälle.

3. Om någon du älskar hade efterlämnat memoarer som innehöll samma typ av berättelse som filmen, vad hade du gjort med dem? 
Vad jag hade gjort med memoarerna? Skrivit om dem. Vad jag hade gjort med personen jag älskade? Försiktigt redigerat deras minne.

Balloonfighter säger sin åsikt:


Sparvarnas sång är en film som, i mycket korta drag, handlar om en man som förlorar sitt jobb på en strutsfarm, skaffar ett annat jobb som också är helt okej, bryter benet och sen får tillbaka sitt jobb på strutsfarmen. The End. På vägen dit får man se gapiga karaktärer i uppskruvat Åsa-Nisse-tonläge, uddlös slapstick och gråtande barn i slow-motion. Vid något tillfälle antyder filmen en utveckling mot såväl Emir Kusturicas som Aki Kaurismäkis håll, men det självdör snabbt i båda fallen. I filmens kanske bästa scen styckar Karim en struts och beger sig ut i vildmarken utklädd i dennes likdelar för att.... locka till sig en bortsprungen struts. Det är fullkomligt dumt i huvudet och ologiskt, men jag skrattade åtminstone. Jag skrattade för övrigt också när jag trodde att Karim skulle bajsa på ett gäng barn som trillat ner i någon slags avfallsbrunn men det var bara jag som tolkade situationen lite fel.

Jag är knappast den som är den som tvunget måste hitta en större mening i allt. Jag ser gärna, kanske rentav helst, en berättelse för vad den är. Till skillnad från den kära Kantorn som efter att ha läst innehållsförteckningen på en flaska ketchup stoppar pennan i mungipan och rättar till glasögonen och säger "Starkt. Den handlar om en man som förlikar sig med sin egen dödlighet" säger jag bara "Jaha, den är sockerfri". Det märkliga med Sparvarnas sång är att den ofta beter sig som att den skulle ha ett djupare budskap och simulerar att den arbetar med symbolik. Berättelsen är så innehållslös att man desperat försöker hitta en djupare mening, en sensmoral, vad som helst. Ett exempel på detta är när Karim någonstans i mitten av filmen får syn på ett strutsägg i en butik och börjar stirrra på det samtidigt som kameran långsamt zoomar in. "Här händer det något, ägget representerar något större än ett ägg, vi får se en glimt av Karims drömmar och strävan". Men något sådant är det aldrig tal om i den här filmen. Vi får åtminstone aldrig ta del av någon återkoppling.


Sparvarnas sång är en film totalt befriad från sensmoral och utveckling utan att för den sakens skull kännas experimentell eller ens särskilt udda. Det är en berättelse så meningslös att den absolut inte förtjänar att återberättas i något medium överhuvudtaget. Det finns verkligen ingenting att hämta här. Ibland är en struts bara en struts.

Kantor Wilhelmsson ger respons: 

Usch, det här var en jobbig upplevelse. Under "Song of Sparrows" kände jag mig bitvis som en åskådare till en pantomim utförd av en grupp svårt drogpåverkade gatumänniskor. Det fanns händelser i filmen, men de limmade inte med någon del av min kulturella förförståelse. Ingenting klickade. Komnunikationen bröt samman.

Karim försöker få in en trädörr genom en annan dörr. Den är blå. Han dunsar in den i väggen flera gånger. Är det här roligt? Eller är det sorgligt? Ska jag skratta? Varför är dörren så viktig för honom? Han tar tillbaka den efter att hans fru gett bort den som gåva och lägger den på sitt enorma skrotlager. Ska man förstå det som att han samlar meningslös skit på hög och att det här är en slags kritik mot materialismen? Eller är han bara en fånig dåre som gör dumma saker? Kan du hjälpa till lite här, filmen?

Karim skriker och skriker och slår sina barn med ett bälte för att de sålt blommor vid vägen. Okej, vem är det jag ska sympatisera med nu? Finns det någon anledning att slå sina barn bara för att de tjänar pengar? Är det en manlig grej, att han måste vara familjens breadwinner? Varför köper han då inte den där hörapparaten till dottern som de tjatar om hela första timmen? Eller gör han det? Kom igen, filmen...

