Sidor

söndag 2 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 9: 1935-1936. "The 39 Steps" och "Kameliadamen"


Trettiotalets mitt är en seg period i historien. Hitler har tagit över makten i Tyskland och filmprojektet levererar bara trista såpor och proto-Hitchcock med fil.kand i trams. Vi återkommer nästa vecka med det betydligt bättre året 1937, då med en dubbel - Renoir och Disney!

1935. The 39 Steps

Vad är detta?
Brittisk spion-thriller av Alfred Hitchcock innan han flyttade till Hollywood och blev en superstjärna.

Varför?
Intressant med relativt tidig Hitchcock. The 39 Steps har hyllats som en av de bästa brittiska filmerna genom tiderna.

Kantor Wilhelmsson: Innan vi börjar stycka den här filmen skulle jag vilja påpeka två saker:

1. Hitchcock hade en karriär som spände över mer än femtio år. The 39 Steps kom ut två hela decennier innan Psycho, Fåglarna eller till och med Fönstret åt gården. Även om filmen var en succé på sin tid får man inte glömma att Hitchcocks rykte vilar på betydligt mognare verk.

2. Jag tyckte största delen av The 39 Steps var effektivt berättad och den slutade aldrig vara underhållande. Bra foto och roliga dramatiska klipp.

Okej Orpon, yxan är din!

Balloonfighter: Provocerar du mig? Jag kan helt klart se att The 39 Steps är en föregångare till moderna thrillers, men varken handling eller skådespelare övertygade mig. Presenterades det överhuvudtaget någon bakgrund till konflikten? Fanns det en konflikt? Med reservationer för att jag är en mycket obegåvad människa - är inte i princip det enda som utspelar sig i filmen att Richard Hannay blir oskyldigt jagad av poliser och åker en himla massa tåg och springer över myrar?

Jag tyckte att Mr. Memory var lite rolig, men gick filmen verkligen mycket djupare än att Hannay hamnar "i konspirationens öga"?

Kantor Wilhelmsson: Nej. Och det hela är så utstuderat larvigt att jag inte tvekar att utnämna The 39 Steps till det dummaste manuset vi tagit del av i år (spoilers följer):

En ärkeskurk med stympat lillfinger försöker smuggla ut hemlig information ur landet. Richard Hannay råkar befinna sig på samma teater som en kvinnlig superspion, som fått nys om informationen och nu använder Hannay som täckmantel för att gömma sig från skurkarna. När dessa ändå lyckas knivmörda henne medan hon befinner sig i Hannays lägenhet (genom en teleporterande kniv?) blir Hannay misstänkt för mord. Hannay flyr ut på landet och hänger med de grövsta stereotyp-lantisar jag någonsin sett, innan han kidnappar en tjej han tidigare överfallit med en kyss på ett tåg. Den hemliga skurk-organisationen får dock fatt i dem båda och de tvingas övernatta på ett vandrarhem handklovade till varandra medan värdinnan bara tror att de är jättekära och håller på med någon S/M-akt... Ska jag fortsätta?

Balloonfighter: The 39 Steps har verkligen inte åldrats med värdighet. Snarare framstår den som en parodi på thriller-genren. Jag blev väldigt besviken på slutet också. Jag hade hoppats att åtminstone orsaken till konspirationerna skulle vara lite spännande, men icke. Blev du också besviken på att det supertopphemliga for british eyes only-dokumentetet inte var... något fetare?

Kantor Wilhelmsson: Jag fattade aldrig riktigt vad det var - något slags vapen?

Hannay stoppade en kula med en fickbibel i alla fall. Den grejen har ju inte gjorts till döds sedan 1935.

Balloonfighter: Jag avslöjar det (spoilers för alla som inte vill få en film från 1935 spoilad): hela konspirationen handlade om att en mystisk organisation hade ritningar till en .... wait for it... tyst flygplansmotor.

Kantor Wilhelmsson: Är du säker? Det var inte bara en vanlig köksfläkt?

Balloonfighter: Industrispionage på hög nivå.

Kantor Wilhelmsson: Det sämsta för mig med The 39 Steps var att Hannay som karaktär kändes så dryg och bortkopplad. Ju längre filmen gick, desto mer struntade han i vad som hände, kände det som. Detta är kanske en vanlig trop inom genren - en huvudperson som hela tiden driver med manuset - men det skapar en väldig distans till filmen och det blir bara svårare att engagera sig i den. Kanske är det som du säger någon slags parodi, men då kunde den väl varit rolig?

Balloonfighter: Ja, ett gäng poliser som trillar ner i ett kärr på skotska höglandet är vad The 39 Steps hade behövt. Jag vill dock ge Hitchcock åtminstone en chans till i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3

1936. Kameliadamen
Vad är detta? Romantiskt drama med Greta Garbo och Robert Taylor, baserat på en bok och pjäs av Alexandre Dumas.


Varför? Vi fick mersmak för Garbo efter "Queen Christina". Och 1936 års filmutbud såg inte så kul ut i övrigt...

Balloonfighter: Mitt främsta intryck av Kameliadamen är att vi befinner oss djupt inne i något av det glättigaste 1930-talets Hollywood har att erbjuda - Greta Garbo till trots. Det är en banal kärlekshistoria om en societetsdam i Paris som inte kan bestämma sig för om hon ska gifta sig med en jätterik baron eller en jätterik ung, snygg man som hon älskar. Vi känner väl alla igen oss i det scenariot. Livet... det är svårt det. Ett liknande upplägg funkar ändå i Stolthet och fördom, men Kameliadamen är dränerad på all personlighet och charm.

Kantor Wilhelmsson: Som kulturarbetare är jag alltid beredd att försvara det mänskliga allmänvärdet hos en dikt, en film, en sång eller ett musikstycke, oavsett om vi skulle befinna oss i krig eller i ekonomisk kris. Jag tror helt enkelt att konstnärliga uttryck är grundläggande mänskliga behov, och att det alltid är meningsfullt att relatera till andra människors tankar och känslor.

Kameliadamen är därför en sällsynt film för mig. Jag kan inte på något sätt motivera att man ska engagera sig i de här ointressanta överklassmänniskorna. De är karaktärssvaga, förutsägbara och själviska men framför allt oändligt tråkiga. Deras plattityder om kärlek får mig att vilja måla fingerfärg med mina egna spyor.

Greta Garbo gör det bästa hon kan med materialet men kom igen, vad fan är budskapet här? Kärleken övervinner allt? Det är aldrig för sent att ångra sig? Hellre lite fattig men i ett bra förhållande än olyckligt bunden till en elak baron? Man tycker ju att den sista meningen skulle säga sig själv.

Balloonfighter: Ja, det är en av de dummaste Romeo och Julia-historierna som någonsin har berättats. Grow a pair, Marguerite! Och som det inte vore nog med att Marguerite (Garbos karaktär) är en lobotomerad velpotta så slutar filmen på ett av de fånigaste av alla tänkbara sätt. Tyckte människor verkligen att det här var romantiskt?

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

Döden är väl alltid romantisk. Om man inte har någon fantasi. Vad tror du hon hade för sjukdom egentligen? 30-something som blir svag och hostar med jämna mellanrum?

Balloonfighter: Stenlunga.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi glömmer den här filmen:

Tror du att Wes Anderson hade kunnat göra något bra av manuset?

Balloonfighter: Om det är någon som kan ge överklassmänniskor personlighet så är det Wes Anderson.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar