Sidor

söndag 25 augusti 2013

Vecka 34.95: Thale (Norge, 2012)


Vad är detta? Norsk lågbudgetfilm om ett skogsväsen som hittas i en övergiven källare.

Varför? Vi var sugna på en lekfull avrunding på den fullspäckade filmveckan i Värmland.

Balloonfighter flörtar med huldror:

Det är svårt att bedöma Thale på samma grunder som de andra filmerna i det här projektet. Cloud Atlas hade en budget på hundra miljoner dollar med allt vad innebar av spektakulära miljöer och CGI-animationer. Thales budget låg på ungefär 65000 kronor. Det får man inte ens en sekund Tom Hanks med lösnäsa för.

Regissören Aleksander Nordaas har i princip gjort allt på egen hand (filmning, klippning, manus, regi, kulissbyggande och så vidare) i Thale. Filmen hade knappats mått dåligt av att lägga ut en del arbete på entreprenad men det är förstås en ekonomisk fråga. Det gäller det mesta i den här filmen. Ett annat sätt att hålla nere produktionskostnaden har varit att spela in större delen av filmen i Nordaas fars källare. Det blir förstås lite enahanda.

Trots den amatörmässiga känslan i klippning och skådespeleri så lyckas Thale berätta en ganska fin och inte minst charmig berättelse om ett skogsväsen som upptäcks i dagens Norge. Det är en film som har bekostats med entusiasm snarare än pengar och resultatet är onekligen sympatiskt. Att kalla Thale för en skräckfilm är verkligen att ta i, men det är en ganska mysig fantasyberättelse rotad i den nordiska folktron.


Kantor Wilhelmsson dansar med vättar:

Har nordisk folktro blivit en het potatis i popkulturen? Year Walk släpptes tidigare år till fina recensioner, och norska Thale har tydligen blivit såld till femtio länder.

Det är en trevlig liten lågbudgetfilm, mer intresserad av stämning än av skräck. Precis som många andra hemmaproduktioner lider den av för långa tystnader och halvdan tajming i manuset. Men klippningen är fin, specialeffekterna över medel och Silje Reinåmo har bra närvaro.

Thale är en coda till värmlandsdelen av filmprojektet. Skörden har varit god och bredden mellan denna film ($10.000) och Cloud Atlas ($100.000.000) stor. Jag ser fram emot höstens nya länder, och årets stora utmaning - att få Balloonfighter att se Pacific Rim.

Statistik:
Filmkostnad: 855 kr per minut
Varierad miljö: 29%
CGI-animationer: 21%

Vecka 34.94: Jagten ("Jakten", Danmark, 2012)


Vad är: Danskt drama från 2012 om en dagislärare som blir misstänkt för övergrepp.

Varför: Vi fortsatte på Mads Mikkelsen-tråden i filmprojektet. Thomas Vinterberg har fortfarande cred sedan Festen också.

Balloonfighter anklagar alla:


En anledning till att Danmark producerar bättre film och TV än Sverige tycks vara att de inte drar sig för att utforska känsliga ämnen. Jakten är ett bra exempel på det och ger sig på ett av vår tids känsligaste ämnen: pedofili.

Barnvårdgivaren Lucas (jag har förstått att "dagisfröken" idag anses vara en kränkande yrkestitel så jag chansar) spelad av Mads Mikkelsen blir anklagad för pedofili och blir en utstött ur det samhälles hygge som han förut var en del av. All misär Lucas genomlider framstår nästan som orimlig och överdriven, men Jakten får en extra tyngd av att filmen är skriven i ett samarbete med en barnpsykolog som har sammanställt rapporter och artiklar om män som har blivit oskyldigt anklagade för övergrepp på barn och fått hela samhällen mot sig. Trots friande domar och vittesmål som dragits tillbaka så är det nästintill omöjligt att rentvå sig själv efter smutskastningen.

Jakten undviker smidigt att bli politisk och fokuserar istället på det personliga planet. Det råder en fin balansgång mellan hopp och förtvivlan och det slår inte över för mycket åt endera hållet. Mads Mikkelsen gör en utmärkt insats, trots att Sydsvenskans recensent påstår att han är upptagen med att agera sexsymbol, och inte minst imponerar 5-årige Annika Wedderkopp.


Jakten är ett engagerande drama, en Jante-berättelse för 2010-talet, om hur ett enda rykte kan slå rot i ett mysigt litet samhälle och ge upphov till en våldsam häxjakt. 



Kantor Wilhelmsson tisslar och tasslar:  
Det finns vissa filmklyschor som jag blivit allergisk mot. Till exempel folk som kommer på att deras respektive partners är otrogna, och reagerar på alla tänkbara sätt utom att prata med varandra. Eller människor som blir vittne till något brottsligt, och inte konfronterar brottslingen med det för att det är mycket mer spännande att någon vet. Ja, eller gester som ser ut som brott på grund av tillfälligheter, och folk som blint tror på dessa tillfälligheter istället för att bete sig trovärdigt. 


Jakten har en del av detta, eller rättare sagt rör den sig på en väldigt hårfin gräns. Jag kan absolut tro på att en barnpsykiater gör ett uselt jobb, att folk hetsar och konspirerar utan belägg och att bästa vänner börjar misstro varandra. Rättare sagt måste jag tro på det eftersom det bevisligen har hänt. Men första halvan av den här filmen är lite frustrerande - lite för många dumma människor som gör dumma saker. Särskilt eftersom Thomas Vinterbergs inramning är så fin och jordnära. 

