Sidor

söndag 30 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 13: 1940-1941: "Diktatorn" och "Sullivan's Travels"


Skäggen kastar sig in i 1940-talet, ett stort decennium för Hollywood, som bland annat gav oss Humphrey Bogart, början av Hitchcocks USA-karriär, samt en viss Citizen Kane... Den struntar vi i här. Båda hade sett den, och ärligt talat finns det roligare saker att titta på. Till exempel Chaplins tour de force Diktatorn, eller uppstickaren Sullivan's Travels - två av de bästa komedierna vi sett hittills.

1940. Diktatorn
Vad är detta? Charlie Chaplins första ljudfilm, en vågad Hitler-satir och en diss av hela Tredje Riket.

Varför? Diktatorn - och Charlie Chaplin för den delen - är en av av våra största klassikerluckor. Det har gått 15 år sen Guldfeber och vi ville se hur Chaplin klarat övergången till ljudfilm. Och en Hitler-satir från 1940 blir per automatik intressant.

Kantor Wilhelmsson: Inget av skäggen var helt övertygade av Chaplins tidiga Guldfeber, en serie småroliga vinjetter med en fånig luffare. Men Diktatorn levererade! Den här filmen har heller inte mycket till story, är alldeles för lång och trampar vatten långa sträckor, men jag har aldrig sett Chaplin så bra som när han pratar gibberish-tyska. Jag fnissade okontrollerat åt hans fejkade ord och hans aggressiva uttal av "struts" och "wienerschnitzel" och "garbitsch". Skulle lätt ha kunnat titta på det i en hel film!

Balloonfighter: Man får helt klart ge Chaplin att han klarar övergången till ljudfilm alldeles utmärkt. Jag blev överraskad av hur rolig filmen faktiskt är emellanåt. Det säger sig själv att den inte är värd sin längd på 2 timmar och 4 minuter, men hade man klippt ner den till 1½ timme hade den kunnat bli riktigt bra.

Låtsastyskan och jordglobsdansen har förtjänat sin status som klassiska scener, men det var en fånig liten scen som fick mig att skratta allra mest. Hynkel (Chaplin) drabbas av hybris när han inser att han kan ta över hela världen, tar ett ballerinaskutt mot ett fönster, ler lyckligt och börjar sen klättra upp i en gardin som en kattunge hög på kattmynta. Jag har sett om den scenen 30 gånger.

Kantor Wilhelmsson: Jag blev överraskad av hur mycket jag skrattade åt Chaplin, för egentligen har jag lite svårt för hans utstrålning. Mycket riktigt var den judiska barberaren - klassiskt bortkommen Chaplin - inte lika spännande som Hynkel. Där kände jag att flera scener blev ganska sega, som när han druttar på ändan, eller börjar raka en kvinnlig kund utan att tänka på det... Adenoid Hynkel däremot var kul i nästan varje scen. Vad tyckte du om jude-Chaplin vs. Hitler-Chaplin?

Balloonfighter: Lätt Hitler-Chaplin. Barberaren var väl egentligen bara en uppdaterad version av Chaplins klassiska stumfilms-figur The Tramp? Jag tror att jag skrev det efter att vi hade sett Guldfeber också men jag ser inte det komiska i den figuren. Jag försökte fråga min 97-åriga mormor vad som var så roligt med Charlie Chaplin men hon verkade inte förstå frågan utan malde bara på med "Ooooh vad rolig han var, han var inte klok!". Man kanske bara fattar om man är född före 1930.

Utan att ha sett särskilt mycket Chaplin vågar jag ändå satsa mina bästa långkalsonger på att Diktatorn är hans bästa film på alla sätt. Tror du att någon av hans andra filmer hade kunnat utmana Diktatorn? Är det någon du känner att vi missat?

Kantor Wilhelmsson: Den största Chaplin-film vi nonchalerat är i så fall Moderna Tider... Kanske värd att ta på en andra runda genom filmhistorien. Å andra sidan verkar det som ännu en film där man ska tycka synd om luffaren. Det fantastiska med Diktatorn är ju att Chaplin är så aggressiv och utåtriktat självgod här. Det klär honom mycket bättre.

Diktatorn är en lång film och precis som du säger hade den behövt klippas ner till halva längden för att slippa dödkött. Om du fick göra en director's cut, hade du behållit slutet? Det är onekligen ett rätt stort avbrott mot resten av filmen, om vi ska tillåta oss milda spoilers.


Balloonfighter: Om man är rädd för att få en 74 år gammal film spoilad så får man väl sluta läsa här, men i korta drag:

Barberaren - utklädd till Hynkel - håller ett långt tal om alla människors inneboende godhet. Det är en scen som har blivit nästan lika klassisk som låtsastyskan och jordglobsdansen, men det är också en scen som känns väldigt off i en parodi. Hade jag fått bestämma hade jag inte inkluderat scenen, men jag förstår verkligen att publiken 1940 uppskattade och behövde höra Chaplins innerliga brandtal om demokrati och människors lika värde. För mig personligen kändes det som ett lika tråkigt och fegt slut som "Och sen vaknade jag och insåg att allt bara var en dröm".

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

1941. Sullivan's Travels
Vad är detta? Komedi med socialrealistiska undertoner av Preston Sturges. Handlar om en regissör av lättsmälta filmer som nu vill sätta upp ett svårt drama (med titeln Oh brother where art thou?) om människans villkor. Han bestämmer sig för att leva som luffare för att bli autentisk.

Varför? Historien verkade rolig och Preston Sturges är känd för sina rappa manus. Värt att utforska!

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vilja inleda med en fråga:

När såg du senast en 70 år gammal film med ett sånt här tempo och kvickhet? Hela första kvarten skakade vi bara på huvudet av skratt. Intelligent premiss - hyperaktiv dialog - slapstick - bil som kör jättesnabbt - husbilen tar upp jakten - det ambulerande köket i husbilen kollapsar - kärleksintresset introduceras! - alla trillar i poolen - ledsna luffare - socialrealistisk fulhet - ooh, ett metaskämt -

Balloonfighter: Haha, Sullivan's Travels introducerar oss för ett helt nytt tempo i filmprojektet. Jag hade inte alls höga förväntningar på filmen och såg 1941 som ett trist mellanår, men det är möjligt att det här är projektets största överraskning.

Jag blev också förvånad över hur pass bra slapstick-humorn funkade. Det var så mycket dumhet i filmens första hälft att överjaget inte orkade stå emot. Vi såg flera gånger skämten komma långt i förväg, men skrattade ändå. Som när de två huvudkaraktärerna trillat i poolen och butlern kommer ut... och ja, han trillar också i poolen. Varför, kära Kantor, skrattar vi åt detta?! Har vi gått sönder?

Kantor Wilhelmsson: Ja, men glöm inte att det var mycket mer än slapstick i filmen. Det var liksom bara en ingrediens i kakan. Framför allt blev jag imponerad av hur mycket filmen hämtade inspiration från trovärdigt mänskligt beteende. Regissören och hans musa försöker flera gånger leva hårt luffarliv, men de är så sjukt lata och bekväma att de inte kan hålla sig från lyxen en enda dag. Sedan tar historien en vändning in i väldigt mörk komedi när en olycka inträffar. Arbetsläger och svarta församlingar ute i obygden är inget man väntar sig i en solig Hollywood-film, men på något sätt lyckas Sturges hitta komedin och människovärdet här också. Jag tycker att sista halvtimmen är på gränsen till genial.

Balloonfighter: Absolut. Den första halvan av filmen är mer regelrätt screwball-komedi, men sista halvan växer den till något betydligt större. Regissören Preston Sturges har en nattsvart humor som jag inte trodde existerade på den här tiden. I en av filmens bästa scener går de två huvudpersonerna på romantisk promenad vid en sjö upplyst av månljuset. I ett av träden de passerar hänger ett lik. Det har ingenting med storyn att göra, det kommenteras inte och de flesta tittarna märker det antagligen inte ens men det finns där.

Och det är inte en enskild händelse. Filmen går från bröderna Marx-fyndiga samtal och slapstick till skämt som är så jävla mörka. Stundtals känns det som något Roy Andersson hade kunnat göra om han tvingades göra kommersiell Hollywood-film under en tid med stenhårda censurlagar. Kritiken mot Sullivan's Travels har främst grundats på att den är så splittrad i sitt tonläge. Jag ser det snarare som filmens främsta styrka.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart - det är så befriande att se en film från den här tiden som inte underskattar sin publik. Jag funderade lite på om det här är första filmen i sitt slag som är så tydligt meta. En komediregissör (Sturges) bryter av mot sina tidigare filmer för att göra en något mörkare film - om en komediregissör (Sullivan) som vill bryta av mot sina tidigare filmer för att göra en mörkare film. Mina tankegångar går mot betydligt senare metafilmer av Woody Allen och Fellini.

Sensmoralen för Sullivan blir ändå att komedin vinner, vilket den också gör i själva filmen Sullivan's Travels, som är ett lovprisande av komedin som konstform. Det är ett slut som känns väldigt förtjänat!

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

söndag 23 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 12: 1939. "Spelets regler" och en liten summering av 1930-talet


Det här blev lite av en mellanvecka för det historiska filmprojektet, då vi gick och såg Wes Andersons "Grand Budapest Hotel" på bio. Våra åsikter om denna film... är höljda i dunkel. Istället följer vi upp "Den Stora Illusionen" med ännu mer Renoir, och pratar lite om de tolv filmer vi hann se från 1930-talet.

1939. Spelets regler
Vad är detta? Jean Renoirs überhyllade film om franska överklassmänniskor i en societet som snart ska slås sönder av kriget.

Varför? Kantorn älskade "Den stora illusionen" (och även Balloonfighter tyckte den var mycket bra). "Spelets regler" rankas väldigt högt av filmkritiker världen över.

