Veckans historiska film: Vecka 52: 1997-1999: "Perfect Blue", "Beshkempir" och "Audition"

1997. Perfect Blue
Vad är detta? Anime om en popstjärna som försöker sig på en karriär som skådis, med resultatet att hon får en obehaglig stalker på halsen.

Varför? Perfect Blue nämns ofta som en av de bästa anime-filmerna från 80-och-90-talet, i samma mening som Akira och Ghost in the Shell. Dessutom såg den mörk och experimentell ut: kul!

Balloonfighter: Perfect Blue är en animefilm för en vuxen publik. Den tar upp ämnen som stalkers, våldtäkt, psykisk sjukdom och hur farligt det är med internet. Trots det har jag lite svårt att ta filmen på allvar när huvudkaraktären har en bebisröst och alla har helt orimliga energinivåer. Är det något som stör dig?

Kantor Wilhelmsson: Faktiskt inte...jag kanske accepterade det som en del av premissen? Däremot har jag svårt att ta filmen på allvar när den lägger in en massa nakna animerade kvinnokroppar. Det är inte motiverat från storyhåll och ofta väldigt genomskinligt. Bitvis slår Perfect Blue över i ren mjukporr och då känns det pinsamt att titta.

Överlag beundrar jag filmen mer än jag tycker om den. Jag beundrar den för att den vågar vara genuint obehaglig och för att den tar upp en massa ämnen som sannolikt är tabu i japan (och känns tabu i den här kontexten). Jag beundrar den också för att den inte riktigt liknar något annat jag sett. Ibland är den ett riktigt snyggt tidsdokument från 90-talet, även fast jag har svårt att leva mig in i det stora dilemmat "popstjärna eller stjärnskådis"...

Balloonfighter: Haha ja, det var svårt att tycka synd om Mima när hennes svåra karriärval stod mellan popstjärna och stjärnskådis.

Det där med nakenheten är ett problem som återfinns i väldigt mycket anime. I vissa scener var nakenheten rimlig, men jag har svårt för alla jävla upskirts-vinklar. Det är något som går igen även i Miyazakis "Nausicaä" och känns väldigt främmande med våra ögon. Jag tar gärna mina filmer utan animerade tonårsflickors trosor i var och varannan scen.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Nakenheten stör mig nästan mer när den smygs in på det sättet och luktar svagt av skam och gubbsjuka.

Perfect Blue är känd för att den trappar upp sin story på ett väldigt desorienterande sätt, vilket ansågs nyskapande för 17 år sedan. Jag gillade greppet att låta Mimas fantasi och verklighet smälta samman och tyckte flera övergångar var riktigt läskiga. Funkade den delen av filmen för dig?

Balloonfighter: Ja, jag tyckte att filmen tog sig mot slutet när det blev svårare att hänga med. Filmen gav sig in i ett annat territorium efter att ha ägnat alldeles för stor del åt att okynnesstraffa Mima och ha någon slags sensmoral om att internet är farligt för unga kvinnor. Vilket den i och för sig kanske fått rätt i tack vare Gamergate...

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1998. Beshkempir

Vad är detta? Kirgiziskt coming of age-drama om en pojke som är adopterad och ett helt samhälle som tycker att det är det sjukaste de någonsin hört talas om.

Varför? Vi har kommit in i en tid då vi i princip har sett varenda film som är värd att se och därför blir tvungna att tråla genom bottenslammet på vår jakt efter guldkorn. En svartvit film från Kirgizistan låter så avskräckande att det är svårt att inte bli nyfiken.

Kantor Wilhelmsson: Beshkempir är, på samma sätt som De tre aporna, Tålamodets sten, En man som skriker, Bikupans ande med flera en film som ersätter karaktärsutveckling och konstnärlig substans med lågt tempo och allmän håglöshet. För att citera Balloonfighter ur ett annat sammanhang:

"Den klassiska genvägen till "djupt drama" är att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Oavsett om filmen har regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden."

Beshkempir befinner sig i ett obekvämt läge mellan en disträ dokumentärfilm och ett slappt redigerat konstprojekt från en förstaårsstudent. Den är ofokuserad, tråkig och illa spelad. Klassiska filmtekniker används amatörmässigt - filmen är i svartvitt av oklara anledningar, men byter till färg i slumpmässiga klipp om cirka tre sekunder. Under en pinsam scen gestaltas adoptivsonen av den suddiga handkameran från Blair Witch Project, utan att man förstår varför. Beshkempir tycks vara regisserad av någon som aldrig hållit i en filmkamera tidigare.

Kan du komma på några positiva saker med filmen?

Balloonfighter: Nej, det är svårt. Jag hade åtminstone hoppats på att man skulle få någon slags inblick i kirgizisk kultur och tradition. Även om en film som samoanska The Orator var helt värdelös så fick dokumentärvurmaren i mig en liten, liten inblick i livet på Samoa. Det är åtminstone något. Beshkempir visar bara en massa pojkar med extremt fula frisyrer som kletar gegga i sina ansikten och gör bröst av sand.

Jag läste på Wikipedia att Beshkempir klassas som Bildungsroman, en filmform som enligt samma källa ska ha inletts med den urusla indiska filmen Pather Panchali som vi såg tidigare i år. En av grundreglerna för en Bildungsroman är att huvudkaraktären ska utvecklas under filmens lopp. Du, som är den litterärt bevandrade av oss, kanske har någon åsikt om det? Tycker du att det finns någon karaktärsutveckling i Beshkempir?

Kantor Wilhelmsson: Ja, om man verkligen letar efter den finns den kanske där... Beshkempir (karaktären) ska gå från en mesig kille som faller in i grupptrycket, till en arg och mobbad ung man, till en mogen snubbe som tror på sig själv och kanske återförenas med sin far. Frågan är hur mycket av detta som går ut genom rutan. Mirlan Abdykalykov är säkert en jättetrevlig person i verkligheten, men han spelade stundtals så dåligt att jag fick vända bort ögonen.

Den som däremot inte spelade dåligt var... en härfågel!!! I en av filmens nyckelscener, dessutom! Jag bryr mig inte alls om fåglar vanligtvis, som du vet, men här var jag riktigt lycklig över att ta del av en karaktär som varken juckade mot sandvaginor eller kastade sig i lera. Härfågeln höjer betyget med +1 för mig.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1999. Audition

Vad är detta? Kultförklarat skräckdrama om en änkeman som vill gifta om sig och håller en audition för att hitta rätt tjej.

Varför? Takashi Miike har ett bra CV (Visitor Q, Bird People in China) och en bisarr skräck-kultis verkade som ett fint sätt att avsluta 2014 års filmprojekt.