Tack och lov släpper Jakten på det billigare dramat och går successivt över till det svårare - hur man handskas med misstankar och fördomar i ett så knivigt fall som övergrepp mot barn. Hur de stämplar vi satt på människor kan vara svåra att tvätta bort. 

Tro inte på vad ni läst i Sydsvenskan - Mads Mikkelsen är fantastisk i huvudrollen, en roll som klär honom bättre än den i A Royal Affair. Han kompletteras av en varm skådespelarensemble - ja, mycket av vad som funkar i den här filmen gör det genom värme och samspel. Det är en film som grundas i gemytlighet, ett gemyt som vänds ut och in när en farlig misstanke slår rot. Och om upptrappningen kanske är lite väl snabb tas det igen i filmens ursnygga slut.

Statistik:
Dansk stämning: 88%
Oväntat fin natur: 84%
Glada barn: 65%
Dovhjortar: minst 12

lördag 24 augusti 2013

Vecka 34.93: Un prophète ("En profet", Frankrike, 2009)


Vad är: Franskt fängelsedrama från 2009 om en man som börjar sälja droger för fängelsemaffian och klättrar uppåt i hierarkin. 

Varför: Kantorn blev nyfiken på denna film men minns inte varför. 

Två män med ett skägg...pratar:

Balloonfighter säger: 
Varför kommer ingen av oss på någonting att säga om den här filmen?

Kantor Wilhelmsson säger: 
Hmm. Jag tycker att den var helt okej. Men inte fantastisk. Och kanske lite förutsägbar. Det känns som man har sett några gritty fängelseskildringar för mycket. Kan det vara det?

Balloonfighter: 
Jag tror också att det hör ihop med att det inte fanns något att läsa mellan raderna i filmen. Det fanns inget intressant bildspråk, men det fanns inget som skavde heller. Jag retade mig inte på filmen, jag älskade den inte - den bara var. Håller du med om detta?

Kantor Wilhelmsson:

Ja, kanske. Är det ett värre öde för en film att vara hyfsat bra än att vara riktigt dålig? Det känns som att vi kommer minnas "En man som skriker" men glömma den här imorgon. 

Balloonfighter: 
Nej, nej. Man skulle ju hellre vara den tråkiga killen i klassen än den som blev duschad i toaletten. Men jag föredrar nog själv att bli lite provocerad. Jag kommer ju inte avråda någon från att se den här filmen, till skillnad från "En man som skriker".  

Kantor Wilhelmsson:
Tror du det kan ha något att göra med att vi har sett 12 filmer de senaste sex dagarna? Jag känner att hjärnans filmmuskel är ett sladdrigt gummiband just nu. 

Balloonfighter: 
Kanske lite. Det kan ju hända att det krävs någonting i stil med Holy Motors för att dra in oss. 

Kantor Wilhelmsson:
Gäller det här för hela filmprojektet, tycker du? Att vi blivit mer härdade och kräver mer konstigheter? Är det såhär riktigt dryga cineaster skapas?

Balloonfighter: 
Vi kan ju inte vara blasé redan, vi har ju bara sett 40 filmer i år. Om vi fortsatte i samma takt i tre år till kanske...



Balloonfighter: 
Jag har en fråga. Tror du den här filmen hade varit bättre om vi hade suttit i fängelse?

Kantor Wilhelmsson: 
Kanske om vi satt i ett franskt fängelse med ett gäng korsikaner. 

Balloonfighter: 
Hur länge tror du att du och jag hade överlevt i det där fängelset? Vad hade blivit våra fall? Vad hade de offrat oss på grund av?

Kantor Wilhelmsson: 
Hm, jag är en kort, finkulturell nörd med dryg attityd. Jag skulle knappast överleva två veckor om jag inte sög kuk på daglig basis.  


Balloonfighter: 
Det är nog sant. 

Kantor Wilhelmsson: 
Du då?

Balloonfighter: 
Jag hade nog bara gömt mig hela tiden. Antagligen skulle de till slut ha ihjäl mig för att jag inte ville vara med på sällskapsspelskvällen. 

Kantor Wilhelmsson: 
Men du är ju bra på sällskapsspel!


Balloonfighter: 
Jag hade aldrig vågat gå. Jag hade gömt mig och inte dykt upp. Sedan hade de dödat mig till slut. 


***

Statistik: 
Blogginspiration: 9%
Ungefär som väntat: 70%
Andel prostituerade av kvinnorna: 50%
Antal kvinnor: 2
Julstämning: 8%

Vecka 34.92: Üç maymun ("De tre aporna", Turkiet, 2008)


Vad är: Turkiskt familjedrama från 2008 av mannen som gav oss Once Upon a Time in Anatolia

Varför: Den ovanstående filmen blev femma på vår filmprojektsranking. Vi var nyfikna på mer av samma regissör. 

Balloonfighter frustar och stånkar: 

Once upon a time in Anatolia demonstrerade Nuri Bilge Ceylans förmåga att berätta en intressant historia utan att särskilt mycket hände. Fotot var enastående och här och var fanns det glimtar av humor i den mörka inramningen. En scen där en handfull poliser trängs i en liten bil och diskuterar yoghurt är en av de bästa scener jag har sett i år. 

De tre aporna gjordes 3 år innan Once upon a time in Anatalia och det går att se spår av de drag som Ceylan senare skulle utveckla, bland annat hans förkärlek till bilar i mörker. Fotot är stundtals snyggt (bortsett från effektsökande slow motion och andra prepubertala grepp), om än inte i samma klass som hans senare verk. 

