Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)

Vad är detta?
Drama från Tchad (!) från 2010 om en man som blir omflyttad och indragen i ett inbördeskrig.

Varför?
Det är en konstfilm från Tchad! I Afrika! Hallå.

Balloonfighter undrar:
1. Dåliga farsor har blivit ett återkommande tema i filmprojektet. Tar Champion priset så här i halvlek?
Jag ska inte spoila vad Adam ("Champ") gör här... eller förlåt, det ska jag förstås. Ingen ska behöva bli nyfiken på den här filmen. Han tittar alltså på bakom ett fönster (utan att ge sig tillkänna) när armén slår ner och kidnappar hans son. Förutom denna feghet verkar han dock vara en helt okej far och inte ett lika aktivt slöseri med mänskliga resurser som Alamein i Boy. Det ska mycket till för att någon ska toppa Alamein vid det här laget. 

2. Vilka länder tror du är sämre att bo i än Tchad?
Enligt Failed States Fund är åtminstone Somalia, Congo och Sudan värre. Fyra ändå, inte illa!

3. Vad tänkte du mest på när filmen fick dig att spejsa ut?
Finalen av sjätte säsongen av Mad Men, som var den här filmens antites i dramatik och engagemang.

Baboonfighter:
Det är lika bra att säga det direkt - En man som skriker är en usel film. Vi har haft vår beskärda del av meningslösa filmer i det här projektet och vi borde ha härdats vid det här laget, men ingen av de tidigare filmerna har varit i nivå med den här. Sparvarnas sång var fruktansvärd men den lockade åtminstone fram några förvirrade skratt och bjöd på obegriplig slapstick-humor utan känsla. Rabbinens katt hängde inte ihop det minsta men var så dålig att det nästan slog över och blev en utmaning i sig att försöka förstå något.

En man som skriker består bara ett rövhål till gubbe som bryr sig mer om en hotellpool än om sin egen son och går runt och surar och tycker så himla synd om sig själv när han får byta jobb från att sköta poolen till att vakta grindarna.

Det här är en film som utspelar sig i Tchad - ett av världens fattigaste och mest korrumperade länder. Det är ett land där inbördeskrig pågår eller i bästa fall väntar på att bryta ut igen. Och huvudpersonen Champion går runt och bölar för att han inte får sköta poolen längre. Man vill bara slå honom honom hårt i ansiktet med en kalebassfrukt.

En man som skriker är ett drama av en regissör (Mahmat-Saleh Haroun) som inte har någon som helst insikt i hantverket och som försöker ta den klassiska genvägen till "djupt drama" genom att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Den här filmen har varken regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden.

Att försöka fokusera på En man som skriker är som att försöka lista ut en omöjlig geometrisk figur. Det går inte. Hjärnan triggar flyktbeteendet och jag finner mig gång på gång leka med gosedjur, räkna mina fingrar eller slå mig själv i huvudet med en liten, liten pinne istället för att titta på filmen.

Nedan är en av bilderna som skickades mellan mig och Kantorn under filmens gång. Sällan har jag varit lika avundsjuk på LaGaylia. Hennes film ser mycket ballare ut.

Kantnål Wilhelmsson: 
En man som skriker markerar den absoluta botten på det här filmprojektet.

Det är okej. Alla har vi våra dåliga dagar. Alla filmer behöver inte fånga intresset eller ha något existensberättigande.

Filmen utgår från en felaktig premiss - att det finns någonting intressant i att mannen som sitter och slappar vid poolen blir omflyttad till att sköta en vägspärr. Jag antar att man ska ha sympati för den lilla människan gentemot den stora privatiseringsmaskinen. Men varför? Adam verkar inte ha tillfört särskilt mycket. Han tillbringade dagarna med att gå runt och tramsa med sin son och gömma sig för chefen. Adams vän kocken blir också avskedad. Denna kock skojar senare om att ingen gillade hans mat och att han fick en massa klagomål. Eventuellt saggade han i maten också. Ja, det var ju konstigt att de gjorde sig av med honom.