Balloonfighter: Jag hade svårt för Audition. Under filmens 110 minuter (min version var något kortare än din) ägnas de första 80 åt tråkiga människor som tittar på varandra och har tråkiga känslor. De sista 30 ägnas åt tortyrporr. Är det här roligt?

Kantor Wilhelmsson: Jag börjar misstänka att du lider av film-fatigue, för den beskrivningen kan väl appliceras på 95% av projektets filmer (minus tortyrporren då)? Jag gillade Miikes metodiska regi och hur filmen tog tid på sig att etablera sina karaktärer, särskilt relationen mellan fadern och sonen. Länge är Audition inte alls särskilt otäck utan en småmysig historia om ensamma män och den japanska konsumtionskulturen.

Sen börjar det spåra, vilket tacksamt nog inte blir till en särskilt lång del av filmen. Fällan är ofta att skräcken håller på så lång tid att den bara blir tråkig (eller äcklig) men här tycker jag Miike har skapat en clean och snygg upptrappning.

Vad hade du förväntat dig av Audition och på vilket sätt tycker du den kunde varit bättre?

Balloonfighter: Jag hade hoppats på mindre prat och snyggare scener. Jag kunde aldrig engagera mig i någon av karaktärerna utan satt istället och irriterade mig på petitesser som hur äckliga alla ljud i flmen var (vilket säkert var Miikes avsikt).

Jag har ju sett flera filmer på sistone utöver filmprojektet, men om du med film-fatigue menar att jag sämre tålamod med tråkiga filmer så kan jag skriva under på det. Audition hade behövt fånga min uppmärksamhet tidigare.

Du har sett fler Miike-filmer än vad jag har. Jag tror bara att jag har sett Ace Attorney, som inte verkar särskilt representativ. Hur förhåller sig Audition till hans andra filmer? Vilken skulle du säga var äckligast?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag tyckte inte det var överdrivet mycket prat i filmen. Kanske var de långa tysta scenerna bortklippta i din version?

Jag tycker Audition är rätt så representativ. Provocerande innehåll kontra lågmälda karaktärer och något som nästan kan kallas för "feelgood". Jag minns två scener ur hans tidigare produktion som var äckligare än hela denna film: en i "Visitor Q" där en kvinna sprutar bröstmjölk över två män med samma tryck som en biltvätt. Och en i "Ichi the Killer" där en man skär av en kvinnas bröstvårtor med machete. Den sista berörde mig särskilt illa...

Vad har du för förhållande till genren i övrigt? Vilken skulle du säga är den bästa skräckfilm du sett?

Balloonfighter: Oj, jag är rätt ointresserad av hela skräckgenren. Allt som har monster eller spöken är töntigt och gore är bara långtråkigt. Jag kan nog inte välja någon favorit i genren, däremot kan jag säga att A.I. är den obehagligaste film jag har sett - långt värre än alla Saw, Paranormal Activity, Insidious och allt vad de heter. Du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är inget genrefan, men uppskattar psykologisk terror om den kommer från en verklig plats. Audition var en bra popcornfilm för mig men jag skulle ha svårt att säga vad den egentligen handlar om.

Filmen vann dock kreddpoäng för att den inte hade några riktigt billiga chockeffekter, ett grepp som hårt missbrukades av t.ex. Lynch i "Inland Empire". Med sin ostadiga blandning av familjedrama och tortyrporr tycker jag Audition var en passande avslutning på detta spretiga och härliga filmprojekt!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7

Veckans historiska film: Vecka 51: 1995-1996 "Antonias värld" och "Pusher"

1995. Antonias värld

Vad är detta? 
Drama om en viljestark kvinna som skapar ett matriarkat på den holländska landsbygden.

Varför? 
Filmen verkade unik och - jämfört med många andra filmer på 1900-talet - fräscht feministisk.

Balloonfighter: Antonias värld beskrivs som en "feministisk saga". Filmen gör ett roligt försök att lyfta fram ämnen som sex, kvinnlig frigörelse och lesbisk kärlek i en liten holländsk by på 40-talet. Det finns ett tydligt feministiskt perspektiv i Antonias värld - vilket jag hade hoppats skulle kännas fräscht efter årets totala gubbdominans.

Men nej, det kändes som att jag tittade på en jävla Hallmark-film med fullständigt underutvecklade karaktärer. Det finns en politisk idé med filmen, men den lyckas aldrig förankra den i handlingen eller karaktärerna. Årets miss?

Kantor Wilhelmsson: Ja usch, vilket slöseri. Antonias värld gör så mycket rätt i teorin, men lyckas inte förankra en enda av sina karaktärers segrar. Det är en film där män är självupptagna, giriga och ofta onda - men där en charmig kvinnas list räcker för att lösa alla konflikter på fem sekunder. Den känns som ett hån mot verkliga människor med verkliga diskrimineringsproblem.

Ett annat hinder för filmen är alla sömniga ellipser. Hur många gånger fick vi inte se montage där berättarrösten sade något i stil med "Tiden gick och inte mycket förändrades. Årstiderna rörde sig som långsamma hjul över åkrarnas sådd." Antonias värld offrar hela tiden dramatik och närvaro för att svamla lite frånvarande om liv och död. Det funkar inte alls.

Fanns det någon del av filmen som var nära att engagera dig?

Balloonfighter: Nej, jag tyckte allt var skittråkigt och ointressant. Ungefär halvvägs in i filmen smsade du något i stil med att filmen började ta sig, men jag förstod inte på vilket sätt. Kan du förklara?

Kantor Wilhelmsson: Vad...? Jag har inget minne av detta. Jag måste ha yrat. Kanske såg jag en annan film samtidigt?

Antonias värld hade kunnat bli fantastisk, men slutar som en käck och trivial film som berättar för suddigt och oengagerande. Synd på ett så viktigt ämne.

Sista frågan: Hur vidrig är karaktären Therese?

Balloonfighter: Inte så farligt vidrig som barn, men sen växer hon upp till att bli någon slags feministisk übermensch som känns alldeles för uttänkt med ett politiskt syfte för att vara trovärdig som karaktär. Ungefär som hela filmen med andra ord.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1996. Pusher

Vad är detta? Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Varför? Se ovan: Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Balloonfighter: Jag minns när Pusher släpptes. Den hyllades redan då och har behållit sitt goda rykte sedan dess. Jag tror att det delvis beror på att det är Mads Mikkelsens debutfilm, men jag minns också hur (dumma) människor i flera år efteråt tyckte att det var jävligt coolt att en sådan film kunde göras utanför USA.