Det är också i princip det enda som är bra med De tre aporna. Filmens berättelse om en familj som bryter ihop på grund av deras oförmåga att kommunicera är inte det minsta gripande. Karaktärerna är uselt skrivna och i flera fall orimligt doucheiga. Jag får aldrig någon känsla för familjen. Jag skiter i om mamman hoppar från ett höghus eller inte. Trots att jag inte kan ett enda ord på turkiska så var det svårt att undvika såpakänslan i ett par scener. 

Kanske var De tre aporna bara början på Ceylans resa från medioker regissör till en turkisk auteur. Jag hoppas att han i framtiden fortsätter att renodla sitt visuella språk och den mörka humorn. Och jag är glad att den här filmen gjordes innan Once upon a time in Anatolia och inte tvärtom.


Kantor Wilhelmsson ger upp sin tehandel: 
"De tre aporna" har en del gemensamt med Once Upon a Time in Anatolia som vi gillade så mycket. Regissören har en fin känsla för melankoliska vyer och nedgångna kvarter i Istanbul. Hans karaktärers vardagslunk genom dessa miljöer känns äkta och bitvis väldigt stämningsfull. 

Tyvärr är karaktärerna bara inte tillräckligt genomarbetade den här gången. I det triangeldrama som spelas upp är det svårt att förstå människornas motivationer. Händelserna känns sällan riktigt grundade i trovärdigt beteende. Filmen vill vara kontemplativ men är lite för slö, vilket är okej i bildspråket men smittar av sig alldeles för mycket på storyn.


I "De tre apornas" klimax känner jag inte alls någon tragik, för större delen av filmen har gått till att begrunda tapeter, bakgator och trädgårdar. Det är synd och slöseri med ett så bra foto. 

Statistik: 
Hastighet: Obekymrad promenadtakt
Män som behandlar kvinnor väl: 0
Letargisk skuld: 85%

fredag 23 augusti 2013

Vecka 34.91: Stoker (Sydkorea/USA, 2013)


Vad är detta: Chan-Wooks parks första engelskspråkiga film, ett gotiskt familjedrama med våldsamma övertoner. 

Varför: Vi såg Thirst alldeles nyss och ville följa upp Park-tråden. 

Balloonfighter skjuter prick: 
Som jag tidigare påpekade i inlägget om Thirst så har jag svårt för Chan-wook Parks våldsskildringar. Delvis för att de är djupt groteska, men mest för att han slösar bort sin visuella stil och potential på tråkiga berättelser om hämnd. När han lämnade övervåldet åt sidan och skapade den romantiska komedin I'm a cyborg, but that's OK blev resultatet väldigt fint samtidigt som han lyckades behålla sin säregna stil och skruva till konceptet ordentligt.

Stoker är Parks engelskspråkiga debut och kanske drar han sig för närbilder på avskurna hälsenor för att inte skrämma bort känsliga amerikanska tittare. Hur som helst, resultatet blir betydligt mer intressant när han tvingas tänka bortom äckliga köttsår och knivar i ögonen. 

Stoker är i grunden en ganska ordinär skräckberättelse om en dotter och hennes mor som en dag får tillökning i familjen i form av obehaglig man-dude. Om det är någon regissör som kan göra något egensinnigt av och sätta sin personliga prägel på den typen av handling så är det Chan-wook Park. Bildspråket är lekfullt och underhållande och stämningen påminner stundtals om en creepy Wes Anderson eller en familjen Addams för 2010-talet. 

Stoker är underhållande från början till slut och Mia Wasikowska är perfekt i huvudrollen, men jag hade nog hoppats att Park skulle göra något ännu mer oväntat av konceptet. 

Jag är glad att vi gav Chan-wook Park en andra chans i det här filmprojektet. Och att han inte slösade bort den med gore.


Kantor Wilhelmsson äter glafs: 
Jag blev glad av Stoker! Den känns charmig och inspirerad, en väg framåt efter småsega Thirst. I tonen påminner den mer om underskattade I'm a Cyborg, but that's OK än hans operatiska hämndfilmer. 

Jag rekommenderar att inte läsa om Stoker för mycket, eftersom storyn är helt underordnad bilderna och stämningen. Som mysterium liknar filmen hundratals andra skräckisar, men i det sköna bildspråket har den få jämlikar. Regin hade heller inte varit hälften så inspirerande utan Mia Wasikowska, vars utstrålning bidrar starkt till den förvrängda uppväxtskildringen.

Man kan invända att detta är Chan-Wook Park "light" - tunnare på blod och bisarra scener än förut - men för mig känns det snarare som att han riktat sina talanger mot spännande kameraarbete och jobb med skådisarna. Alla karaktärer känns helt rätt i Stoker, en tajt och snygg film som får tiden att flyga förbi. 

Statistik:
Roliga kamerarörelser: 92%
Skor: Minst 18 par
Pianoduetter: Ja/Kanske
Övervåld: 13%

Vecka 34.90: Amour (Frankrike/Österrike, 2012)


Vad är: Drama från 2012 om två mycket gamla människor som försöker handskas med att kvinnan fått en stroke och blir sämre och sämre.

Varför: Skäggen såg Det vita bandet och ville se något mer av samma regissör. Sedan hjälper det ju att Amour blivit begravd i kritikerrosor överallt.