De närmaste nittio minuterna fortsätter hamra hem samma poäng: Titta, så ledsen Adam är. Han får inte sköta poolen längre. Han är så sur att han inte ens pratar med sin fru eller berömmer hennes mat. Varför berömmer du inte min mat? frågar frun. Adam är tyst. Sedan går han och misslyckas med att lyfta på en vägspärr. Sedan är han sur igen. Eventuellt gråter han en skvätt. Betrakta nu denna tjugo sekunder långa inzoomning på Adams ansikte när han är ledsen.

Inbördeskriget bryter ut och Adams son blir tvångsinkallad. Hans dotter sitter och gråter. Landet går åt helvete. Men Adam går fortfarande och tjurar över poolen. Han promenerar runt i stan helt mållöst och filmen följer honom slaviskt, utan att förklara vad det är som händer, eller varför vi ska bry oss. Långa tagningar följer där Adam bara går omkring eller åker moppe. Det är hit all dramatik går för att dö.

Adams fru, som fortfarande tar saker på allvar, agerar tittarsubstitut och frågar varför han fortfarande bryr sig om den jävla poolen. "Det är inte jag som har förändrats, det är världen" svarar Adam. När folk väl säger något i den här filmen är det melodramatiskt trams.

Jag har sett riktigt dåliga filmer i min dag, men de flesta framkallade åtminstone någon slags fascination. En man som skriker är cinematiskt avloppsvatten - lika kul att titta på som rostfärgad vätska som bara rinner och rinner. Jag har sett testbilder som varit mer levande och uttrycksfulla än detta fjuttiga avskräde till film.

Med detta markerar vi slutet på första halvan av filmprojektet. Det kan bara gå uppåt härifrån.

Statistik:
Människor som rör sig utan mål eller mening på skärmen: 80%
Story: 2%
Omotiverade känslor: 93%
Roliga djur: 1 hund

Tidigare filmer: 
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 25: No (Chile, 2012)

Vad är detta?
Chilenskt drama med dokumentärambitioner från 2012 om en ung reklamare som får i uppgift att skapa en kampanj för att avsätta den sittande diktatorn Augusto Pinochet i valet 1988.

Varför?
Det var dags för en politisk film inspelad med 1980-talsutrustning i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson förhör sig försiktigt om följande spörsmål: 
1. Gael Garcia Bernal (skådisen som spelar huvudrollen), är han något att ha egentligen? Jag har hört honom hyllas som skådespelare men nästan uteslutande av före detta RKU- och Ung Vänster-medlemmar. Jag tror att han är männens motsvarighet till Natalie Portman - en hunk som man kan säga är assnygg utan att förlora sin PK-cred. Som skådespelare är han medioker och saknar fullständigt allt vad utstrålning heter.

2. Vilken diktator hade du helst gjort en reklamfilm om? Motivera. Saparmurat Nijazov, Turkmenistans gamla diktator som avled 2006, för att han var den kanske mest egenkäre diktatorn någonsin och skulle säkerligen ha hostat upp minst ett dussin containrar manat åt mig om jag gjorde en förhärligande reklamfilm. Exempel på hans självgodhet:

Han döpte om årets månader efter bl.a. sig själv och sin mor
Han döpte om i princip alla skolor, flygplatser, torg och till och med en stad efter sig själv
Biblioteken i landet hade i princip bara hade böcker skrivna av Nijazov själv
Han byggde ett ispalats i huvudstaden där temperaturen kan bli uppemot 50º
Han byggde en gigantisk roterande guldstaty av sig själv som alltid är riktad mot solen
Han stiftade lustiga lagar, t.ex. fick TV-presentatörer inte använda smink för då hade han svårt att skilja män och kvinnor åt, han förbjöd tobak efter att han själv varit tvungen att sluta röka på grund av en operation och så förbjöd han långt hår, skägg, guldtänder, balett och lite annat som han tyckte var bögigt eller oturkmenskt.