Jag är inte särskilt imponerad av den aspekten. Pusher känns till stor del som en dansk Scorsese-film. Allting är smutsigare och i mindre skala, men jag tycker det finns en viss likhet i den rätt trista regin och fokuseringen på ointressanta alfahannar. Jag hade hoppats att filmen skulle erbjuda något mer än Mall 1A-filmer från USA.

Vad hade du fått för intryck av Pusher innan vi såg den?

Kantor Wilhelmsson: Inga särskilda. Jag har inget starkt minne av den och jag förväxlar den nog med en mer actionbetonad filmserie för det här var betydligt mer lågmält och pro-Dogma än jag räknat med.

Pushers stora stjärna är - föga förvånande - Mäds Mikkelsen. Jag hade njutit av en två timmar lång film som bara handlade om att Mäds gjorde misslyckade rundsparkar eller pratade om sin skitstora penis ("fyra tjejer krävs för att suga den!").

Men successivt (inga spoilers) handlar den här filmen mindre och mindre om Mäds och mer om jättetråkiga misslyckade droghandlare. Halvvägs in i Pusher är historien så förutsägbar att jag bara väntar på att den ska ta slut. Att den då väljer att bli mörk och gritty och koppla från all avväpnande humor den hade i början är inget genidrag.

Om du fick skriva manus till Pusher med Mäds i huvudrollen, hur hade storyn sett ut i stora drag?

Balloonfighter: Jag hade bara velat se Mäds kolla på dåliga kung fu-filmer tillsammans med Badger och Skinny Pete och kommentera roundkicks.

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

Veckans historiska film: Vecka 50: 1994. Sátántangó

1994. Sátántangó

Vad är detta? Ungersk film av Béla Tarr om livet på ett kollektivt jordbruk i slutet av den kommunistiska eran i landet. Med sina 434 minuter är det en av världens längsta spelfilmer.

Varför? Vi älskade Béla Tarrs Turinhästen och vem blir inte sugen på en 7½ timme lång svartvit film om deprimerade karaktärer på den ungerska landsbygden?

Kantor Wilhelmsson: Hypen var stor inför Sátántangó. Vi har velat se filmen sedan vi såg Turinhästen (Tarrs sista film) i april 2013 under det första filmprojektet.

Men det är svårt att planera in en sju timmar lång filmsittning. 18 månader senare lyckades vi till slut tajma in det med år 1994, vilket nu gör Sátántangó till en slags höjdpunkt i det nästan avslutade historiska filmprojektet.

Så. Motsvarade filmen våra förväntningar? Kan någon film motsvara dessa förväntningar? Och vad förväntade vi oss egentligen?

Balloonfighter: Till att börja med hade jag framförallt väntat mig en film mer i stil med Turinhästen - en film ganska fattig på ord och mimik men ett överflöd av vindpinade landskap och uppgivenhet. Sátántangó har samma bleka monokroma bild, ständiga oväder och deppiga bönder, men det ryms betydligt mer variation.

Trots att Sátántangó är mer än 5 timmar längre än Turinhästen så känns den som en lättare film. Inte nog med att karaktärerna faktiskt pratar med varandra - de till och med dansar och musicerar! Och det märks flera gånger att Tarr är lite tramsig.

Kantor Wilhelmsson: Ja, filmen var inte alls vad jag förväntat mig. Efter att första klippet bestod av tjugo kossor som klafsade omkring i leran i fem minuter trodde jag att det skulle fortsätta i samma stil... Men den kanske största överraskningen med Sátántangó är att filmen berättar en story - till och med en linjär story.

En film med en tydlig historia i tre arker är på sätt och vis mer öppen för svagheter. Det är inte svårt att hitta fantastiska scener i Sátántangó, men några klipp är också mindre spännande än andra. Historien om "trollkarlen" Irimias, som kanske lurar byborna på deras pengar, är mycket mer intressant i sin uppbyggnad och förväntan än i den faktiska storyn.

Bäst är kanske Sátántangó när det hänger något ovisst och hotfullt över filmen, en stämning som bara bryts upp av dekadens. Den gamle doktorn som letar efter brandy i regnet, den mentalt störda flickan som plågar en katt och det bisarra fyllenumret där alla dansar - det är scener jag sent kommer glömma. De sista två timmarna (känns bisarrt att skriva detta...) är däremot mer prosaiska och kanske också lite banala i sitt händelseförlopp.

Sátántangó var indelad i tolv kapitel. Hur uppfattade du filmens struktur? Kunde du känna att här fanns en tydlig form, eller blev det bara bilder som sköljde över dig?

Balloonfighter: Jag läste att filmen ska ha strukturerats efter tango med sex steg framåt och sex steg bakåt. Jag kan för lite av tango för att kunna sätta mig in mer i det, men det svårare än några hopp fram och tillbaks i kronologin och upprepade scener från andra vinklar blev det ju aldrig. Det gick rätt fort (kanske ett par timmar) innan man kom in i det.

Jag tyckte både att det var skönt och lite tråkigt att Sátántangó var så pass linjär och dialoginriktad. Jag hade förväntat mig, och hoppats på, en betydligt mer drömsk film. Och just eftersom den var så pass rak tycker jag att man utan problem hade kunnat kapa åtminstone 2 timmar av speltiden. Utöver själva upplevelsen att ägna en hel arbetsdag åt samma film så hade det inte skadat. Håller du med?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag hade gärna sett den sista akten (2:49 lång) nedkokad till en timme eller så. Det var den rakaste och minst intressanta delen av filmen.

Däremot hade jag inte ändrat på mycket från de första två akterna. Tarrs bilder har en egen rytm och en musikalitet som gör att timmarna inte passerar som de brukar. Som bäst påminner det om djupandning - pulsen går långsamt ner av att sugas in i de långa, hypnotiska klippen. För en svartvit film om en ful, skitig landsbygd är det imponerande.

Vad har du att säga om filmens skådespelarinsatser? Hade du någon favorit?

Balloonfighter: Leif GW Persson var perfekt i rollen som en extremt skruttig gubbe som ger sig ut i ovädret för att leta efter fruktbrandy på de mest udda platser (som uppe på vinden i en lada där två prostituerade håller till). Annars var det nog egentligen bara Mihály Vig (Irimias) som stack ut. Det var väldigt återhållsamt agerande överlag.

Hur känner du för extremt långa filmer nu? Skulle du klara av Shoah (10 timmar och 13 minuter lång film om Förintelsen) eller  Evolution of a Filipino Family (10:47)?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner allt mindre att längden spelar roll. Sátántangó var absurt lång men kändes sällan långtråkig. Jämför med The Long Day Closes, som klockade 90 minuter men tappade vårt intresse redan efter 9. Det handlar nog om att balansera tempot med längden på scenerna. Hollywood-hetsiga klipp som i Inception är outhärdligt redan efter två och en halv timme.