Kantor Wilhelmsson spjärnar emot: 
Efter att ha sett tre filmer av Michael Haneke (Pianisten, 
Det vita bandet och denna) är jag nu övertygad om att han inte är någonting för mig. Det har pratats om Amour som en vänligare ingång till Hanekes verk, men den här filmen är tvärtom den jag gillat minst. Jag känner mig också lite provocerad av den, vilket är en dålig utgångspunkt för en recension. 

Anledningen till att jag tjatar om Haneke är att det är omöjligt att separera filmerna från regissören. Han jobbar med samma stillastående, uppställda kamera, samma naturliga, behärskade skådespel och samma hårda, hänsynslösa klipp. Vid ett tillfälle i Amour klipper han bort en stor del av kvinnans sjukdomsprogression. Vid ett annat hugger han av en dialog mitt i en fråga. Å andra sidan är kameran helt orörlig och stenansikte när mannen klipper rosor i över tjugo sekunder. Den ena rosen knoppas av efter den andra. 

Det bästa sätt jag kan beskriva dessa filmer på - och det som irriterar mig så mycket - är att de inte känns påverkade av mänskliga uttryck, samtidigt som de gör en väldigt stor gest av att vara det. 
I Det vita bandet var det en scen mellan en gammal far, en liten pojke och en fågel som kändes tungrodd och tillgjord, som att regissören velat slå oss i huvudet med livets obevekliga faktum. Här är det flera scener - när mannen jagar en duva som letat sig in i hallen, eller när filmen tar time out för att visa oss alla parets landskapsmålningar i hela huset. 

Trots att skådespelarna gör sitt yttersta, och trots att dialogen bitvis är välskriven, känner jag mig inte närmre det här gamla kärleksparet när filmen tar slut än när den började. Antingen är det en alldeles för generell skildring, som när de sjunger frankrikes vanligaste barnsång eller när kvinnan tittar på ett totalt intetsägande fotoalbum. 

Eller så tycker jag helt enkelt att de är för tråkiga. Amour är tråkig och oengagerande för mig, stel och hårdhänt. Och detta från en person som tyckte 150 minuter Turinhästen var fascinerande. Jag skriver villigt under på att det är mig det är fel på, inte regissören, men jag kommer nog inte att se någon av hans filmer igen.

Betyg: Vissen ros



Balloonfighter blåser i livets ballong: 

Om det är något som gör Amour sevärd så är det att den inte skildrar döden som de flesta andra filmer gör. Här avbildas döden varken som plötslig och våldsam eller vacker. Den är utdragen, ovärdig och ungefär lika jävla tråkig som att handla på Lidl. Vi kommer in i paret Georges och Annes när deras lite göttiga och finkulturella ålderdom övergår i inkontinens, slaganfall och barnmat. Det blir inte bättre.

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva spelar sina roller väl, men det räcker inte riktigt till för att blåsa liv i (no pun intended) i Amour. Bildspråket är tråkigt, flera klipp är på tok för långa och regissören Michael Haneke slarvar i en del övergångar. Eller så vet han inte bättre. 


Det har inte precis rått någon brist på långsamma filmer i det här projektet (Turinhästen, hallå) men Amour är verkligen seg i jämförelse. Jag vill inte se en gubbe klippa av varenda blomma på två buketter i. Vad fan ska det vara bra för om det inte finns något som helst konstnärligt värde i scenen?

Amour handlar om människor som har levt alldeles för länge och filmats i alldeles för långa scener.

Betyg: Bockstensmannen

Statistik:
Dödsångest: 75%
Slapstick: 32%
Action: 5%
Sex: 0%

torsdag 22 augusti 2013

Vecka 34.8: Holy Motors (Frankrike, 2012)


Vad är detta: Fransk filmfantasi från 2012 om en skådespelare som åker mellan olika platser i Paris och agerar olika roller trots avsaknaden av filmkameror.

Varför: För att vår vän Mimmi sa något i stil med "Den här filmen är alldeles för konstig, jag orkade bara genom halva men ni två kommer säkert att se något som jag inte såg och tycka om den".

Kantor Wilhelmsson sjunger en love song: 

Monsieur Oscar skjutsas runt i en vit limousine från morgon till kväll. På vägen utför han "avtalade möten" - skådisjobb där han fullständigt och totalt iscensätter en annan människa i samhället. Han kan behöva bli en gammal tiggare, en bankrånare eller en avancerad dansare. Vid något tillfälle blir Oscar skjuten och dör medan han spelar en särskilt våldsam karaktär. Men det är inga problem för en skådis, bara att resa sig upp, kravla tillbaka till limousinen och sminka av sig karaktären som dött.

Det här är Leos Carax elegi till den gamla filmkonsten - den som handlade om att uppföra scener för konstverkets och skönhetens skull. Jag saknar kamerorna, säger Oscar till en agent. Trots att han just har storspelat i en cool musikscen ser han less och blasé ut. Det är inte kul att ha hela samhället som arena. Den digitala tekniken har gjort akten opersonlig, säger Oscar. Hur vet man om det är någon som tittar? Kan man ens veta det?

Holy Motors iscensätter en rad akter om förlust och besvikelse, om att tiden har sprungit förbi oss, till och med om att döden är i antågande. Men just när det börjar bli på gränsen till sentimentalt slänger Carax in en bisarr överraskning som får en att skratta och skaka på huvudet. Holy Motors är en metafilm, en film om att maskinerna blivit heliga och människan nu bara är en kugge som transporteras runt helt glädjelöst. Men det är också en livsbejakande och fantastiskt rolig film, där upptäckarglädjen får vara större än allt.