3. Demokrati, är det något att ha egentligen? OBS! utförligt svar önskas. Jag får väl erkänna att jag är kluven till demokrati. Är det några som inte bör ha något att säga till om hur ett land ska skötas så är det "vanligt folk" som tror att alla som heter Muhammed blir miljonärer på socialbidrag. Jag vill se en junta av intellektuella styra. Jag vill själv bestämma över juntan.

Karl-Oskar Wilhemsson:
Det finns stoff här till en helt fantastisk film:

- Den politiska situationen, där en diktator går med på att ordna folkval för att visa sin överlägsenhet inför en kuvad befolkning
- Den motsägelsefulla tidsandan, där ett optimistiskt och kommersialiserat 80-tal paras med ett land som missbrukar mänskliga rättigheter
- Marknadsföringens och den kommersiella tevens roll inom politik och opinionsbildning

Att filmen misslyckas att göra bra drama av allt det här är inte bara tråkigt, det är slöseri med material. No är en ryckig film med dåligt flyt i bildberättandet och taffligt manus. Rene, reklamaren i huvudrollen, är en skissartad figur som ska föreställa ung och progressiv, men framstår som en håglös hunk som leker med tåg, skejtar och skäller på sin son utan anledning. Om det finns karaktärsutveckling här är det inget som filmen visar.

Om det finns konflikter i filmen bortom Ja vs. Nej-sidan är också svårt att veta, för ofta är det en utmaning att överhuvudtaget orientera sig i vad som händer. Rene och hans crew skäller lite på varandra, sura Pinochet-militärer pratar , Rene försöker ligga med sitt ex, kampanjen hoppar en vecka framåt i tiden, Renes son ser ledsen ut, en skådis äter en baguett, filmen klipper vårdslöst mellan alltihop.

Att spela in No med gamla instrument och få den att se ut som en dokumentär är i och för sig lovvärt. Skillnaden mellan faktiskt arkivmaterial och nyinspelade scener är hårfin. Men om man inte har något berättarsinne att backa upp det med spelar det liksom ingen roll. No hade helt enkelt behövt en dramaturgisk konsult som gick in och styrde upp skeppet.

KristinaFighter:

Precis som Kantorn säger så hade No kunnat bli en väldigt bra film. Idén med att använda tidstypisk 80-talsutrustning är rolig och gör det nästintill omöjligt att skilja spelfilmen från arkivmaterial men klippningen, herregud klippningen, är ett obegripligt grepp. Jag kan förstå att den totala avsaknaden av övergångar mellan klipp och scener ska framkalla en känsla av 80-talets hemmavideos, men det är otroligt stressande att försöka navigera i kronologin. Sände de precis den där reklamfilmen eller är de fortfarande på mötet? Jaha, det har gått en vecka sen sist. Det är hopplöst förvirrande.

Utöver filmens utseende och charmiga tidsmarkörer (som ljudet av VHS-knappar) så är det enda jag kan lovorda huvudrollsinnehavaren Gael Garcia Bernal som gör en fantastisk gestaltning av en spånskiva. Man måste verkligen anstränga sig för att uppfatta att han är i bild. Aldrig tidigare har någon primat utstrålat så lite karisma och intelligens som Bernal i No.

Och det ska föreställa människan som är hjärnan bakom en nyskapande reklamkampanj som är delvis ansvarig för att diktatorn tvingas avgå.

För att vara en film som handlar om en tid då tusentals chilenare avrättades och försvann spårlöst och hundratusentals flydde landet på grund av Pinochets förtryck så är den otroligt mjäkig. Det är som att filmens skapare inte riktigt bryr sig, de är nöjda bara de får filma Bernal åka skateboard.

OBS! Någon anal läsare kanske noterar att en del av bilderna i inlägget varken är i 4:3-format eller har den rätta 80-talslooken. Av någon anledning är alla promotionbilder tagna med moderna kameror. Vi rekommenderar därför att ni ser trailern för att förstå hur ful den här filmen är.