Generellt ser jag hellre en ambitiös film som har något att säga än en publikfriande film som tar slut snabbt. Och det är en känsla som bara befästs av våra filmprojekt. Shoah får vi boka in i februari!

Hur känner du själv? Du har verkat mycket filmtrött de senaste veckorna. Känner du att du behöver vila nu efter sjutimmarssittningen?

Balloonfighter: Nej, inte direkt. Det är snarare mängden tråkiga titlar som har tröttat ut mig på sistone.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi ägnar resten av året åt betydligt kortare filmer: Skulle du rekommendera Sátántangó till vänner och bekanta? Hur skulle du sälja in den?

Balloonfighter: Jag vet inte om jag skulle våga rekommendera den till någon. Jag tror att Sátántangó själv hittar till de som är tillräckligt våghalsiga för att våga sig på den.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Veckans historiska film: Vecka 49: 1992-1993. "The Long Day Closes" och "Dazed and Confused"

Denna vecka fick Balloonfighter problem att hinna skriva om filmerna innan deadline. Som tur är har vi alltid varsin Skägg-robot stående ifall något sånt här händer. Kantorn hade inga problem att avsluta inlägget själv med Balloon Simulator 4.0.1. 

1992. The Long Day Closes
Vad är detta? En gammal regissör minns sina barndoms dagar i 50-talets England och första kontakten med film.

Varför? Kantorn hade läst en fin recension som beskrev filmen som drömlik och stämningsfull.

Kantor Wilhelmsson: Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland skaffar man en fin ny cykel och så är den stulen inom två veckor. Andra gånger förväntar man sig en glad och produktiv decembervecka och så vurpar man, slår huvudet i asfalten och krossar skallbenet. Någon gång då man är på väg mot ljusare dagar drabbas man av förstoppning och får ägna dagarna åt att skrika av smärta ur rövhålet.

Och så finns det filmbesvikelser. Jag kommer alltid vara lite sur på A.A. Dowd för hans lyriska recension (och många andra entusiastiska kommentarer) som fick mig att välja The Long Day Closes till projektet.

Som vi sagt flera gånger under projektets gång: Långsamt och konstnärligt är mer än välkommet så länge det finns någon form av substans. Jag förundrades över att en tio minuter lång scen genom en smutsig tunnel - utan minsta händelseförlopp - kunde vara så spännande i Stalker. Och jag drabbades hårt av Béla Tarrs hypnotiska undergångsstämningar även när han filmade potatisar i flera minuter.

The Long Day Closes har ingen puls och ingen friktion. Det är fina, långsamma, lätt sentimentala, nostalgiska montage ovanpå varann. Huvudpersonen, Bud, är trist. Helt ointressant. Han har ingen inre konflikt eller personlighet som får mig att vilja knyta an till honom. Det värsta han drabbas av är en jättelycklig och trygg familj som sjunger för honom och ger honom kaka. Vad har han att gnälla för? Vad vet han om synd och misär jämfört med barn som lever i arbetarklassförhållanden? Och varför ska jag bry mig?

Vissa bilder är klart stiliga men bildar ingen sammanhängande upplevelse, det blir ingen helhet av filmen, The Long Day Closes är melankolisk och frånvarande och fortsätter vara det i 90 minuter. Jag förstår inte varför den här barndomen är viktig att berätta om för den innehåller ju ingenting.

Balloonfighter:  Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

1993. Dazed and confused

Vad är detta? Kultförklarad film om amerikanska tonåringar som just gått ut gymnasiet respektive högstadiet på 70-talet.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Balloonfighter hade inte sett den på 14 år. Den innehåller många roliga skådisar.

Kantor Wilhelmsson: [åsikt] tycker jag.

Balloonfighter: Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Kantor Wilhelmsson: Tycker du att [referens] är bättre? Det känns lite som att filmen [raljerande resonemang]...

Balloonfighter: Jag tänkte, ledsamt nog, också på det. Om man [svepande generalisering] är den inte mycket bättre än [referens]. Det borde den ju varit eftersom [gullande med kändisar som senare gjort mycket bättre filmer]. Eller vad tycker du?

Kantor Wilhelmsson: Min vän, det plågar mig, men jag är av samma åsikt. Problemet är kanske att [diss av tonåringar och deras världsbilder]. Eller så var det helt enkelt [ovidkommande fakta om bristen på våld och sex]. Kanske hade det varit mer intressant om [sentimental och lite motbjudande utvikning om skribentens ålder]. Håller du med?

Balloonfighter: I djupet av mitt hjärta känner jag denna skarpa smärta - smärtan av att vi tillsammans bildar konsensus i denna fråga!!! Jag skulle inte uttryckt mig annorlunda utan anser att [referensrunkande kring andra filmer vi sett i projektet] och kanske [svammel om 80-och-90-talet] och förstås [plumpt skämt].

Men [detalj] var i alla fall fin.

Kantor Wilhelmsson: Ja, [detalj] var fin. Jag tyckte även att [meningslös information] var kul. Det är sånt som alltid lyfter filmupplevelsen tycker jag.

Balloonfighter: Ja, [meningslös information] var nästan filmens stora behållning. Det, och [kvinnlig skådis röv].

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 5

Veckans historiska film: En liten summering av 80-talet

Kantor Wilhelmsson: Jag gick in i 80-talet med förväntningen att det skulle vara det kackigaste årtiondet hittills. Trots ett par fina filmer i början får jag nog ge mig själv rätt. Vad säger du?

Balloonfighter: Det får man nog säga, men till viss del får man också skylla det på vår lätta filmutmattning. Vi valde ju medvetet att en del väldigt "lätta" filmer för att balansera ut tunga/sega filmer som "Offret" och "Himmel över Berlin". Jag tror att vi behövde det!

Saknade du någon genre under 80-talet? Jag hade gärna sett att vi fick in någon äventyrsfilm av klassiskt 80-talssnitt (tänk Spielberg), men jag kunde inte hitta någon som jag inte redan hade sett.

Kantor Wilhelmsson: Nej, problemet nu börjar ju bli att vi har sett det mesta, även det ovanliga eller konstiga. När jag började göra research på 90-talet märkte att jag ofta sett kanske 13 av de 20 mest hyllade filmerna.

Möjligen saknade jag en romantisk komedi och/eller en anime, som är två genrer vi ännu inte utforskat i år. Men vi har ju 90-talet på oss att rätta till det.