De sista tio minuterna får jag tack och lov svar på alla mina böner. Karim släpper ut en sparv ur sitt rum, hittar en barnteckning med ett dött träd, åker förbi ett likadant träd med sin motorcykel och tittar på strutsar som dansar. Alla pusselbitar faller på plats. Karim ler. Strutsarnas fjäderdräkt vajar över filmrutan. Någonstans utanför skärmen kläcks ett ägg och blir omedelbart till en pannkaka.

Statistik: 
Smuts: 91%
Ångestfyllda yrken: 80%
Kulturkrock: 75%
Varsam hantering av ägg: 0%
Samtalsvolym: 80 Db
Mening: asymptotiskt sig närmande noll
 
Tidigare filmer: 
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

torsdag 21 mars 2013

NHL 94

Det är nu 20 år sedan ett av de mest inflytelserika och kanske det allra bästa sportspelet släpptes. NHL 94 är ett av mina favoritspel och ett av de tv-spel jag spenderat allra mest tid med - så mycket att jag i flera år levde i villfarelsen att ingen kunde slå mig i det (åtminstone inte om jag fick spela som Pittsburgh eller Detroit).


NHL.com - ligans officiella hemvist på internetz - har uppmärksammat jubileet genom att bland annat utvidga sin highlight reel med klipp från spelet och genom att lägga NHL 94-grafik och ljudeffekter på ett av Pavel Datsyuks mål.


Utöver detta fina trams har NHL.com också lagt upp en liten film där flera NHL-spelare medverkar. 

Jag hoppas att Kantorn eller Starfighter snart gör nya fruktlösa försök att besegra mig i NHL 94. Bring it on.

söndag 17 mars 2013

Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal


Vad är detta?
Koreansk actionfilm från 2011 som utspelar sig 1636-1637 och handlar om bågskytten Nam Yi som utmanar de invaderande manchuriska styrkorna.

Varför?
Det här är nog den luddigaste motiveringen hittills i det här projektet men det är så att Balloonfighter har spelat sönder Total War: Shogun 2 och Total War: Rome 2 släpps inte förrän i slutet av oktober. Det är ett alldeles för långt uppehåll mellan spel med horder av bågskyttar. Balloonfighter behövde helt enkelt få se lite pilregn. Vad kan då vara en bättre än en film som heter War of the Arrows och har den alternativa titeln Arrow: The Ultimate Weapon?

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Fick du ditt lystmäte av pilar?
Faktiskt inte. Visst, det sköts en del pilar men snittet var ändå under en pil i minuten och filmen bjöd inte på ett enda ordentligt pilregn. Som mest avfyrades kanske 15 pilar på en gång. Jag önskade mig något som kunde mäta sig med pilregnen i Hero.

2. Vad var det bästa med storyn?
Det var nog att.... de hade lustiga hattar. Räknas det som story?

3. Hur mycket War var det i den här filmen egentligen?
Inte mycket. Den invaderande armén bestod ju inte ens av 20 man. Större delen av filmen bestod ju bara av att en handfull män sprang runt i en skog och sköt pilar på varandra.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

"War of the Arrows" är det tramsigaste filmvalet hittills, och kräver att man anpassar sina förväntningar en aning. Det går inte riktigt att hoppas på en tankeväckande upplevelse som Dogtooth eller Once Upon a Time in Anatolia. Här finns inte heller någon intressant kitsch som i Ace Attorney eller Django Unchained.

Vad man får göra är att jämföra filmen inom sin genre - till exempel med Zhang Yimous vackra, spektakulära "Flying Daggers", eller storvulna mastodonten "Mongol". Man får titta på filmen i så hög upplösning som möjligt och helt enkelt hoppas på en häftig melodram med många snygga bilder.

Tyvärr levererar "War of the Arrows" inte ens den cineastiska basfödan. Den är för det första rätt ful. Alltför stor del av filmen tycks utspela sig i en brun skog eller en smutsig åker. Fotot ramar inte in dessa miljöer på något spännande eller storslaget sätt (en budgetfråga?) utan får lita till skakig handkamera och oinspirerade slowmotion-effekter. Det finns ingen riktig styrsel på regin, bilderna är orytmiska och ryckiga och man tappar snabbt intresset för vad som händer på skärmen.