Statistik:
Vackert bildspråk: 0%
80-talskänsla: 94%
Framtidsoptimism: 97%
Bildformat: 4:3
Karismatiska karaktärer: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko 2009)

Vad är detta?
Mexikanskt gäng- och flyktingdrama från 2009.

Varför?
Rekommendation från en av Kantorns goda vänner.

Balloonfighter undrar lite förstrött:
1. Om du var tvungen att tatuera hela ansiktet (som ondingen i Sin Nombre), vad hade du valt för motiv?
Som gängledare hade jag ju velat inge respekt. Jag kan tänka mig typ sjuttio ögon i olika storlekar, utspridda över hela ansiktet. Det tror jag hade sett rätt så obehagligt ut.

2. Vilka för- och nackdelar kan du se med att skicka iväg en 13-årig hitman?
Fördelar: Överraskningsmomentet, svår att misstänka som hitman, får åka barnbiljett överallt, kan smugglas i mycket små väskor.
Nackdelar: Antagligen mycket svag och oduglig. Om han inte är ett hitman-underbarn. Finns det såna?

3. Om du var tvungen att utvandra till USA - vart skulle du slå dig ner?
I New Orleans eller nånstans i Maine.

Balloonfighter blöbbar:

Sin Nombre är förmodligen den mest konventionella filmen hittills i det här filmprojektet. Filmen tar upp ett viktigt och intressant ämne och försöker skildra den långa, svåra resan från ett fattigt liv i Honduras till ett antagligen nästan lika fattigt liv i USA.

Det är en film som vill visa upp det helvete många flyktingar går genom för att komma till den rika västvärlden. Väl framme får de ofta leva 14 personer i en etta med HIV-sjuka kackelackor i en ful förort men anklagas likväl för att "bara komma hit för att sitta i en solstol och håva in bidrag". Sin Nombre hade kunnat vara en film som jag hade velat visa mina arbetskamrater, som gärna slänger ur sig sådant som "man borde byta namn till Muhammed för då kan man få en miljon för att bara sitta hemma". Tyvärr misslyckas filmen med det där. Jag får ingen riktigt känsla för varför merparten av flyktingarna lämnar Honduras och ingen inblick i deras tankar, förhoppningar eller skuldkänslor inför de personer och det land de väljer att överge.

Det främsta problemet med Sin Nombre är dock att det går att förutspå i princip hela filmens händelseförlopp efter bara 5 minuter. Ingenting känns särskilt överraskande och relationer och intriger som hade kunnat bli spännande är bara för uselt underbyggda.

Sin Nombre är en film som förväntar sig att jag ska känna något för karaktärer som är nästan lika platta som de i Battlehorse 2000 3D. Det enda jag känner är irritation över att alla beter sig som idioter och hoppar av tåget hela tiden och blir lika jävla förvånade varje gång att det inte väntar på dem.

Kantor Wilhelmsson jazzar loss:
Det mest positiva jag tar med mig från Sin Nombre är att den tar slut alldeles för snabbt.

Det är alltså inget beröm till filmen, som är kort i meningen "tunn" och slutar långt innan jag hunnit bry mig om karaktärerna på skärmen. Men det är beröm till det här filmprojektet. För sex månader sen hade ett nittio minuter långt slentriandrama varit det maximala jag orkat konsumera i filmväg - men efter "Turinhästen", "Once Upon a Time in Anatolia" och "The Wind Journeys" känns det här som ett hån mot filmer med mer material och substans.

För att vara en film som vill handla om människors utsatthet i en fattig våldskultur är det fascinerande hur lite karaktärerna behandlas som just människor. Gång på gång gör de val som inte har något att göra med hur folk skulle agerat i verkliga livet. Huvudpersonerna vänder kappan efter plotten och uttalar bara de repliker som behövs för att föra storyn framåt. Allt psykologiskt karaktärsbygge offras för en historia som inte ens hinner bli särskilt spännande.

Det är en oengagerande och artificiell film, ganska snyggt regisserad, men slöseri med tid - och då inte ens mycket tid! Om en film ska slösa bort min tid kan den väl åtminstone göra det ordentligt?