Balloonfighter: Spelets regler var en ganska udda filmupplevelse. Trots att den utspelade sig i franska överklassmiljöer på 1930-talet så lyckades den kännas förhållandevis modern tack vare alla konstigheter som pågick. Det som stack ut mest i filmen var dels mängden karismatiska karaktärer, dels att så mycket utspelades i bakgrunden. Bokstavligt talat. Det fanns knappt en enda scen där två människor kunde samtala utan att det sprang omkring en hel aristokratsläkt och deras tjänstehjon bakom dem. Och framför dem.

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag fick nästan lite Wes Anderson-vibbar av detaljnivån på varje scen och hur mycket spännande som hände "i djupled". Det är lätt att förstå varför det var en nydanande film för sin tid. Jag gillade också manuset, som behandlade karaktärerna älskvärt och aldrig cyniskt, trots att hela karaktärsgalleriet bestod av ryggradslösa kräk.

Balloonfighter: Det är lätt att se varför filmen framstår som nydanande men den har på flera listor nämnts som en av tidernas 5 bästa filmer. Det har jag svårt att förstå. Spelets regler är lustig, dialogen är rapp och en del scener skrattade jag rentav åt, men jag såg inte mycket mer än så i filmen. Finns det några lager i den här filmen eller är det bara en överskattad halvmysig film? OBS! Ej retorisk fråga.

Kantor Wilhelmsson: Det finns definitivt lager och jag tycker att den har ett bra grepp om sitt ämne - den gammeldags aristokratin, och dess bisarra värld, där takt och ton alltid går före normala känsloreaktioner. Mycket görs av att karaktärer "räddar ansiktet" inför folk - fastän alla vet att de egentligen är otrogna och illojala. I en scen springer en man genom ett dansgolv och skjuter med pistol och ingen av de dansande rör en min. Däremot uppstår djup oro och olust bland gästerna när ingen hittar sina skor.

Balloonfighter: Tydligen förbjöds Spelets regler av franska staten på grund av sin skarpa satir av överklassen. Det är nog ett tema som har stått sig sämre än den humanistiska krigsskildringen i Den stora illusionen.

Nu har vi sett två filmer av Jean Renoir. Har vi lärt känna honom än?

Kantor Wilhelmsson: I alla fall tematiskt! Han har kanske inte riktigt lika distinkt visuell stil som många andra regissörer - eller så är det bara att de här två filmerna såg väldigt olika ut (jag tyckte Den Stora Illusionen var mycket snyggare). Några gemensamma nämnare verkar vara: Älskvärda personligheter från hela klasspektrat, rolig dialog och sorg över den tid som flytt.

Och ja, den här filmen var inte på samma nivå som Den Stora Illusionen. Det finns många bra enskilda scener, men på något sätt så nådde den inte upp till samma starka helhet. Har du någon aning om varför?

Balloonfighter: Personligen har jag lite svårt att känna medlidande med fransk överklass. Det gör väl inget om den försvinner med sina löjliga ideal? Jag älskade stundtals kaoset i Spelets regler, men det gjorde det också ganska svårt att engagera sig i vad filmen berättade. Jag blev lite trött av alla karaktärer som jag hade väldigt svårt att skilja åt - förutom Renoir som själv har en roll i filmen och är nästan lika ful som Bert Karlsson. Dansande män i björnkostymer, uppstoppade fåglar som täcker hela golvytor och random skottlossningar i all ära men jag hade velat ha liiiite mer struktur.

Kantor Wilhelmsson: Ja, den farsartade sista halvtimmen var väl på något sätt både filmens styrka och svaghet.

Om vi går över till att prata om 30-talet som helhet? Vi har sett tolv filmer. Jag antar att vi kan vara överens (vi brukar vara överens) om att förra Renoir var bäst och "Kameliadamen" var sämst, men hur skulle du klassa filmurvalet överlag? Har det varit ett bra decennium? Vad har varit de framträdande dragen hos de första tio åren ljudfilm? Många svåra frågor på en gång!

Balloonfighter: Jag kommer antagligen att säga det här varje gång vi har "klarat av" ett decennium, men 1930-talet kändes lite som att komma hem. De äldre filmerna kändes exotiska och teatraliska, men 30-talet har bjudit på en del filmer som inte alls är svåra att sätta sig in i. Vi har sett den första filmen som klarar Bechdel-testet, en animerad film, technicolor, en film med bara kvinnor i, proto-thriller, proto-noire och en tvättäkta b-film. 30-talet bjöd på en helt annan mångfald än tidigare decennium. Och fan vad skönt det var att höra skådespelare prata igen.

Kantor Wilhelmsson: Förvisso sant! Samtidigt har flera filmer varit rejäla besvikelser för mig. M var mycket tristare än väntat och första Hitchcock var långt under all kritik. Men jag tror ändå urvalet har speglat en viss bredd. Och vi undvek Shirley Temple helt, vilket hedrar oss.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Den totala rankningen av 1930-talets filmer: 

1. Den Stora Illusionen
2. Menschen am Sonntag
3. Queen Christina
4. Spelets regler
5. En kvinnas ansikte
6. Snövit och de Sju Dvärgarna
7. The Women
8. M
9. L'Atalante
10. Freaks
10. The 39 Steps
12. Kameliadamen

söndag 16 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 11: 1938-1939: "En kvinnas ansikte" och "The Women"


1937 var inget dåligt år för det här filmprojektet, men rätt så ojämlikt. Snövit och de sju dvärgarna hade två kvinnliga karaktärer - en retarderad hemmafru, och en elak häxa - och Den stora illusionen hade nästan inga kvinnor i bild överhuvudtaget. Med denna veckas filmer hoppas vi kompensera. The Women är den första film i historien som helt saknar män, och En kvinnas ansikte stoltserar med en gangsta Ingrid Bergman.

1938. En kvinnas ansikte
Vad är detta? Dramathriller av Gustaf Molander om en bitter gangstertjej som lär sig värdet av mänsklig omtanke.

Varför? En ung Ingrid Bergman spelade huvudroll. Den verkade lite kul.

Balloonfighter: Vi bestämde oss för En kvinnas ansikte mest för att få se en ung Ingrid Bergman, men jag blev positivt överraskad. Jag hade inte väntat mig att en svensk film från 1938 skulle kunna kännas så pass film noir-ig. En kvinnas ansikte har inte världens mest intelligenta intrig, men jag var faktiskt underhållen från början till slut och älskade hur gaggiga filmen tillät en del karaktärer att vara.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det här var kul! Många scener var larviga, men filmen hade en rapphet och en charm som lyste igenom. Det kändes lite som att titta på en modern såpa, typ... Äkta Människor? Det är roligt, så man ursäktar att det också är väldigt fånigt. Hur bra tyckte du Bergmans skådespel höll?

Balloonfighter: Hon hade knappast samma pondus som Greta Garbo, men å andra sidan var hon bara 22-23 när En kvinnas ansikte spelades in. Jag tyckte att hon var helt okej utöver ett par oväntade raseriutbrott som kom från ingenstans. Dramaten-ilska är så olik riktig ilska.

Vad tyckte du var det dummaste i handlingen?

Kantor Wilhelmsson: Det dummaste var att hela plotten byggde på att döda en sexårig pojke. Det är verkligen cartoon evil. Det var svårt att få någon riktig känsla för karaktären Torsten, han var bara ett slemmigt destillat av ondska som filmen behövde för att fullborda fröken Holms resa, kändes det som.

Balloonfighter: Men jag gillade det! Ingrid Bergmans kriminella karaktär kontrakterades för att mörda en rik arvinge, men fick senare veta att det rörde sig om en jättesöt sexårig pojke. Det var såp-smaskigt (svenskans vackraste ord?) spännande. Det var väldigt roligt att fröken Holm försökte framkalla sin bitterhet genom att skälla ut pojken för hans bortskämdhet. Gossen hade alltså fått en fotboll, ett par skidor och en cykel under totalt två års tid. Det är så jävla långt från dagens en-ipad-i-veckan-ungar.

Jag tyckte nog annars att det dummaste var att Anna Holm var en total outcast för att hon hade några ärr i ansiktet. "Ingen vill anställa ett monster som mig!". Jag förstod inte varför hon inte bara kunde jobba i telefonväxel eller på verkstad. Och sen var ju själva sensmoralen ganska märklig.

Kantor Wilhelmsson: Ja och ja. Men man måste gilla att sånt här händer i svensk film och att filmen fullt ut står för det. Ingen svensk rulle hade vågat ett sånt här manus idag - inte utan fjorton Robert Gustafssons och fyrtio minuter slapstick och förväxlingshumor. En kvinnas ansikte vågar vara lite melodramatisk och rå och spännande, och det känns osvenskt på något sätt.

Balloonfighter: Och osvensk är det finaste man kan vara i Sverige.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1939. The Women
Vad är detta? Komedi-drama med enbart kvinnlig ensemble - mer än 130 talande kvinnliga roller, och inte en man så långt ögat kan nå! Storyn, som bygger på en pjäs, handlar om otrohet och skilsmässor i en glamourös Manhattan-miljö.

Varför? Allt ovan är intressant. Vi hoppades på en feministisk film med smart manus.

Kantor Wilhelmsson: The Women är en problematisk film för mig. Skildringen av alla dessa kvinnor är väldigt energisk och engagerad, och filmen kommer med förvånansvärt nyanserade porträtt av otrohet och skilsmässa. Men alla historier verkar ändå landa i sensmoralen att en kvinna inte klarar sig utan sin man, vilket förstör den goodwill som filmen byggt upp.

Balloonfighter: Ja, det är en film som glattar omkring över hela skalan. Efter en mängd titlar i det här projektet där kvinnor har haft en undanskymd roll var det befriande att se en film som klarade Bechdel-testet inom ett par minuter. Filmen tog också upp intressanta och för tiden kontroversiella åsikter som kvinnors lika värde, bara för att i nästa stund komma med moralkakor i stil med "det är alltid kvinnans fel om det blir skilsmässa" och "kvinnan måste offra allt för att hålla samman äktenskapet".

Trots att det inte finns en enda man i The Women så utvecklas den ganska snart till en film som handlar om hur en skara kvinnor påverkas av sina män. Jag tycker det är ganska kul rent berättartekniskt, men just i en film som handlar om män vs. kvinnor känns det inte så jäkla fräscht.

Kantor Wilhelmsson: Feministisk kritik har nästan blivit ett tema i det här filmprojektet. Vi noterade den dåliga kvinnosynen redan i Broken Blossoms och senare Pandora's Box. Om vi bortser från jämlikhetsaspekten, är The Women en bra film, tycker du?

Balloonfighter: Mm, det är inte meningen att göra någon genusanalys av varenda film vi ser men det är tyvärr lite svårt att bortse från den dåliga kvinnosynen. Det är stor skillnad mellan Sverige 2014 och Hollywood 1935 och kvinnobilden är den som skaver mest. Förutom att icke-vita människor inte inkluderas. Nåväl.

Jag tyckte The Women var underhållande! Jag gillade den rappa dialogen och de många gliringarna som främst förekom i början. Det var lite bröderna Marx-tempo stundtals, fast utan 120 ordvitsar i minuten. Och så fick man se en kvinna spöa en häst. Det var ju ball. Vad tyckte du? (ursäkta fantasilös fråga men jag vill ju veta)

Kantor Wilhelmsson: Häst-fajten var episk. Och alla filmer borde ha en vinjett där huvudkaraktärerna porträtteras som olika djur.

(små spoilers)
Trots allt gillade jag filmen bättre i teorin. De ständiga otroheterna blev tjatiga, och det var frustrerade att inte en enda kvinna i hela filmen var nöjd med att stå på egna ben. Bitvis var manuset rätt så fyndigt, men vad var det du sa vid något tillfälle...? Något om att detta kändes som en klichébild av hur kvinnor betedde sig? Det lät sant för mig. The Women vinner framför allt på ett gott humör och ett bra koncept, men det är lite för mycket ihåligt skvaller och lite för lite substans.

Balloonfighter: Jag kollade upp att det faktiskt var kvinnor som skrev manuset och pjäsen som filmen bygger på, men det kändes lite som att ett gäng filmbolagsmän suttit i ett mötesrum och fördomsfullt tänkt ut att kvinnor gillar skvaller, glamour och mode (man fick se en tio minuter lång modeshow i technicolor!!!).

Vilka djur skulle vi vara om vi hade varit med i The Women-vinjetten?

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vara en räv. Du - lätt en björn. Detta är kanske den finaste komplimang jag kan ge någon!

Kantor Wilhelmsson: The Bear and the Fox - Adventures in Technicolor

Balloonfighter: Jag som drömmer regelbundna mardrömmar om björnar! Men du kanske tänkte något i stil med att jag är min egen värsta fiende? Okej, då säger vi så.

Kantor Wilhelmsson: Jag kan också tänka mig en gädda och en lax, men det hade inte blivit en lika bra film.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

söndag 9 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 10: 1937: "Den stora illusionen" och "Snövit och de sju dvärgarna"


Mot slutet av trettiotalet börjar filmhistorien med ens bli lite spännande! Så spännande att vi inte kunde nöja oss med en enda film för 1937, utan tog två. Det var nog tur, för annars hade vi kanske missat Den Stora Illusionen, en stor höjdpunkt i det här projektet.

1937. Snövit och de sju dvärgarna
Vad är detta? Disneys första tecknade långfilm, där en oskyldig brunett hänger med dvärgar och jagas av en ond drottning.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Dessutom var den i färg!

Balloonfighter: Okej, vi har gett oss på en av de mest ikoniska Disney-filmerna. Jag är uppvuxen med Snövit och de sju dvärgarna på VHS, men har inte sett den på närmre 20 år. Mitt omdöme är förmodligen solkat av nostalgi, men jag blev glad av att se filmen igen - och att få se en färgfilm i filmprojektet! Jag är imponerad över hur väl humor och animation står sig än idag. Till skillnad från mig hade du inte sett filmen förut: vilka var dina främsta intryck?

Kantor Wilhelmsson: Milt besviken, måste jag säga. Det mesta av humorn står sig förstås bra och det är kul att se embryot till Disneys långfilmsmall - här finns redan djur med stora ögon som sjunger, roliga sidekicks och musikalsekvenser. Samtidigt är det svårt att komma runt att filmens bästa scen går på SVT varje jul. Resten av Snövit... känns ganska seg, den flortunna storyn håller inte för 90 minuter och det blir många transportsträckor. Snövit själv är provocerande menlös och känns som ett hån mot bra kvinnliga huvudpersoner. Hur mycket tycker du året 1937 kan ursäkta kass plot och urblåst prinsessa?

Balloonfighter: Bröderna Grimm + 1930-tal + Disney är inte direkt den ekvation som resulterar i bäst kvinnosyn. Till viss del får man ju ha förståelse för att den här berättelsen har sitt ursprung i medeltiden, nedtecknades på 1800-talet av bröderna Grimm och gick genom Disneys barnvänliga Hollywood-filter på 1930-talet men det är svårt att ignorera det faktum att Snövit är en av filmhistoriens allra dummaste karaktärer.