För det andra är storyn fullständigt impotent, och bärs upp av svaga skådisar. Här hade behövts en Tadanobu Asano eller en Ziyi Zhang för att ge lite stjärnglans - men främst hade det behövts ett drama med riktigt fläsk och inte en illa presenterad gränskonflikt. Även om man, som min kära bloggpartner (I love you Orpon), inte fattat vem som är bror och vem som är fästman av de tre huvudpersonerna måste det finnas en vikt bakom händelserna och en känsla av att stora saker händer.

För mig blir behållningen med "War of the Arrows" all den underliga kuriosan. Det känns som att någon i produktionsteamet tröttnade halvvägs på den här skitfilmen och beslöt sig för att kasta in så många eccentriska inslag han kunde.

Här syns alltså:
- en krigare med syntlugg
- en krigare som av någon anledning (förklaras aldrig) bara kommunicerar med teckenspråk
- en barnsligt ritad "strategy map" av brunt skinn som tydligen är viktig för plotten men aldrig förklaras
- en prins med världens knäppaste leende, spelad av en av de sämsta koreanska skådisar jag sett
- mycket lustiga hattar som ser ut som skydden på stereohögtalare (en av karaktärerna fick smeknamnet "subwoofern")
- en vanlig, lurvig terrier insprängd i en i övrigt mycket asiatisk bröllopsceremoni
- en extremt långsökt Askungen-plott om en borttappad sko som (SPOILERS!) återfinns i slutsekvensen, där hjälten (döende) skojar om att tjejen har stora fötter


Balloonfighter ger respons:

War of the Arrows var den första av filmerna i det här projektet som ingen av oss hade på sin önskelista på imdb. Om någon ska åtalas för det här filmvalet så är det tveklöst jag. Jag ville se en episk, påkostad asiatisk actionfilm med pilregn. Fick jag det? Nej. Filmen var förvisso asiatisk men det var också det enda av mina krav som den uppfyllde.

War of the Arrows är inte episk. Det är bara en kille (tydligen var de två stycken men jag missade den "detaljen") som springer runt i skogen och blir jagad av en handfull andra killar. Den invaderande armén var aldrig skräckinjagande och upplevdes inte som ett direkt hot. En dag var allt frid och fröjd i Korea och folk hade lustiga hattar och gulliga terriers, nästa dag kommer den kinesiska armén och sabbar allt. En sak brukar man kunna vara säker på när Kina invaderar: de snålar inte med manskapet. I den här filmen anfaller tjugo kineser Korea. Det är varken episkt eller påkostat.

Förutom att de fattiga "slagen" utgörs av typ tio kineser som krigar mot tolv koreaner så är stora delar av filmen inspelad på en ful åker som lika gärna hade kunnat ligga utanför Höör som i Korea. Är det för att filmen försöker vara historiskt korrekt? Nej, för den slänger glatt in synthluggar och fiender med tramsig gimmick. Det finns bara ingen känsla för hantverket här. Det är långt från Zhang Yimou.

War of the Arrows infriade ingen av mina förhoppningar och kryddades därtill med dåligt skådespeleri, off soundtrack och en CGI-tiger som får Katla att framstå som realistisk. Nästa gång återgår jag till min wishlist.

Statistik: 
Antal avfyrade pilar: 112
p/h (antal pilar i minuten): 0,92
Antal normala hattar: 0
Genomsnittlig antal soldater per armé: 15
Genomsnittlig skådespelarprestation: Underkänd


Tidigare filmer: 
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

söndag 10 mars 2013

Vecka 10: Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte

Vad är detta?
Drama från 2009 om en liten by i norra Tyskland strax före första världskriget. där underliga våldshandlingar börjar äga rum.

Varför?
Kantorn har velat se något av omtalade regissören Haneke i flera år, men aldrig kommit till skott, och fick vatten på sin kvarn när pianolärare Hönz P tipsade om denna film.