Jag tycker det här var en av de två eller tre bästa filmerna vi sett i år. Holy Motors sammanfattar ungefär allt jag gillar med film och gör det utan att tappa fokus eller bli egenkär. Den är ett litet allkonstverk och ett starkt penicillin mot cynism och förutsägbarhet.

Balloonfighter parar sig med en krukväxt: 
Om något bidrag i filmprojektet har varit punk så är det Holy Motors. Det är lätt att uppfatta filmen som ett kaxigt debutverk, men det är en väletablerad 53-årig regissör som riktar sitt långfinger mot filmindustrin och gör precis som han vill.

Holy Motors är en konstig film, men till skillnad från Somewhere in Palilula finns det en intern logik i allt som händer. Den är inte konstig för sakens skull, utan för att Leos Carax vill förmedla sin berättelse och sin kritik på det här sättet. Filmen är meta så det förslår och referenserna duggar tätt, men den lyckas med hjälp av perfekt avvägda tramsinjektioner och sansat bildspråk undgå att bli narcissistisk. 
Holy Motors är inte en film som försiktigt ber om ursäkt för sig. Den är ett underhållande och fantasifullt verk signerat en regissör som inte verkar bry sig om att vara till lags. Resultatet är både egensinnigt och tänkvärt. Och inte minst väldigt, väldigt roligt.

Statistik: 
Experimentlusta: Ja!
Musikalnummer: Ja!
Förutsägbarhet: Nej!
Diskbänksrealism: Nej!

onsdag 21 augusti 2013

Vecka 34.7: A Separation (Iran, 2011)


Vad är: Iranskt drama från 2011 om hur två föräldrars separation ger upphov till en rad händelser som drar ner en mängd människor i skiten i brist på fungerande rättssystem. 

Varför: 
Jodaeiye Nader az Simin är en av de senaste årens mest hyllade filmer, och vi var revanschlystna efter att det senaste bidraget från Iran sög. Föga anade vi hur mycket ångest som kunde rymmas i en enda film. 

Kantor Wilhelmsson: 

Vilket skitland. 

Balloonfighter: 

Alla i den här filmen är så jävla jobbiga. 

Statistik:
Fina stadsmiljöer: 4%
Fungerande äldrevård: 6%
Fungerande rättssystem: 8%
Happy, happy-skilsmässa: 12%
Glada barn: 28%
Otymplig religion: 71%
Människor som gapar: 75%
Bra foto: 78%
Bra skådisar: 80%
Stress: 95%

Vecka 34.6: Bakjwi ("Thirst", Sydkorea, 2009)


Vad är detta? Sydkoreansk vampyrfilm från 2009 av kultregissören Chan-wook Park.

Varför? Chan-wook Park tar sig an vampyrfilmskonceptet.

Balloonfighter bräker:
Jag har två stora problem med Thirst: Chan-wook Park och vampyrer. Jag är inte särskilt äckelmagad, men få regissörer kan sätta nerverna och kräkreflexen på prov på samma sätt som Park. Kanske är det kombinationen av det snygga bildspråket och hans fäbless för att låta pulserande sår dröja sig kvar i bild alldeles, alldeles för länge. Thirst är ingen film för oss med blodfobi. Det gäller även de flesta av hans tidigare filmer.

Vampyrer är ett minst sagt uttjatat ämne och Park lyckas inte skruva konceptet så mycket som jag hade hoppats. En del scener känns förvisso någorlunda oväntade och fräscha (slutscenen är fin), men överlag är det ungefär vad man kan vänta sig av en vampyrfilm.

Trots det så känns Thirst ändå mer intressant och quirky än den tematiskt så in i helvete tråkiga - och plågsamma - hämndtrilogin (Oldboy, Sympathy for Mr. Vengeance, Lady Vengeance). Det är lite trist att han inte fortsatte på det charmiga I'm a cyborg, but that's OK-spåret.

Betyg: Tarmvred



Kantorn ylar:
Thirst dyker upp i ett film- och tevelandskap övermättat av vampyrer, från "The Vampire Diaries" till "Twilight" och "True Blood". Jag vet inte om detta är ett medvetet drag av Chan-Wook Park. Det känns inte riktigt som hans stil att följa trender. Å andra sidan kanske han vill visa var skåpet ska stå.

Thirst har allt man kan förvänta sig av en Park-film: stiliserat våld, uppfinningsrikt gore, teatrala utspel, romans och fina färger. Den har flera riktigt snygga scener och ett helcharmigt slut. Men kanske är det att jag överexponerats för vampyrer, eller så har jag bara druckit mig mätt på regissörens formula - filmen engagerade mig inte lika mycket den här gången. Jag blev inte lika tagen av Thirst som av hämndtrilogin, eller I'm a Cyborg, but that's OK.

I tidigare filmer har Park lyckats knyta våldet i storyn till tabun och samhällsproblem som incest, organdonation eller ovärdigt fabriksarbete. Thirst försöker som bäst väva in ett riggat familjeliv med uppgjorda giftermål, men det övertygar inte riktigt. Trots roliga idéer är filmens vampyrhistoria rätt så förutsägbar. Det känns logiskt att han efter detta bytte spår och gjorde en helt engelskspråkig produktion - Stoker, som jag hoppas vi kan utforska senare i projektet.

Betyg: 120 gram per liter 

Statistik:
Kroppsfixering: 70%
Rafflande action: 23%
Hemofobkompabilitet: 4%

tisdag 20 augusti 2013

Vecka 34.5: Upstream Color (USA, 2013)


Vad är: Existensiellt drama från 2013 av Shane Carruth som gav oss stämningsfulla tidsresefilmen Primer

Varför: Kantorn gillade Primer, och tyckte att Upstream Color verkade vara ungefär lika off.