Kunde du hitta någon röd tråd eller några gemensamma stildrag bland våra filmer från the 80s? Det var rätt desillusionerat överlag?

Balloonfighter: Ja, det var inte särskilt muntra filmer. Vi såg bland annat en film om gamla människor som bärs upp på berg för att pickas ihjäl av korpar, en film om tredje världskriget och en där en kvinna misshandlas av sin man och drömmer sig bort till filmernas värld. Jag hade annars förväntat mig tydligare drag av postmodernism, eftersom det är under 80-talet som postmodernismen gör sitt riktiga intåg i filmvärlden. Bortsett från "Who framed Roger Rabbits" uppenbara pastisch på film noir och möjligen "Kairos röda ros" tyckte jag inte att det märkes av särskilt mycket. Var det något du tänkte på?

Kantor Wilhelmsson: Nej, men nu när du säger det var det ganska lite klipp-och klistra och/eller hommager till tidigare verk i vårt urval. De var alla rätt så originella filmer, på gott och ont.

På 90-talet ser jag fram emot fläskig modernitet, gott om handkameror, ironi och skildring av ett samhälle som jag faktiskt levt i. Du?

Balloonfighter: Jag ser fram emot att se en film som vi har hajpat i snart 2 år. Och att få se några filmer från något "udda" land.

1. Paris, Texas
2. My Dinner with André
3. Kairos röda ros
4. Himmel över Berlin
5. The Killer
6. Popeye
7. Offret
8. Time Bandits
9. Fitzcarraldo
10. Balladen om Narayama
      Who framed Roger Rabbit

Veckans historiska film: Vecka 48: 1990-1991: "Total Recall" och "De älskande på Pont Neuf"

1990. Total Rococo Recall

Vad är detta? Kitschig sci-fi med Arnold Schwarzenegger om ett företag som planterar in minnen i folks hjärnor, ett samhälle på Mars med trippelbröstade horor och mutanter, samt en cool dude som är skurk och hjälte på samma gång (fast han inte vet det själv).

Varför? Varför inte? Är det något fel på ovanstående beskrivning eller? Vem är du att döma oss?

Balloonfighter: Vi ville se något hyfsat lättsamt den här veckan och jag gav dig makten att välja mellan Total Recall och Dagissnuten. Hur känns ditt beslut så här i efterhand? OBS! Ingen skit faller på mig.

Kantor Wilhelmsson: Mycket nöjd. Det är sällan jag känt att en film varit roligare att synka än Total Recall (se bild). Det hände något absurt och löjeväckande nästan hela tiden och

efter en lite trevande inledning ("kanske kan det bli något av det här...?") lade sig filmen strax på en genomgående usel kvalitetsnivå. Vad jag undrar är om det finns någon som kan titta på det här idag utan att hånskratta? Är det ens möjligt?

Balloonfighter: Haha ja, filmen glattade verkligen omkring över (nästan) hela skalan. I början kändes det som att det skulle kunna bli en någorlunda seriös och hyfsat spännande scifi-film av det här... men sen spårade det ur fullständigt med osammanhängande intriger, twister i varenda scen och fantastiska dockor och analoga specialeffekter. Ett gott hånskratt förlänger livet?

Kantor Wilhelmsson: Och så Arnold på detta... jag har ingenting emot Schwartzenegger i Terminator-filmerna t.ex., där är han helt perfekt, men vad som psykade mig i Total Recall var att filmen framställde Arnold som en vanlig kille som man skulle relatera till, innan den plötsligt kastade in alla hopplösa actionklyschor den kunde hitta. Till slut går han bara där, bredbent och dryg, och skjuter ihjäl folk, samtidigt som han levererar coola repliker med usel bayersk accent och hjärnan är totalt urkopplad.

Jag har en uppgift till dig. Total Recall försöker klämma in konspirationer, minnesförlust, dubbla identiteter, arbetaruppror, virtuella verkligheter och ett ont imperium i en och samma film. Kan du välja ut ETT koncept som filmen kunde ha gjort riktigt bra om den fokuserat på det?

Balloonfighter: Filmen hade verkligen tjänat på att fokusera på ett par spår istället för att slänga in twister, aliens och mutanter (!) i varenda scen. Jag tyckte själva grundidén med att folk planterar minnen i sina hjärnor för att berika sina liv var ganska fin. Det borde gå att göra en intressant film utifrån den premissen, men förslagsvis inte med Arnold i rollen som average joe.

Vi kan enas om att det här inte var en bra film, men den viktiga frågan är: underhöll den dig?

Kantor Wilhelmsson: Jodå! Jag blev mer underhållen ju längre den höll på. Så snart Total Recall släppte på alla ansatser till kvalitet var jag helt med på tåget. Den var aldrig i närheten av de riktiga bottenbetygen, även när jag skakade på huvudet åt precis allt som hände på skärmen.

Var du underhållen?

Balloonfighter: Yah! (min bästa Arnold-imitation)

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

1991. De älskande på Pont Neuf

Vad är detta? Franskt drama regisserat av Leos Carax om en kärleksrelation mellan två hemlösa som bor på en bro i Paris.

Varför? Leos Carax gjorde förra årets favoritfilm Holy Motors och Denis Levant spelar huvudrollen i båda.

Kantor Wilhelmsson: För inte så länge sedan hade vi en diskussion om skildringar av kärlek i film, där du mer eller mindre hävdade att ämnet var ointressant i all sin normalitet, och jag ändå försökte försvara det som något allmängiltigt och viktigt att dikta om.

När vi tittar på "De älskande på Pont-Neuf" tror jag mig förstå lite mer hur du tänker. För mig är detta nästan två filmer i en. Dels verkar Leos Carax vilja trumma på kärlekens klassiska storslagenhet, de romantiska klichéerna och ödets nycker, vilket faller platt för mig. Scenerna när älskarna återses på bron eller idoliserar sin fina tid tillsammans är ofta snygga och välregisserade, men inget jag lär komma ihåg om en vecka.

Men här finns också kärleken som en katalysator för destruktivitet, och här lyckas filmen så mycket bättre. När Lavants trasiga luffare börjar begå grova illdåd för att inte förlora sin tjej blir De älskande... spännande och tragisk, och säger mycket mer om människan, samhället och de lägsta klasserna. Förälskelsen är en lyx man aldrig kan unna sig om man lever på en bro, säger Lavants luffarkompis, och detta känns mer tänkvärt och intressant än hundra Titanic-hommager. 