Balloonfighter undrar: 
1. I egenskap av sång och dansman, vad tyckte du om barnens sånginsatser?
Gud vad fint sagt, tack så mycket! Jag ser mig själv definitivt som en sång- och dansman. Barnen sjöng klanderfritt, förutom mongisen som inte kunde ta en ton rent.
2. Tjänade filmen något på att vara i svartvitt?
Jag gillar svartvitt. Det känns som det passade med 1910-talets Tyskland. Fotot var snyggt. Jag reagerade knappt över det.
3. Protestantismen verkar ju inte så himla ball om man får tro den här filmen. Vilken kristen förgrening verkar göttast? Du måste välja.
Kopter! De har roliga hattar.


Balloonfighter säger sin åsikt: 
"Det vita bandet" är på alla sätt betydligt bättre än Monsieur Lazhar (som vi såg häromveckan) men den lider av samma problem - en regissör som tror att en berättelse automatiskt blir stark bara för att den handlar om barn. "Det vita bandet" är inte på något vis en dålig film. Rent intellektuellt uppskattar jag stora delar av den och fotot är stundtals fantastiskt, men inte ens när barnen får stryk kan jag påstå att jag bryr mig. Oväntat nog, för mig, är det scenerna som skildrar relationen mellan filmens berättare och Eva som engagerar mest. De måste utgöra ett av den tyska filmhistoriens raraste par.

Trots att man ständigt anar oråd i "Det vita bandet" (bara det faktum att filmen utspelar sig strax före första världskriget och man vet vad tyskarna ska gå genom under de två kommande decennierna liksom) så griper filmen aldrig tag. För mig blir det egentligen aldrig mer än intellektuellt halvintressant.

Kantor Wilhelmsson ger respons: 
Jag uppskattar det jag tror Haneke vill göra med den här filmen. "Det vita bandet" är rik på innehåll och betydelse. Här finns ingångar till fascimens och terrorismens rötter, en spännande djupdykning i tyska sekelskiftesvärderingar, och en mikroskildring av det tyska folket som helhet, av förtryck och våld som går eller inte går i arv. Flera av skådespelarna (tjejen som spelar Eva!) är helt otroliga och hjälper till att förankra filmen i den väldigt speciella tidseran. Det är 144 minuter som verkligen ber om att få stanna i ditt huvud efter att du sett dem.

Ändå släppte jag "Det vita bandet" väldigt snabbt ur tankarna. Jag håller med Orpon igen - trots en bra stämning grep filmen aldrig riktigt tag. Det lugna tempot är på gränsen till träigt och flera scener går för mycket upp i sitt eget allvar. Scenen där ett barn kommer in med en fågel till sin kärlekslöse pappa, eller när två syskon pratar om döden, är lite för tungfotade och kalla, som om det symboliska värdet av gesterna är viktigare än vad vi känner för karaktärerna där och då. Det hjälper inte att regissören valt att placera ett mysterium i filmens kärna. Hela speltiden igenom sitter man och tänker och funderar och det skapas en distans till det som sker, en kriminalgåta som står i vägen för något mera spontant.

Fotot har samma problem - bitvis väldigt fina stillbilder, som frustrerar just för att det sällan känns som mänskliga perspektiv. "Det vita bandet" har en ambitiös räckvidd på ett dussintal karaktärer, men betraktar dem ofta som dockor på en historisk utställning, snyggt inramade och kyligt serverade. I början av filmen gör kameran en sidledsförflyttning för att följa med en grupp barn genom byn. Det känns som ett klipp som rent filmtekniskt är jätteimponerande, och detta tar mig ur fiktionen omedelbart.

Jag förstår att all denna kritik är helt irrelevant för Haneke. Det är såhär han vill göra film, och så är det bara. Men det här gör mig också irriterad - känslan av en regissör som är så bestämd i sitt sätt att göra saker att det inte finns plats för något annat.

Något annat vad? Ett annat perspektiv kanske, en olydig känsla, en värme eller skräck som får komma in i historien på naturlig väg, något som inte filmen kan kontrollera.

Statistik: 
Goda föräldrar-barn-relationer: 5%
Porr: 0%
Soundtrack: 0%
Starka bönder: 45%
Social oro: 92%
Favoritfärg: Vit

Tidigare filmer: 
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

söndag 3 mars 2013

Vecka 9: Django Unchained


Vad är detta? 
Quentin Tarantino-film från 2012 om en tysk prisjägare och en frigiven slav som åker omkring och skjuter folk och säger coola saker och sånt folk brukar göra i Tarantino-filmer. Utspelar sig i vilda västern och är inspirerad av klassikern Django från 1966.