Statistik:
Människor som inte förstår hur tåg fungerar: 86%
Människor som gör fel: 64%
Människor som det är synd om: 55%
Människor som plötsligt försvinner spårlöst ur filmen: minst 1
Människor som är riktigt sköna lirare: 0
Människor med ett rikt inre liv: 0
Människor som tycker konst och litteratur är viktigt: 0
Människor som får mig att skratta, bli ledsen, överraskas, känna saker: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys"), Colombia 2009
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)

Vad är detta?
Colombiansk film från 2009 om en musiker som likt en colombiansk Nils Holgersson reser genom landet för att lämna ifrån sig sitt dragspel som han tror har förbannats av djävulen. Med sig på resan har han en tonårig beundrare och en åsna.

Varför?
Jag snubblade över en trailer som vittnade om en lätt absurd handling, snyggt foto och sjukt fina landskap. Colombia är dessutom ett väldigt spännande land som i princip bara får uppmärksamhet för sin skyhöga brottslighet. Och så gillar jag verkligen dragpsel.

Det rombiska ollonet undrar:
1. Hur hade den här filmen sett ut i Sverige? Vilket instrument hade den handlat om och vilka avlägsna platser (nämn tre) hade besökts?
Jag tror att det hade varit en fiol i den svenska versionen, även om det hade varit fetare med en nyckelharpa. Fiolen har en speciell roll i svensk folklore, till exempel är det ju näckens instrument of choice och när djävulen utklädd till spelman fick ungdomarna i byn Hårga i Hälsingland att dansa ihjäl sig så var fiolen hans givna val. Om läsarna själv vill dansa sig till skelett så finns det ett antal versioner av Hårgalåten/Horgalåten på Spotify.

Jag tror att Ales stenar, Nimis och Sarek hade gjort sig bra i en svensk version av filmen.

2. Vad tyckte du om folkmusiken som spelades i filmen? Är det något du själv skulle lyssna på?
Jag är väldigt förtjust i dragspel, men jag har aldrig lyckats fastna för Sydamerikansk musik. Om man skulle göra en karta över vilka länder vars musik jag har lyssnat aktivt på skulle Sydamerika vara den enda kontinenten som sticker ut. The Wind Journeys väckte inte någon musikalisk nyfikenhet.

För övrigt sjöng alla i filmen väldigt illa.

3. Saknades något i den här filmen?
Jag var besviken att sällskapet lämnade den fina lilla indianbyn så fort. Jag hade velat se indianerna sitta och spela flöjt på bergstoppar mycket längre.

Det rombiska ollonet utsöndrar: 

Jag önskar att fler filmer var såhär. The Wind Journeys har inte siktet inställt på att berätta en bra historia eller spela ut olika karaktärer mot varann. Det är en film helt och hållet rotad i tradition och upplevelsen av denna tradition. Fokuset ligger på norra Colombias speciella Vallenato-kultur - dess folkmusik, dess invånare och kanske framför allt dess natur.

En legendarisk dragspelare förlorar sin fru och ger sig av för att lämna tillbaka dragspelet till en mästare på norra kusten. En wannabe-kille från samma by hakar på honom och försöker bevisa sitt värde. Tillsammans upplever de en rad händelser som inte är så mycket "story" som en chans att visa upp landsändens originella kulturliv. Här finns dueller i svärd och dueller i dragspelsrappande. Här finns människor som klättrar upp i träd för att få välsignelser från obskyra fåglar och trummisar som döps i ödleblod. 

Här finns kanske framför allt helt otroliga miljöer som ständigt står i förgrunden. De skogiga bergen som man förväntar sig av Colombia kompletteras av tjock djungel, ljusa kuster och vita saltgruvor samt stenöknar där invånare bor i hyddor. Bildrutorna dryper av doft och smak. I musikscenerna är det för mig inte själva folkmusiken som står ut, utan den personliga inramningen och regissörens känsla för färg och perspektiv. Det är en genomgående kärleksfull och ofta kroppsligt närvarande film.

