Sidor

söndag 3 mars 2013

Vecka 9: Django Unchained


Vad är detta? 
Quentin Tarantino-film från 2012 om en tysk prisjägare och en frigiven slav som åker omkring och skjuter folk och säger coola saker och sånt folk brukar göra i Tarantino-filmer. Utspelar sig i vilda västern och är inspirerad av klassikern Django från 1966.

Varför?
För att vi ville gå på bio med våra underbara vänner. Och för att en Tarantino-film skulle skära sig fint mot de andra filmerna vi hittills har sett under det här projektet.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. När är det roligast med övervåld? 
När det är mina inkompetenta lärare som utsätts för det. Det sker alldeles, alldeles för sällan.

2. Hur många procent Walton Goggins krävs det för att en film ska bli fantastisk?
Jag har kommit fram till att tre stycken verkar vara minimum.

3. Hur ser din Tarantino Topp Tre ut? Rangordnad, tack! 

1. Reservoir Dogs
2. Pulp Fiction
3. Jackie Brown

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

Ibland är Tarantino som en rastlös femåring som fnittrar och klappar i händerna åt explosioner och pang-pang. "Django Unchained" är långa sträckor bara trams - cool replik, slafsigt hiphopmontage, köttigt mord i slow-motion, blanda och upprepa dessa ingredienser hur som helst - för att sedan, plötsligt, hitta fokus i några minuter.

Scenen där Leonardo DiCaprio föreläser om en svart mans kranium är fantastisk. Likaså den där ett gäng banditer diskuterar sina slarvigt konstruerade Ku Klux Klan-huvor. Dessa scener (och några till) bärs upp av något annat än en vilja att göra ball underhållning. De har en annan intensitet, spelar med förväntningar och är helt enkelt lite smartare än resten av filmen. 

Jag vet inte om jag hade velat se en smartare film egentligen. Det är inget fel på "Django Unchained" som den är - kanske lite för lång och tappar fokus under sista halvtimmen, men snyggt plåtad och genomgående bra spelad.

Men för andra gången i rad blir Tarantinos impulskontroll allt sämre. Kill Bill-filmerna bestod av 80% märklig, intensiv dialog och 20% övervåld - i "Django Unchained" är förhållandet snarare det motsatta. Det är en tråkig trend, och det hade varit spännande att se hur det hade blivit om han kunnat koncentrera sig i längre stunder.

Balloonfighter höppehöpper:
Först och främst - jag gillade Django Unchained. Jag har bara lite svårt att motivera varför. Kanske räcker det med att konstatera att jag skrattade ett par gånger och var underhållen genom större delen av filmen. Karl Pilkington skulle kanske ha förstått mig om jag sa att mina ögon underhölls av filmen.

Så här ett par dagar senare är den dominerande känslan Django Unchained lämnade mig med att jag saknar gamla Quentin Tarantino - den där Tarantino som faktiskt brydde sig om att skriva manus. Vid ett par tillfällen glimrar han till, som i scenen där med banditerna och huvorna som Kantorn refererar till, men det är för mycket fokus på övervåld för min del. Hela konceptet med att göra ironiskt supervåldsamma pastischer på gamla kultklassiker som Tarantino har sysslat på den här sidan av millennieskiftet. Att bygga hela filmer på att en person behandlas illa och ska hämnas genom att mörda allt i sin väg är inte så himla spännande rent dramaturgiskt heller.

Trots det hade jag betydligt roligare med Django Unchained än med hyfsade Inglorious Basterds eller fruktansvärda Kill Bill. Christoph Waltz gjorde än en gång en väldigt fin rollprestation och när Tarantino i enstaka scener lyckas låta bli att tramsa bort allt med gore och one-liners är han fantastisk. Sen ska det ju sägas att få är bättre på övervåld och one-liners än Tarantino. Jag uppskattar även att han på sistone tagit sig an både slaveriet och andra världskriget. Jag hoppas att nästa film handlar om digerdöden. Jag vill se näsor ramla av i ett montage med Rick Ross-musik.

Statistik: 
Antal dödsoffer: Alla utom 2
Andel kött i blodkaskaderna: 75%
Filmreferenser som går över medelsvenssons huvud: 91%
Den vite mannens skuld: 96%
Huvudkaraktärernas pricksäkerhet: 114%

Tidigare filmer: 
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

1 kommentar:

  1. Jag gillar inga av Taratinos filmer. Har verkligen försökt se skiten, en efter en av "klassikerna" och även de nyare. Alla är ju samma skit, skräpdialog och lite cutta nån hit eller dit. Basterds var ett riktigt bottennapp, halvvägs igenom trodde jag de skämtade för dialogen var så kass.

    *rant over*

    SvaraRadera