Kantor Wilhelmsson ooooh:

Upstream Color har en pretentiös titel, en sövande atmosfär och en story som handlar om människor som blivit kidnappade och nu påverkas känslomässigt av deras "personliga grisar". 
Ute på landet går en underlig gubbe och spelar in ljud från stenar som faller och plåt som tänjer sig. Det är han som äger grisfarmen. 
Inne i stan träffas två av kidnappningsoffren. De blir kära, läser Walden och drömmer om orkidéer medan deras personligheter börjar lösa upp sig i varandra. 

Du vet redan nu om du hatar den här filmen. Och på ett sätt är det förståeligt. Det är inte självklart vad den försöker säga, och Shane Carruth (regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare) gör oss inte mycket klokare i intervjuer. Den innehåller ett monotont soundtrack som ger magsår i för långa doser, och några trista indiefilmsklyschor. 

Och den är svår att hänga med i - filmens största svaghet. Eller dess styrka? Upstream Color tvingar min hjärna att skärpa sig. Klippen är snabba och kursiva, som om Carruth räknar med att man fattar vad som händer efter två sekunder. Det dröjer inte länge innan jag är desorienterad. Är mannen med grisarna en gudsallegori eller en riktig person? När händer tjejens kidnappning, om alls? Är de återkommande bilderna på maskarna en sjukdom eller en metafor? 

Jag tror att Upstream Colors berättelse hade kunnat göras 100% mer stringent. Men det hade också förtagit en del av charmen. Det här är film som pussel, en suggestiv mosaik som framför allt växer i huvudet. Jag måste återkomma om vad meningen är med alltihop, och det finns en risk att jag inte hittar någon och bara dissar filmen helt när jag ser den igen. 

Men just nu ligger bilderna kvar och rotar i hjärnan, precis som masken som de kidnappade blir drogade av. Upstream Color är svår att släppa, svår att reda ut och liknar inte någonting annat jag sett i år. 

Betyg: radioaktivt ljus


Balloonfighter aaaaaah: 
Kanske är "pretentiös thriller" det mest passande epitet man kan ge Upstream Color. Det är en berättelse om en kriminell mans komplexa bedrägerikedja och den posttraumatiska situation som hans offer omedvetet befinner sig i och försöker få kontroll över genom att citera 1800-talsfilosofer.

Upstream Color bjuder på en ganska spännande och snyggt filmad berättelse. Klippen är ofta extremt korta, inte sällan bara ett par sekunder långa, och kräver en del associationsförmåga av sina tittare. Det är till en början inte helt lätt att veta om delar av filmen utspelar sig i drömmar och hallucinationer eller i verkligheten. Eller om de rör sig på ett metaforiskt plan.

Regissören Shane Caruth glider ibland lite väl djupt ner i sitt pretentiösa bildspråk och bjuder bland annat på slow motion-klyschan "människor som letar efter böcker genom att låta fingertopparna glida över bokryggarna". Detta upprepas även med CD-skivor, väggar och kanske den väna pälsen på ett marsvin. Bristen på självkritik verkar gå igen i det faktum att Shane Caruth har tagit på sig en av huvudrollerna och inte spelar alls särskilt bra. Eller så kan man säga att han är utmärkt i rollen som obehaglig Paul Rudd-karaktär.

Det är inte helt lätt att få grepp om Upstream Color (det finns till och med en FAQ som försöker förklara) men det är en film som är värd att tänka på och rentav att se om. 

Betyg: Pilgrimstapeten i Ransby (på en skala över väggbonader där Bayeux-tapeten motsvarar högsta betyg)

Statistik:
?: 58%
!: 39%
(): 89%

Vecka 34.4: A Royal Affair (Danmark, 2012)


Vad är: Danskt hovdrama under upplysningstiden. Från 2012.

Varför: Mads Mikkelsen i 1700-talskostym. Och gott om uppmärksamhet internationellt. 

Balloonfighter håller tal: 
Kan en film om en dansk 1700-talskung bli underhållande även för en icke-dansk publik? Svaret är ja och det är mycket tack vare den efterblivne monarken Christian VII och skildringen av en tid som befinner sig mitt emellan medeltidens feodala samhälle och upplysningstidens nya ideal. 

En kunglig affär fokuserar på den engelskfödde danska drottningen Caroline Mathilde som lever ett miserabelt liv på slottet i Köpenhamn och förälskar sig i en charmig Mads Mikkelsen. Det är en intressant historia i sig, med den galne danske kungen, den närhetstörstande och intellektuella drottningen och den politiske strebern doktor Struensee. 

Filmens styrka ligger inte riktigt i relationsdramat. Trots att Caroline Mathilde och doktor Struensee går runt och åtrar varandra och sedermera pollinerar varandras pistiller så får man ingen känsla för deras djupa och ömma relation. Det uppstår aldrig någon kemi mellan Alicia Vikanders och Mads Mikkelsens rollfigurer. Betydligt bättre fungerar samspelet med Mikkel Boe Følsgaard som är utmärkt i rollen som den skitdryge och patetiska Christian VII.

Det är intressant att följa den duperade Christian VII och det motstånd som upplysningsreformerna möter. Med Borgen-skådespelare i flera roller så kan man stundtals låtsas att det här är Borgen - på 1700-talet. Och det är då En kunglig affär är som allra bäst.