Jag är fortfarande lite kluven över hur filmen klarade denna balansgång. Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag har svårt att säga emot. Förälskelsefasen var den överlägset snyggaste i filmen, men samtidigt rätt ointressant. Tyvärr var det också den enda del av filmen som visade prov på den visuella experiment- och berättarlusta som fanns i Holy Motors. Den sista delen av filmen är betydligt mer intressant som berättelse, men saknar kreativitet. Jag blir nästan lite arg på "De älskande på Pont Neuf" för att den gör så här mot mig.

Något jag faktiskt tyckte om var hur filmen använde sig av miljöer i Paris utan att någonsin bli klyschig med cafémiljöer med Eiffeltornet i bakgrunden. Carax har lyckats få Paris att kännas smutsigt, kallt och rått. Har du någon favorit eller något hatobjekt bland Paris-skildringar?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt för romantiserade Paris-skildringar överhuvudtaget, som lätt blir utdragna klyschfester. När jag tittade på "De älskande på Pont-Neuf" kände jag "just det ja, det där rövhålet till stad vill jag inte besöka igen" och det kändes bekräftande och lite mera jordnära.

Kanske tycker jag du dissar filmens visuella delar lite väl hårt? Det stora fyrverkeriregnet, när de älskande fylledansar på bron till omväxlande rock och marseilleaisen, är kanske ingen djup scen, men jag tyckte nog att det var bland det häftigaste och uppkäftigaste vi sett i färg i år. 

De älskande... är ojämn och kluven, men här finns tillräckligt slående scener och bra individuella idéer för att jag aldrig skulle tråkas ut. Ingen Holy Motors, men bra för att vara '91? 

Balloonfighter: Nej, det var ju precis de delarna av filmen som jag tyckte om rent visuellt. Vattenskidscenen var fantastiskt snygg. Hade den sista delen av filmen, som var mer intressant innehållsmässigt, bjudit på några sådana scener hade jag tyckt betydligt mer om filmen. Den var helt okej.

Kantor Wilhelmsson: Något varmt naturområde med gott om bär.. Jag tänker kanske en nationalpark i spanien eller dylikt. Du då?

Balloonfighter: Hemma hos dig? Eller kanske bland hyraxerna i en grotta i Ein Gedi, Israel.

Balloonfighter: 6
Kantorn: 7

Veckans historiska film: Vecka 47: 1988-1989: "Who framed Roger Rabbit" och "The Killer"

1988. Who framed Roger Rabbit

Vad är detta? Amerikansk noir-komedi om en alternativ värld där tecknade figurer samexisterar vid sidan om den verkliga världen 1947. Har blivit något av en klassiker för sin blandning av tecknat och filmat material och användandet av kända tecknade figurer i en mörkare kontext.

Varför? Ingen av oss hade sett filmen sedan barnsben och vi trodde att den skulle innehålla roliga skämt för en vuxen publik som undgått våra omogna prepubertala hjärnor.

Kantor Wilhelmsson:  Who framed Roger Rabbit var säkert en stor grej på sin tid. Bortsett från den unika blandningen av spelfilm och tecknat är det fascinerande att se karaktärer från Disney och Warner Bros. i bild på samma gång. Någon på IMDb beskrev det som ett "mirakel" att filmen överhuvudtaget kunde existera.

Jag vet inte jag. För mig var Who framed Roger Rabbit en tröttsam noir-pastisch med gapiga skämt, trista karaktärer och jätteful sexism. Meningen är väl att det ska vara roligt när en tecknad kanin droppar klyschor som "I am getting too old for this". Men manuset är varken fyndigt eller subtilt och har ingen djupare botten. Det är bara en massa självbelåtna riff på välkända tecknade figurer.

Jag har hört rykten om att du har liknande åsikter... Tror du filmen var roligare i slutet av 80-talet?

Balloonfighter: Jag tror definitivt att filmen var roligare för en dum publik då. Det är lätt att förstå att man blir imponerad av blandningen av spelfilm och tecknat och detta står sig hyfsat väl än idag. Samtidigt är det en film som vill ta tecknade figurer till en vuxen publik, men gör det med extremt obegåvade och platta skämt. Filmens enda verktyg för att vända karaktärerna till vuxna är genom att ha plumpa anspelningar på sex varenda gång en kvinnlig karaktär visas i bild. Men för en publik som nöjer sig med lite glada färger och teknikens under måste det här ha varit värsta kalaset 1988.

Vi har sett många filmer med dålig kvinnosyn under filmprojektets (snart) 2 år och ytterst få filmer har klarat Bechdel-testet under årets historiska filmprojekt. Om du gjorde en spontan topp 5 över filmerna med sämst kvinnobild hittills, skulle Who framed Roger Rabbit komma med?

Kantor Wilhelmsson: Okej då

Veckans historiska filmprojekt: 

Filmerna med sämst kvinnosyn 1904-1988

1. Floden (1951)

Innehåller en scen där mamman till huvudpersonen deklamerar (till smäktande stråkar och med patos i rösten) att kvinnans enda syfte i livet är att föda mannens barn.

2. Die Büchse der Pandora (1929)

En kvinna som ligger med mer än en (1) man anses vara roten till all världens ondska.

Citat från Orpon: 

"Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter, som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!"

3. Who framed Roger Rabbit (1988):
De kvinnliga karaktärerna är: a) en storbystad femme fatale som bara existerar genom sin sexualitet, b) en "äckligt ful" men överkåt kvinna som jagar huvudpersonen och används som comic relief (fräscht, Disney) och c) den tråkiga kylskåpsfrun som bara gnäller och tänker på tråkiga praktiska saker som ekonomi och parets säkerhet. 

4. The Searchers (1956)

John Waynes kompanjon får en indianfru på halsen och hon porträtteras som ett undergivet djur som man behöver misshandla lite lätt för att få henne att förstå någonting. Det riktiga kärleksintresset är istället en redneck-girl utan tillstymmelse till integritet som klappar i händerna när manliga män slår ihjäl varandra för hennes gunst. 

5. Broken Flowers (1919)

Svaga kvinnor i offerroller rakt igenom, särskilt den kvinnliga huvudkaraktären vars skörhet upphöjs till den sista vackra tussilagon på en äng eller något annat äckligt.

Har jag glömt någon?

Balloonfighter: Nej, mycket bra lista. Det största problemet annars i år har ju varit att kvinnor inte är med i filmerna överhuvudtaget eller bara figurerar i bakgrunden, men de du nämner är ju direkt misogyna. Who framed Roger Rabbit gjordes tre decennier efter den näst nyaste filmen i den listan så jag kan inte riktigt tycka det är okej, även om det är gjort med intentionen att filmen ska vara en throwback till klassisk noir. Kan vi inte bara förbjuda noir för all framtid nu? Det är fan inte ens kul när det parodieras.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Mellan oss båda har vi sett kanske på en höft 2000 filmer från alla genrer, länder, stilar och år och i alla fall jag kan utan tvekan säga att noir är den sämsta genren av alla.