"En främmande tant försöker med väsande röst och allt för stor iver få mig att äta det här äpplet så jag gör väl det - nämen oj jag hamnade i koma!".

Trots att Snövit är en i det närmaste misogyn film, med dagens mått, så var det den första filmen i år som vi överhuvudtaget kunde diskutera om den klarade Bechdel-testet eller inte. Hur löd domen?

Kantor Wilhelmsson: Domen var kluven - Snövit och häxan pratar i och för sig om äpplen och paj, men det är bara en löjlig plot device för att båda vill ligga med prinsen. Tekniskt sett blir det väl ett Bechdel-ja, men det känns oh så fel i en film där målet är att en man ska komma på en vit springare och göra kvinnan salig... Även Snövits hemmafru-beteende hos dvärgarna är ganska unket.

Hur tycker du Snövit står sig mot moderna Disney-klassiker som Aladdin, Skönheten och odjuret eller Björnbr- förlåt jag menar Kogäng- eller jag menar Rapunzel? Ja den är helt ok -

Balloonfighter: Jag tror inte att Snövit platsar på min topp 10-lista över Disney-filmer. Jag har sett de allra flesta, men min topplista består huvudsakligen av nyare titlar. Spontan topp 5 (Pixar exkluderat):

1. Kejsarens nya stil
2. Aladdin
3. Lejonkungen
4. Djungelboken
5. Mulan

Pallar du kontra med egen lista eller vill du bara avrunda med att avslöja vem som var din favoritdvärg i Snövit?

Kantor Wilhelmsson: Grumpy var väl den enda med integritet?

...hm. Det känns lite spontant som jag är fel målgrupp för den här filmen. Allt jag vill ha är en sund kvinnosyn och karaktärer med "integritet". Vilken Disney-film tror du jag hittar det i?

Balloonfighter: Vad du behöver är Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Kantor Wilhelmsson: Ingår den i filmprojektet?

Balloonfighter: Nej, vi har båda sett den. Men vad sägs om den tjeckiska filmatiseringen från 1976 med titeln Malá mořská víla? Den ser väl fet ut? 

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

1937. Den Stora Illusionen
Vad är detta? Jean Renoirs klassiker om två tillfångatagna soldater som försöker fly från ett tyskt läger. 

Varför? Precis som med Snövit... var filmens höga status en anledning att ta med den i projektet. 

Kantor Wilhelmsson: Det tar lång tid innan jag fattar Den Stora Illusionen - vad det är för en historia, och vad den vill säga. Det här är alltså en krigsfilm, men man får aldrig se skymten av något krig, och varför är alla officerare så stolliga och oseriösa? Var är den jämntjocka ångesten, lidandet, tortyren och brotten mot all folkrätt? Den Stora Illusionen framstår som en fars eller ett småputtrigt M.A.S.H.-medley.

Så stor är alltså kulturkrocken mellan första världskriget och vår brutala, våldsfixerade Game of Thrones - ålder. Här är en tidsepok där länder är måna om sitt anseende, där det är viktigt att inte vara för barbarisk mot fienden och där vardera sidans ledare kan bjuda varandra på cognac och prata om tider som flytt.

"Snälla, bespara mig lidandet att behöva skjuta dig" ropar fängelseväktaren till en flykting i en av filmens nyckelscener. Det är en väktare som hade varit ärkeskurk i vilken annan film som helst. Här är han en riktig människa - mild och sympatisk, om än fast i sin otacksamma roll. Detsamma kan sägas om alla filmens karaktärer. Det finns inte tillstymmelse till svartmålande - inte av soldaterna, fångarna, bödlarna, arbetarklassen, aristokratin, grekerna, tyskarna eller fransmännen. Renoir bjuder på en slags super-humanism som skiner genom hela filmen. Det är oerhört fascinerande, och jag vet inte om jag någonsin sett något liknande?

Balloonfighter: M*A*S*H (som du så klart redan nämnt) var det enda jag kunde komma på som kan riktigt jämföras med Den Stora Illusionen. Jag vet inte hur väl filmen faktiskt avspeglar ett fångläger under första världskriget - jag anar att det inte alltid bjöds på brittiska soldater i kvinnokläder som sjöng It's a long way to Tipparary - men med tanke på att Europa kontrollerades av inte särskilt sympatiska män (Hitler, Mussolini, Stalin) så framstår Den Stora Illusionen som ett väldigt fint och humanistiskt manifest. Jag läste bland annat att Renoir inkluderade en judisk karaktär som en kommentar till antisemitismen i Tyskland. Rosenthal är dessutom en av filmens mest sympatiska karaktärer. Det enda jag reagerade lite på var att ingen verkade vilja kännas vid den svarta krigsfången. De svarade inte ens honom när han pratade. Om det är rasism, en kommentar från Renoirs sida eller bara lite dumhet är svårt att säga.