Det ska mycket till för att misslyckas med en historia som är så pass intressant som den här. Den har ju trots allt: en efterbliven kung som får en svart pojke som leksak, en deprimerad drottning, otrohetsaffärer, horhus, avrättningar, maktgalna präster, arga demonstranter med tillhyggen och så vidare. Risken är att ett sånt här projekt kapsejsar under sin egen tyngd, men En kunglig affär kommer undan med hedern i behåll.

Betyg: Vildsvin (på en skala över svenska däggdjur och hur glad jag hade blivit att se dem)



Kantor Wilhelmsson tackar av: 
En kunglig affär är en av de mest konventionella filmerna i det här projektet hittills, och långt ifrån konstigheterna i Farbror Boonmee..., Somewhere in Palilula eller The Wind Journeys. Med en så pass bra story att falla tillbaka på är det svårt att misslyckas. Regissören Arcel levererar utan att showa eller dra uppmärksamheten till sig. 

Jag gillade att filmen behöll det politiska anslaget rakt igenom - kanske för att jag aldrig riktigt köpte personkemin mellan Alicia Vikander och Mads Mikkelsen. Vikander är bra men lite sval, och Mikkelsens Struensee var helt okej men kändes platt i jämförelse med hans superba roll i nya serien Hannibal. Utan tidsandan och Christian VII:s fascinerande dumhet hade filmen varit en rätt så banal kärlekshistoria. Nu var det ett fint porträtt av en intressant tid och ett lagom spännande drama. 

Betyg: Hack-kôrv (på en skala över värmländska rätters smakrikedom)

Statistik:
Dansk stämning: 55%
Vett & Etikett: alla utom kungen
Huvudbonader: 99%
Vanligaste frisyr: vit peruk

måndag 19 augusti 2013

Vecka 34.3: Alps (Grekland, 2011)



Vad är: Grekiskt drama från 2011 om sociala koder och identitetsskapande, av samma regissör som gav oss skäggälskade Dogtooth

Varför: Vi älskade Dogtooth

Kantor Wilhelmsson gör en olustig dans:


Jag är glad att den här sortens film existerar. Alps utforskar, precis som Dogtooth, mänskligt beteende utanför normalitetens gränser. I Dogtooth stod uppväxt och prägling i centrum, i Alps är det tomheten efter döden som får människor att agera gränsöverskridande. Den lilla gruppen "Alper" består av fyra personer som erbjuder sig att lindra folks sorgearbete genom att skådespela som de döda. Det kan innebära att Alperna bara sitter och levererar en trovärdig konversation som den avlidna. Det kan också betyda att de tvingas återskapa intima eller förödmjukande situationer, som lätt spårar ur. 

Regissören Giorgos Lanthimos är expert på att skapa sådana här obehagliga scenarier. I hans filmer tvingas man hela tiden ställa frågor - om vad som är okej, var gränsen mellan äkthet och manipulation går, vad socialt samspel egentligen är uppbyggt av. Han är också begåvad med en fantasi för det komiska eller tragiska i de självupptagna människorna. 

Vad han inte klarar av är att skapa en motvikt - "normala" och sympatiska karaktärer. Dogtooth handlade om en helt avskild värld, där det var naturligt att folk betedde sig stelt och konstigt. Men karaktärerna i Alps pratar onaturligt och beter sig irrationellt även utanför jobbet som skådisar. De sadistiska relationerna i gruppen känns som ett lager för mycket. 

Jag saknar balans i filmen, det blir för mycket snedvridna scener och till slut tappar jag helt vad Lanthimos försöker säga. Alps är en fantastisk idé som inte helt omvandlas till en övertygande och sammanhängande film.

Betyg: Tossebergsklätten

Balloonfighter härmar Prince/spräcker vener i pannan-krystar fram något: 

Mitt mål är att komma upp i tio rader om den här filmen. Nu har jag avverkat två. Jag vet verkligen inte vad jag tycker om den här filmen och jag vet inte heller om det är mitt eller regissörens fel. 

Giorgos Lanthimos är obekvämligheternas mästare. Dansscenerna i Lanthimos filmer är mer awkward än incestscener i andra regissörers verk. I Dogtooth blev resultatet briljant - en berättelse om den grekiska motsvarigheten till familjen Fritzl. I Alps, som utspelar sig ute i samhället, blir det svårare att acceptera de märkliga, plågade karaktärerna. Kanske funkar inte samhällskritiken lika väl som kärnfamiljskritiken.

Alps lever inte upp till förväntningarna efter Dogtooth, men den bjuder ändå på några tänkvärda scener om sorgearbete. Klar!

Betyg: Ett barn som har gått vilse i Fosie industriområde

Statistik: 
Awkward dans: Ja
Incest: second base
Naturligt beteende: 20%

Vecka 34.2: Cloud Atlas (Tyskland, 2012)


Vad är: Tysk storfilm från 2012 av Tom Tykwer och Wachowskibröderna om en mängd parallella människoöden i olika tidsepoker. 

Varför: Det vore fel att ignorera en så ambitiös produktion. 

Balloonfighter låter inspirationen spruta:

Cloud Atlas är en dum och fånig film. Det kan hända att någon luras av det brutna berättandet med alla sina tidshopp och får för sig att det här är en komplex film, men det är inte verkligen inte. Cloud Atlas har flera lager, men varje lager är en ostig b-film. Cloud Atlas är en b-film i en b-film i en b-film i en b-film i en b-film. Dessutom: b-film i olika genrer! Det främsta resultatet av det är att det blir aningen svårare att hänga med när man matas med en handfull oengagerade berättelser istället för en.