Sista frågan: Jag läste att Bill Murray var påtänkt för Bob Hoskins huvudroll, men de fick inte tag på honom vid casting-tillfället. När Murray läste detta i efterhand bröt han ihop av frustration. Tror du att en Bill Murray kunde räddat den här filmen eller var den bortom t.o.m. hans räddning?

Balloonfighter: Knappt, det skulle behövas en annan regissör och förmodligen mindre inblandning från Disney-direktörernas sida. Men Bill Murray hade definitivt gett filmen en mer ironisk vinkel, vilket hade varit välbehövligt.

Jag tycker att filmens koncept är ganska roligt. Om man strök noir-skiten, castade Bill Murray i hans prime och skildrade de tecknade figurernas vuxna sidor genom existensiell ångest istället för Parlamentet-trötta sexskämt tror jag att det här hade kunnat fungera.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

1989. The Killer

Vad är detta? Actionfilm av John Woo om en känslosam mördare och en snut som vägrar spela spelet. Kulor flyger, stuntmän hoppar, Chow Yun-Fat ler förföriskt och soundtracket spelar panflöjt och munspel.

Varför? Vi var trötta på långsamma konstfilmer och ville avsluta 80-talet med lite underhållning. Dessutom har The Killer hög status i sin genre, blev en genombrottsfilm för Woo och har influerat många actionregissörer. 

Balloonfighter: Jag tror att The Killer är den kitschigaste film vi har sett i år. Och i det här fallet skulle jag påstå att det är något positivt. Det är en underhållande pastisch på västerländsk action och är sprängfylld med snabba klipp, ständiga (och softade) flashbacks, ostiga musikval och ljudeffekter hämtade från Duke Nukem. Det här är så jävla dumt, men en del av mig älskar det. Förstår du varför den här filmen charmar mig eller tror du att jag har gått sönder? 

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår precis. Till skillnad från The Raid: Redemption som vi såg i fjol, som sannolikt bara kan uppskattas av folk med helårsprenumeration på Guns'n'Ammo, är The Killer överdriven och känslosam, full av stora gester och sällan tråkig. Jag riktigt ser John Woo gnugga sina händer i registolen och utropa "fan vad ball!" när kameran gör en dramatisk svepning och Chow Yun-Fat skjuter ihjäl två goons mitt under en kullerbytta.

Bitvis känns The Killer nästan som ett arkadspel eller ett tidigt shoot'em up, där skurkarna dyker upp på löpande band i dörröppningar och korridorer. Det var också väldigt mycket bromance i filmen. Och vilka är vi om inte Två män med en bromance?

Balloonfighter: Jag tror att The Killer slår något slags bromance-rekord.

Det jag hade svårast för med filmen var att skilja på karaktärerna. Och nej, inte för att alla är asiater, utan på grund av att alla karaktärer i filmen verkar ha identiska känsloliv. Alla hoppar omkring, slår kullerbyttor och skjuter folk till höger och vänster men har samtidigt drabbande flashbacks och starka känslor som endast kan uttryckas med panflöjtsmusik och ett och annat hårmetal-riff med olagliga mängder reverb.

Hade du någon favoritscen i filmen? Jag skrattade högt åt en scen (mild spoiler!) där en massa män skjuter på varandra i en stor lokal fylld med levande ljus och duvor. Kombinationen av ett par hundra höga stearinljus och ett par dussin fritt flygande duvor är så fruktansvärt komisk. Jag kan verkligen se framför mig hur John Woo har suttit och tänkt ut det här och njutit av tanken på hur jävla coolt det kommer att se ut.

Kantor Wilhelmsson: Alla flashbacks var helt vansinniga. Det var svårt att veta om filmen skämtade när den flashade tillbaka redan efter 10 minuters speltid - till en scen vi såg för fem minuter sedan! Det var så retarderat, men också lite charmigt.

Min favoritscen var när Killern och Snuten sprang in i varann hemma hos det blinda kärleksintresset och försökte dölja för henne att de hade pistoler riktade i varandras nunor. Det var en riktigt farsartad scen och jag gillade att filmen gav plats för sånt.

Det är väldigt svårt att sätta betyg på The Killer och jag känner att våra vanliga kriterier, om vi nu har några sådana, knappast gäller i det här fallet. Det var i alla fall inte den tråkigaste film vi såg under 80-talet.

Balloonfighter: Nej, jag har ingen betygsmall för den här sortens film. Underhållning: 9 + intellektuell stimuli: 3. Och så några pluspoäng för charm tycker jag gör den värd en 7 ändå.

Kantor Wilhelmsson: Då sätter jag en 6a bara för att motverka  konsensusbildningen, Numb-nuts.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

Veckans historiska film: Vecka 46: 1986-1987: "Offret" och "Himmel över Berlin"

1986. Offret
Vad är detta? Andrej Tarkovskijs sista film. Tredje världskriget bryter ut och en gaggig pensionerad skådis (Erland Josephson) måste offra allt för att rädda världen. (Det är inte lika actionfyllt som det låter).

Varför? Stalker var alldeles utmärkt och det verkade kul att se Tarkovskij på svenska. En video på youtube (se den inte om ni vill undvika spoilers) såg fantastisk ut.

Balloonfighter: Jag hade väldigt höga förväntningar på Offret. Tarkovskijs bildspråk är ett av de snyggaste i filmens historia, Sven Nykvist har filmat skiten och Erland Josephson och Allan Edwall ränner runt på den gotländska vischan. Offret borde med andra ord vara väldigt bra.

Men jag är nästan rakt genom besviken på den här filmen. Till att börja med känns det inte som att det klickar mellan Tarkovskijs bildspråk och det gotländska landskapet, men det blir inte bättre av filmen är nästintill en svammelorgie. Jag blir så frustrerad av Erland Josephson pretentiösa monologer. Vad tyckte du om hans visa ord?

Kantor Wilhelmsson: Det var kanske inte fullt lika illa som i Rom - öppen käft, men ja, det pratas alldeles för mycket skit i Offret. Märkligt nog hade jag inga problem med samma sorts prat i Stalker. Kanske har det med dramatensvenskan att göra? I början tyckte jag också att filosoferandet var mysigt och nästan tankeväckande, som när Allan Edwall cyklade runt i cirklar på en äng och pratade om hans fäbless för Nietszche.