Kantor Wilhelmsson: Tyckte du om filmen?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den. Första timmen, innan jag fick grepp om filmen, var jag inte särskilt engagerad men därefter utvecklade den sig till en av de finare feelgood-filmerna jag har sett. Det var svårt att inte le under filmens sista halva. Särskilt under fina små infall som när den tyska soldaten knackade på ett fönster och mycket artigt sa... vad fan sa han? Jag har glömt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en av de där stunderna där filmen spelade med våra olycksbådande förväntningar. Man tror att våra hjältar är i fara när ett tyskt soldatband knackar på dörren, men soldaten bara frågar efter vägen, säger att de gärna skulle stanna, men "du vet, plikten kallar". Han säger det med ett leende och är med ens lite charmig. Jag gillade att Renoir så konsekvent vägrade göra någon sida till fiende. Som när de pratar om landsgränser i slutet - "Ser det inte likadant ut där borta? Naturen verkar skita i våra frontlinjer."

Mer än någon annan film i projektet har jag en känsla av att Den Stora Illusionen kommer belöna att man ser den fler gånger. Här fanns en massa sidospår som jag ser fram emot att utforska mer - som filmens kommentar på olika språk. Karaktärer byter ofta språk mitt i meningar när de pratar med varandra, som för att kommentera på hur banal nationalismen är, och en av de sorgligaste scenerna är när Marechal försöker förklara för en engelsk soldat att det finns en flykttunnel, men språkförbistringen gör att informationen inte når fram.

Balloonfighter: Och inte minst tjänar nog den första timmen av filmen på det! Min favoritreplik i filmen, apropå att naturen skiter i fronter, var när tyskarna jagade två fransmän genom landskapet. Till slut höjer en tysk soldat sitt gevär, konstaterar sen att fransmännen redan gått över den osynliga gränsen till Schweiz och säger sen lite nöjt "Ja, det blir bättre för dem där". Det är svårt att inte bli glad av en film som leker med våra uppfattningar på det sättet. Det är också lite nedslående att en film från 1937 fortfarande är den kanske mest överraskande krigsfilmen.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Den enda kritik jag kan komma på är att Renoir kanske är lite för ljus i sin människouppfattning. Samtidigt är det svårt att argumentera mot en film som lämnade mig med ett stort dumflin i över en timmes tid.

Balloonfighter: Erich von Stroheim som spelar en av huvudrollerna förtjänar också lite kritik. von Stroheim har tyska som modersmål men kunde likt förbannat inte prata tyska vid inspelningen. Hans tyska med bred amerikansk brytning är svår att ta på allvar.

Kantor Wilhelmsson: Summa summarum: Eventuellt lite för människokär, och en av tyskarna pratar sitt modersmål dåligt, men i övrigt kanske den bästa film vi sett i år.

Kantor Wilhelmsson: 9
Balloonfighter: 8

söndag 2 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 9: 1935-1936. "The 39 Steps" och "Kameliadamen"


Trettiotalets mitt är en seg period i historien. Hitler har tagit över makten i Tyskland och filmprojektet levererar bara trista såpor och proto-Hitchcock med fil.kand i trams. Vi återkommer nästa vecka med det betydligt bättre året 1937, då med en dubbel - Renoir och Disney!

1935. The 39 Steps

Vad är detta?
Brittisk spion-thriller av Alfred Hitchcock innan han flyttade till Hollywood och blev en superstjärna.

Varför?
Intressant med relativt tidig Hitchcock. The 39 Steps har hyllats som en av de bästa brittiska filmerna genom tiderna.

Kantor Wilhelmsson: Innan vi börjar stycka den här filmen skulle jag vilja påpeka två saker:

1. Hitchcock hade en karriär som spände över mer än femtio år. The 39 Steps kom ut två hela decennier innan Psycho, Fåglarna eller till och med Fönstret åt gården. Även om filmen var en succé på sin tid får man inte glömma att Hitchcocks rykte vilar på betydligt mognare verk.

2. Jag tyckte största delen av The 39 Steps var effektivt berättad och den slutade aldrig vara underhållande. Bra foto och roliga dramatiska klipp.

Okej Orpon, yxan är din!

Balloonfighter: Provocerar du mig? Jag kan helt klart se att The 39 Steps är en föregångare till moderna thrillers, men varken handling eller skådespelare övertygade mig. Presenterades det överhuvudtaget någon bakgrund till konflikten? Fanns det en konflikt? Med reservationer för att jag är en mycket obegåvad människa - är inte i princip det enda som utspelar sig i filmen att Richard Hannay blir oskyldigt jagad av poliser och åker en himla massa tåg och springer över myrar?

Jag tyckte att Mr. Memory var lite rolig, men gick filmen verkligen mycket djupare än att Hannay hamnar "i konspirationens öga"?