Colombias tradition är rik på mytologi och folktro, och bitvis glider filmen över i underliga och mycket osannolika händelseförlopp. Här lånar filmen lite av landsmannen Marquez' magiska realism, och det är en stor komplimang till filmskaparna att dessa element aldrig känns flamsiga eller sökta. 

The Wind Journeys är en mycket konstnärlig  film där få scener är dramatiska men inga är uttryckslösa. Här finns bilder som är häftigare än det mesta jag sett i det här filmprojektet. 

Balloonfighter torkar upp med trasan: Bland det roligaste med det här filmprojektet är att man aldrig riktigt vet vilka länder som ska leverera. Jag hade inte väntat mig att Colombias bidrag skulle vara ett av de mest minnesvärda så här långt.

The Wind Journeys känns lite som Oh brother where art thou i det att filmen befinner sig i en smått magisk verklighet och gör en djupdykning i norra Colombias gräsrotskultur och folkmusik. Filmen skildrar aldrig de moderna skyskraporna i storstäder som Bogotá och Medellin utan fokuserar på kringflackande trubadurer, småbönder, ursprungsbefolkning, llaneros (Colombias motsvarighet till cowboys) och underliga religiösa avarter.

The Wind Journeys är inspelad på över 80 platser i norra Colombia och det är svårt att bortse från att det är Colombia som har den egentliga huvudrollen i filmen. Landskapen är fantastiska och framhävs av det stundtals oerhört snygga fotot. The Wind Journeys är inte en film som i första hand ska ses för sin handling, men nästintill varje scen är ett litet konstverk i sig. Scenen med den trummande busken och scenerna med indianerna kommer jag att bära med mig som några av de finaste från det här filmprojektet.

Statistik:
Färgskala: 95%
Utnyttjande av estetiska möjligheter: 89%
Geografilektion: 68%
Vacker sång: 4%
Dragspelsbattle: Alldeles för få (1).
Myndighetsnärvaro: 0%

Tidigare filmer:
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Min favoritmutualism

Mutualism är en sorts symbios där de olika arterna drar nytta av varandra. Det kanske kändaste exemplet är samarbetet mellan växter och pollinerande insekter. Mykorrhiza och kvävefixerande bakterier i ärtväxternas rötter är två andra populära exempel.

Ibland påstås det att man inte kan fantisera ihop någon djurisk egenskap eller något beteende som inte redan förekommer någonstans i naturen. Evolutionen har redan hittat på det mesta. Det gäller även artöverskridande förhållanden.

På Borneo förekommer ett ganska ovanligt samarbete mellan kannrankeväxter och spetsekorrar. Kannrankor känner de flesta av oss igen som köttätande växter som med sin söta nektar lockar till sig insekter som berusas, trillar ner i kannan och sen "äts upp". På så vis får växten tillgång till näringsämnen och slipper att konkurrera med andra växter på marken.

Tre kannrankearter på Borneo har hittat en alternativ metod för att tillgodogöra sig kväve. Växterna utsöndrar ämnen som attraherar spetsekorrar och till skillnad från i fallet med insekterna så bjuds spetsekorrarna på ett dukat bord och kommer undan med livet i behåll. Den goda nektarn utsöndras bara på växtens "lock" vilket gör att ekorren måste sitta på ett särskilt sätt för att kunna slicka i sig den - med röven över själva kannan. Medan spetsekorren smaskar i sig god nektar så samlas dess avföring i växtens klosett och växten får därmed ett välkommet tillskott av näringsämnen.

Det finns alltså en växt som är utformad som en toalett/buffé (bästa restaurangidén någonsin?) för att locka till sig däggdjur som ska bajsa i den. Man måste älska evolutionen. Den är så himla glyttig ibland.

Läs mer här. 

Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)

Vad är detta?
Sibiriskt ångestdrama från 2011 om folk som lever i misär ute på tajgan och blir uppätna av herrelösa hundar.

Varför?
Sibirien är vackert. Fotot såg snyggt ut. Duras-referensen i titeln tydde på viss ambition. 