Varför?
För att vi ville gå på bio med våra underbara vänner. Och för att en Tarantino-film skulle skära sig fint mot de andra filmerna vi hittills har sett under det här projektet.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. När är det roligast med övervåld? 
När det är mina inkompetenta lärare som utsätts för det. Det sker alldeles, alldeles för sällan.

2. Hur många procent Walton Goggins krävs det för att en film ska bli fantastisk?
Jag har kommit fram till att tre stycken verkar vara minimum.

3. Hur ser din Tarantino Topp Tre ut? Rangordnad, tack! 

1. Reservoir Dogs
2. Pulp Fiction
3. Jackie Brown

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Ibland är Tarantino som en rastlös femåring som fnittrar och klappar i händerna åt explosioner och pang-pang. "Django Unchained" är långa sträckor bara trams - cool replik, slafsigt hiphopmontage, köttigt mord i slow-motion, blanda och upprepa dessa ingredienser hur som helst - för att sedan, plötsligt, hitta fokus i några minuter.

Scenen där Leonardo DiCaprio föreläser om en svart mans kranium är fantastisk. Likaså den där ett gäng banditer diskuterar sina slarvigt konstruerade Ku Klux Klan-huvor. Dessa scener (och några till) bärs upp av något annat än en vilja att göra ball underhållning. De har en annan intensitet, spelar med förväntningar och är helt enkelt lite smartare än resten av filmen. 

Jag vet inte om jag hade velat se en smartare film egentligen. Det är inget fel på "Django Unchained" som den är - kanske lite för lång och tappar fokus under sista halvtimmen, men snyggt plåtad och genomgående bra spelad.

Men för andra gången i rad blir Tarantinos impulskontroll allt sämre. Kill Bill-filmerna bestod av 80% märklig, intensiv dialog och 20% övervåld - i "Django Unchained" är förhållandet snarare det motsatta. Det är en tråkig trend, och det hade varit spännande att se hur det hade blivit om han kunnat koncentrera sig i längre stunder.

Balloonfighter höppehöpper:
Först och främst - jag gillade Django Unchained. Jag har bara lite svårt att motivera varför. Kanske räcker det med att konstatera att jag skrattade ett par gånger och var underhållen genom större delen av filmen. Karl Pilkington skulle kanske ha förstått mig om jag sa att mina ögon underhölls av filmen.

Så här ett par dagar senare är den dominerande känslan Django Unchained lämnade mig med att jag saknar gamla Quentin Tarantino - den där Tarantino som faktiskt brydde sig om att skriva manus. Vid ett par tillfällen glimrar han till, som i scenen där med banditerna och huvorna som Kantorn refererar till, men det är för mycket fokus på övervåld för min del. Hela konceptet med att göra ironiskt supervåldsamma pastischer på gamla kultklassiker som Tarantino har sysslat på den här sidan av millennieskiftet. Att bygga hela filmer på att en person behandlas illa och ska hämnas genom att mörda allt i sin väg är inte så himla spännande rent dramaturgiskt heller.

Trots det hade jag betydligt roligare med Django Unchained än med hyfsade Inglorious Basterds eller fruktansvärda Kill Bill. Christoph Waltz gjorde än en gång en väldigt fin rollprestation och när Tarantino i enstaka scener lyckas låta bli att tramsa bort allt med gore och one-liners är han fantastisk. Sen ska det ju sägas att få är bättre på övervåld och one-liners än Tarantino. Jag uppskattar även att han på sistone tagit sig an både slaveriet och andra världskriget. Jag hoppas att nästa film handlar om digerdöden. Jag vill se näsor ramla av i ett montage med Rick Ross-musik.

Statistik: 
Antal dödsoffer: Alla utom 2
Andel kött i blodkaskaderna: 75%
Filmreferenser som går över medelsvenssons huvud: 91%
Den vite mannens skuld: 96%
Huvudkaraktärernas pricksäkerhet: 114%

Tidigare filmer: 
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)