Men sedan kommer en scen där Josephson håller ett långt föredrag om en gång när han var liten och badade med sin mamma... och sedan kommer en annan scen som är flera minuter lång där Edwall säger "Du måste besöka Maria!" till Josephson kanske 23 gånger medan båda roterar runt i rummet lite ängsligt.

Framför allt är det trist att ryssen med 1900-talets bästa bildfantasi låter ett par svenska gubbar sitta inne i ett dåligt upplyst herrgårdshus och gagga. Med tanke på Tarkovskijs arbete i Stalker borde det väl finnas mer fascinerande saker att filma när nu tredje världskriget bryter ut? Jag tyckte miljöerna var så stela och livlösa.

Balloonfighter: Det finns väl en poäng i att de är stela och livlösa när man skildrar tredje världskriget, men jag förstår vad du menar. Även när karaktärerna bara sitter inomhus och gaggar finns det flera väldigt snygga bilder, men det känns utstuderat till den grad att det bara framstår som fantasilöst. Jag hade verkligen önskat att filmen lämnade huset mer och utnyttjade de skiftande färgskalorna. Det här hade ju kunnat bli hur bra som helst. Det rentav borde ha blivit hur bra som helst. Men nej.

Vilken var filmens sämsta karaktär? Jag lägger min röst på den isländska hushållerskan som stirrade rakt in i kameran.

Kantor Wilhelmsson: Hushållerskan var bisarr, men jag lägger min röst på Gossen, som jag skulle vilja kalla för anti-Hunter. Passiv och namnlös smyger han runt i scenernas periferi, för att sedan avsluta hela filmen med en ostig och pretentiös skitreplik.

Trots allt fanns det fina saker i Offret. En av dem var storyn. Historien om en man som tror att han måste offra allt och blir galen är fascinerande. Jag önskar bara att den hade skildrats med lite mer fokus. Det var först i slutet som det hettade till (häpp!) och det hade vi ju redan sett på youtube...

Balloonfighter: Haha ja, den enda scen jag tyckte var riktigt bra hade jag sett förut. Och sen följdes den av en urtöntig slutreplik.

Får jag sätta betyg nu?

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

1987. Himmel över Berlin

Vad är detta? Drama av Wim Wenders om två änglar som vandrar runt i Västberlin och lyssnar på folks tankar. För övrigt den enda film i världen som har bättre titel på svenska än engelska (Wings of desire).

Varför? Vi älskade Wenders "Paris, Texas" och ville se Bruno Ganz spela ängel. Handlingen lät udda och fin.

Kantor Wilhelmsson:  Vi har nu diskuterat filmer tillsammans i snart två år här på bloggen och konsensusbildningen över tid har varit kuslig - notera betygssiffrornas korrelation över de senaste månaderna... Därför vill jag nu börja med en fråga:

Förstår du vad jag menar om jag säger att "Himmel över Berlin" är alldeles för heterosexuell?

Balloonfighter:  Tänker du i jämförelse med Angels in America?

Kantor Wilhelmsson:  Jag tänkte främst att det kändes träigt att höra en sådan lovsång till kärleken mellan man och kvinna i en film om Berlin. Det är trots allt en av de städer som haft störst betydelse för HBTQ-rörelsen under hela 1900-talet. Särskilt eftersom denna lovsång har heliga övertoner... Jag gillar mycket i Himmel över Berlin, men den aspekten blir alldeles för svultsig för mig. 

Balloonfighter: Jag vet inte om just den aspekten stör mig. Jag har snarare problem med hur tråkigt filmen skildrar deras kärlek. En manlig ängel ser en akrobat på en cirkus och tänker "henne ska jag ha!" och det händer inget spännande på vägen.

Himmel över Berlin är en märklig film på många sätt. Det finns scener som är väldigt fina, men jag har varit tvungen att ta paus flera gånger under filmen för att ta mig genom den. Konceptet med änglar som går runt och lyssnar på folks slumpmässiga tankar i kollektivtrafiken och på cirkusar är inte särskilt lätt att ta till sig. Upplevde du också att filmen tröttade ut dig?

Kantor Wilhelmsson:  Ja, det var svårt att ta sig förbi entonigheten. Jag gillar filmer som varken har story eller narrativ drive, men Himmel över Berlins samhällskritiska och filosofiska ärenden stod nästan i vägen för tittaren. Flera gånger var det oerhört sympatiskt, som när änglarna förde loggbok över alla små vardagsmirakel som de uppfattat under en dag. Men ambitionen verkar ha varit att skapa en slags filmisk installation över en splittrad stad mitt i världen, och där blir anspråken alldeles för stora för mig.

Tror du att filmen hade fungerat bättre om man varit tysk och/eller bott i Berlin?

Balloonfighter:  Förmodligen. Jag funderade på en sån scen som när en dement farbror irrar runt på en öppen ruderatmark och letar efter Potsdamer platz, en stadsdel som på den tiden låg på andra sidan Berlinmuren. Det är nog lätt att missa en del sådana poänger om man varken upplevt den tiden eller staden ordentligt.

Jag gillade att Peter Falk (som spelade TV-detektivten Columbo) var med i filmen som sig själv och som en ängel i ett. Ett gäng ungdomar i filmen gick förbi Peter Falk och kommenterade att han liknande Columbo. Jag blev glad av att filmen hyste sådana detaljer.

Kantor Wilhelmsson: Ja, allt som hade med det nördiga och praktiska kring att vara ängel blev jag väldigt fascinerad av. Jag hade uppskattat en film som bara handlade om detta och kanske inte behövde klippa in arkivmaterial från krigstiden för att illustrera en poäng, även fast jag förstod själva poängen.

Sedan måste det ju sägas att Himmel över Berlin innehåller en av de mest virtuosa filmfoton jag sett. Regin är genomgående extremt snygg, oväntad och infallsrik. Men det förstärker också min känsla av att det här kanske mer är en konstinstallation än en film.

Jag vill även avsluta med en fråga: Om du var en ängel med samma befogenheter som filmens huvudpersoner, vad skulle du ägna dagarna åt?

Balloonfighter: Äta choklad och spela NHL 94. Du?

Kantor Wilhelmsson: Fail! Du kan ju inte äta något eller interagera med verkliga ting. Try again. 

Balloonfighter: Jag hade blivit en fantastisk fågelskådare eftersom djur inte hade kunnat se mig. Och så hade jag fortsatt filmprojektet genom att gå gratis på bio. Du? 

Kantor Wilhelmsson: Bra svar! Jag hade nog glidit runt och lyssnat på konserter över hela världen (litteraturintresse är svårare eftersom boksidor måste vändas). Sedan hade jag lessnat efter 500, pantat min änglarustning och bloggat med skäggiga män resten av livet.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 5