Balloonfighter undrar:
1. När utspelade filmen sig egentligen?
Under Lenin-tiden, är min bästa gissning. Inredningen och kläderna såg ålderdomliga ut, bilarna såg gamla ut, telefonerna såg skitgamla ut och i bakgrunden syntes Lenins nuna på olika ställen. Om vi förstått någonting av dialogen hade vi kanske vetat säkert. 
2. Kan du komma på någon annan film där en våldtäktsman blir en hjälte?
Nej. Är det en rysk grej? Problemet var framför allt hur snabbt han gick från våldtäktsman till hjälte - under två korta, osammanhängande scener. 1. Våldtäkt. 2. Anländer på armébasen. 3. Hero!
3. Hur stor är sannolikheten att du och jag reser tillsammans till Sibirien i framtiden?
Jag skulle säga 41%! Man ska inte utesluta vår dumhet och envishet. 

Balloonfighter höppe höppe höppe:
Efter de finstämda inledningsscenerna som kändes lite som en blandning av BBC:s naturdokumentärer och Turinhästen så gick det ganska fort utför. Man kan klandra filmen i sig för det, men lika skyldig var de obegripliga undertexter som vi fick hålla tillgodo med. Det blev ett nöje i sig att försöka dechiffrera meningar som "Stop beloved home you plague", "No one will not die" och "Hello, armed silo Russia". Inte sällan kryddades meningarna med ord som GlatzæC'h€l. Vi kan nog enas om att det inte gjorde filmen lättare att hänga med i.

Filmen var inte riktigt lika förvirrad som undertexterna, men nästan. Övergångarna var mycket märkliga och det var lätt att tappa tråden. Kopplingen mellan karaktärer var diffus. Vad var grejen med ikontjuvarna till exempel? Märkligast av allt i Sibir, Monamur är hur en känslokall soldat våldtar en kvinna i en scen för att därefter försvara henne och bli porträtterad som någon slags hjälte. Det kan förvisso vara uppiggande med en film som inte tar den enkla vägen och genast stämplar en person som genomond och helt enkelt utmanar våra egna åsikter, men jag förstår verkligen inte karaktärens motiv. Varför vände han och blev god efter att ha våldtagit en prostituerad kvinna ute i skogen? Varför visade han inga tecken på skam om han nu blivit god? Arghhhh, jag förstår inte!

I övrigt såg jag ett par människor bli dödade av hundar. Sibir, Monamur innehöll en handfull riktigt fina scener, men det räckte inte för att styra upp förvirringen. Överlag tyckte jag att filmen var rätt !reV%l vlaz]ƨ GalNȸikûiz.

Kantor Wilhelmsson höppe, Höppe höppe:

You are the baked. Baked here and baked here... The fire-girlfriend! Torment me belly of your beets! Stop beloved home you plague.

Bäst uppskattas Sibir (med de enda undertexter som finns att tillgå) som en levande konstinstallation. Undernärda och råbarkade figurer går omkring på tajgan, lever på ingenting, stjäl av varandra, kastar ut osammanhängande böner till Gud och blir uppätna av hundar. Helt plötsligt sitter en liten pojke i botten av en brunn utan att någon fattar hur det gick till. Vid flera tillfällen klipper filmen till random män i andra delar av filmen och vilar kameran på dem en lång stund medan de sitter och super.

Att manuset ens har ett mål är smått fantastiskt och kommer som ett mirakel i elfte timmen. Även utan de trasiga undertexterna är det här en smärre tågkrasch till film, där trovärdiga karaktärer och logiska händelseförlopp är lyx man unnar sig i storstan. Ute på tajgan tar vi saker som de kommer!

Det finns en berättelse här om mänsklig envishet, familjeband och kamp mot naturkrafterna, men den drunknar i dumheter. Synd på så fina landskap.

Statistik:
Munter stämning: 0%
Söta hundar: 2%
Tajga: 100%
Personer som gnäller om hur dåligt de har det: 0


Tidigare filmer: 
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)