Kantor Wilhelmsson: Nej. Och det hela är så utstuderat larvigt att jag inte tvekar att utnämna The 39 Steps till det dummaste manuset vi tagit del av i år (spoilers följer):

En ärkeskurk med stympat lillfinger försöker smuggla ut hemlig information ur landet. Richard Hannay råkar befinna sig på samma teater som en kvinnlig superspion, som fått nys om informationen och nu använder Hannay som täckmantel för att gömma sig från skurkarna. När dessa ändå lyckas knivmörda henne medan hon befinner sig i Hannays lägenhet (genom en teleporterande kniv?) blir Hannay misstänkt för mord. Hannay flyr ut på landet och hänger med de grövsta stereotyp-lantisar jag någonsin sett, innan han kidnappar en tjej han tidigare överfallit med en kyss på ett tåg. Den hemliga skurk-organisationen får dock fatt i dem båda och de tvingas övernatta på ett vandrarhem handklovade till varandra medan värdinnan bara tror att de är jättekära och håller på med någon S/M-akt... Ska jag fortsätta?

Balloonfighter: The 39 Steps har verkligen inte åldrats med värdighet. Snarare framstår den som en parodi på thriller-genren. Jag blev väldigt besviken på slutet också. Jag hade hoppats att åtminstone orsaken till konspirationerna skulle vara lite spännande, men icke. Blev du också besviken på att det supertopphemliga for british eyes only-dokumentetet inte var... något fetare?

Kantor Wilhelmsson: Jag fattade aldrig riktigt vad det var - något slags vapen?

Hannay stoppade en kula med en fickbibel i alla fall. Den grejen har ju inte gjorts till döds sedan 1935.

Balloonfighter: Jag avslöjar det (spoilers för alla som inte vill få en film från 1935 spoilad): hela konspirationen handlade om att en mystisk organisation hade ritningar till en .... wait for it... tyst flygplansmotor.

Kantor Wilhelmsson: Är du säker? Det var inte bara en vanlig köksfläkt?

Balloonfighter: Industrispionage på hög nivå.

Kantor Wilhelmsson: Det sämsta för mig med The 39 Steps var att Hannay som karaktär kändes så dryg och bortkopplad. Ju längre filmen gick, desto mer struntade han i vad som hände, kände det som. Detta är kanske en vanlig trop inom genren - en huvudperson som hela tiden driver med manuset - men det skapar en väldig distans till filmen och det blir bara svårare att engagera sig i den. Kanske är det som du säger någon slags parodi, men då kunde den väl varit rolig?

Balloonfighter: Ja, ett gäng poliser som trillar ner i ett kärr på skotska höglandet är vad The 39 Steps hade behövt. Jag vill dock ge Hitchcock åtminstone en chans till i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3

1936. Kameliadamen
Vad är detta? Romantiskt drama med Greta Garbo och Robert Taylor, baserat på en bok och pjäs av Alexandre Dumas.


Varför? Vi fick mersmak för Garbo efter "Queen Christina". Och 1936 års filmutbud såg inte så kul ut i övrigt...

Balloonfighter: Mitt främsta intryck av Kameliadamen är att vi befinner oss djupt inne i något av det glättigaste 1930-talets Hollywood har att erbjuda - Greta Garbo till trots. Det är en banal kärlekshistoria om en societetsdam i Paris som inte kan bestämma sig för om hon ska gifta sig med en jätterik baron eller en jätterik ung, snygg man som hon älskar. Vi känner väl alla igen oss i det scenariot. Livet... det är svårt det. Ett liknande upplägg funkar ändå i Stolthet och fördom, men Kameliadamen är dränerad på all personlighet och charm.

Kantor Wilhelmsson: Som kulturarbetare är jag alltid beredd att försvara det mänskliga allmänvärdet hos en dikt, en film, en sång eller ett musikstycke, oavsett om vi skulle befinna oss i krig eller i ekonomisk kris. Jag tror helt enkelt att konstnärliga uttryck är grundläggande mänskliga behov, och att det alltid är meningsfullt att relatera till andra människors tankar och känslor.

Kameliadamen är därför en sällsynt film för mig. Jag kan inte på något sätt motivera att man ska engagera sig i de här ointressanta överklassmänniskorna. De är karaktärssvaga, förutsägbara och själviska men framför allt oändligt tråkiga. Deras plattityder om kärlek får mig att vilja måla fingerfärg med mina egna spyor.

Greta Garbo gör det bästa hon kan med materialet men kom igen, vad fan är budskapet här? Kärleken övervinner allt? Det är aldrig för sent att ångra sig? Hellre lite fattig men i ett bra förhållande än olyckligt bunden till en elak baron? Man tycker ju att den sista meningen skulle säga sig själv.

Balloonfighter: Ja, det är en av de dummaste Romeo och Julia-historierna som någonsin har berättats. Grow a pair, Marguerite! Och som det inte vore nog med att Marguerite (Garbos karaktär) är en lobotomerad velpotta så slutar filmen på ett av de fånigaste av alla tänkbara sätt. Tyckte människor verkligen att det här var romantiskt?

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

Döden är väl alltid romantisk. Om man inte har någon fantasi. Vad tror du hon hade för sjukdom egentligen? 30-something som blir svag och hostar med jämna mellanrum?

Balloonfighter: Stenlunga.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi glömmer den här filmen:

Tror du att Wes Anderson hade kunnat göra något bra av manuset?

Balloonfighter: Om det är någon som kan ge överklassmänniskor personlighet så är det Wes Anderson.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3