Cloud Atlas är inte helt hopplös. Det är trots allt - emellanåt - lite småroligt att se en b-film med en budget på hundra miljoner dollar. Om inte annat så generar det en viss NeverEnding Story-känsla.


Om man gillar Oprah-filosofiska frågeställningar som "What is the ocean but a multitude of drops?" och kända amerikanska skådespelare i lösnäsor så är det här en fantastisk film. Det är allt jag har att säga.

Betyg: IQ 62



Kantor Wilhelmsson kopplar loss sin berättarglädje: 
 "My father was a scientist, but he believed love was real" 

Cloud Atlas' recension skriver nästan sig själv. Ovanstående replik är bara en i den långa rad av floskler som ackompanjerar filmen medan den klipper mellan ett halvdussin historier och tidsåldrar. Vissa av dem hör ihop mekaniskt, andra genom vad man lite snällt skulle kunna kalla "poetiska beröringspunkter". Tydligen är idén att vi alla påverkar varann så stark att den får ursäkta vissa hål i storynätet. 


Det är tomma tunnors skrammel som gäller i Cloud Atlas. Favorittricket är att visa några karaktärer som befinner sig i livsfara, sedan klippa till en annan tidsålder där en ny fara tar vid, sedan tillbaka igen, lösa upp faran, skapa en ny, hoppa vidare etc. På detta sätt rör sig varje plott några millimeter i taget utan att egentligen berätta något, och åskådaren hålls distraherad från att tänka på hur allt hänger ihop eller varför karaktärerna beter sig som legogubbar. Det är ett provocerande slöseri med tid att filmen tillåts fortgå i tre timmar när hälften av trådarna kunde kapats utan vidare. 

När det kommer till tonfallet klipper Cloud Atlas lika naivt mellan sci-fi, brittisk buskis, blaxploitationthriller, 1700-talsromaner och Xena: The Warrior Princess. Att säga att det skär sig är som att bli förvånad över att ketchup inte går bra till glass. Tveklöst är det sci-fidelarna som fungerar bäst, och om Tykwer och Wachowskibröderna fokuserat på framtidsdystopin hade de kunnat krama ut en snygg och sammanhängande berättelse ur det här. Nu är Cloud Atlas en underhållande kalkonfilm vars ambitionsnivå ligger långt över, under och på sidorna av all tänkbar värdighet.

Betyg: halvklart till mulet

Statistik:
Skådespelare med lösnäsor: 91%
Floskler: 94%
True-true: 100%

Vecka 34.1: Rubber (Frankrike, 2010)


I veckans film: Värmland Edition utforskas filmer som inte fick plats i det reguljära projektet. Främst landsdubbletter och filmer som vi blivit extra nyfikna på. Bara vecka 34 - i Värmland. 

Vad är detta?
Fransk film från 2010 inspelad i Kalifornien. Om ett telepatiskt mördardäck.

Varför? 

Se ovan.


Kantorn spinner loss:
Rubber handlar om ett däck som rullar runt och spränger saker med telepatiska krafter. Det är en film som tidigt positionerar sig mot kritik - kanske lite för aggressivt - genom att förklara att allt vi kommer se saknar mening. Precis som med Vanishing Waves förra veckan känner jag att den ambitionen är lite för stor. Att ro i land en fullständigt absurd och osammanhängande film är svårt. Total anarki är ointressant. Det krävs en väldigt stark vision och/eller stilsäkerhet.

Rubber klarar sig bäst på sin stil, som är charmig och bra plåtad. Jag hade kunnat titta länge på en kalifornisk roadmovie med ett däck och några avslagna poplåtar som enda sällskap. Av någon anledning är det spännande att bara se ett däck rulla runt och titta på saker i däckperspektiv. Det här filmprojektet har verkligen minimerat ner mina behov av stimuli.

Tyvärr har filmen en story också, och den börjar snabbt trampa vatten. Några dumma idéer lyser upp - som ett sällsynt uselt försök att lura däcket till självmord - men i huvudsak är Rubber trots allt en skräckparodi, av en lite för självmedveten och dryg sort. Jag känner inte riktigt att humorn håller hela vägen, och historien gör det definitivt inte. Rubber kan maximalt rekommenderas för en väldigt slö och lite hjärndöd eftermiddag. Det hade varit roligare om man vågat dissa story helt och hållet. 

Betyg: 1,1/2,2 bar




Balloonfighter fälg... ekrar... nåt vitsigt som har med däck att göra:


Det är lite svårt att bedöma Rubber utifrån samma kriterier som andra filmer. Jag menar, den handlar om ett bildäck som åker runt och spränger saker med hjälp av telekinetiska egenskaper. Rubber är kanske i första hand ett experiment. Ett väldigt tramsigt sådant. Med sin grekiska kör och märkliga ramberättelse framstår filmen som en utdragen Monty Python-sketch regisserad av Robert Rodriguez.



Jag skrattar gott åt tramset i början men den ringa längden till trots (1 timme och 22 minuter) är filmen på tok för lång för att handla om ett ondskefullt bildäck. Vem kunde ha anat det? Må så vara att det är ett bildäck som utstrålar betydligt mer personlighet än Gael Garcia Bernal i No.

Betyg: på en skala över Värmländska dialekter där Säffle är 1 och Hagfors 10 så får den här filmen Kristinehamn.


Statistik:
Based on a true story-vibbar: 0%
Skärpedjup: f/5