Veckans historiska film: Vecka 17: 1947-1948: "Svart narcissus" och "Cykeltjuven"

I och med att 40-talet går mot sitt slut börjar vi närma oss filmhistoriens absoluta guldålder. När den börjar, exakt - och hur länge den håller på - är en diskussion för ett annat tillfälle. Tills vidare räcker det med att konstatera att denna vecka bjöd på två alldeles utmärkta filmer. 

1947. Svart narcissus

Vad är detta? Drama - i technicolor! - om fem nunnor som försöker starta upp ett konvent i Himalaya. Snart upptäcker de att den lantliga bergsmiljön och dess urinvånare påverkar dem på oväntade sätt.

Varför? Spännande med en så tidig icke-animerad film i technicolor.

Kantor Wilhelmsson: Det är sällan man blir imponerad över tekniska landvinningar i sjuttio år gamla filmer. I klassikern Metropolis kunde jag nicka hummande åt stora set och dyra kulisser men också uppleva en rätt stor distans till det filmen ville visa.

I Svart Narcissus finns ingen sådan distans. Jag blir ärligt talat lite upprymd av hur häftiga saker filmen gör med technicolor-färgerna - hur uttrycksfullt och känsligt den använder hela paletten. Det känns som en film från minst 1967, inte 1947!

Balloonfighter: Ja, det är svårt att bortse från att filmens tekniska och estetiska aspekter spelar en central roll. Allting är så snyggt färg- och ljussatt, och de handmålade Himalaya-landskapen är fantastiska. Jag läste att landskapen var målade på glas för att man skulle kunna använda olika sorters belysning genom dem. Det är en film som är så medveten om sin estetik att jag emellanåt tänkte på Wes Anderson. Framförallt i scenen där nunnorna och deras olika karaktärsdrag presenterades.

Tycker du att berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska detaljer?

Kantor Wilhelmsson: Jo, det gör den helt klart, men frågan är om det spelar någon roll? Det känns mer intressant att titta på de färgstarka miljöerna och hur karaktärerna rör sig i dem än vad som händer på plotnivån. Jag tyckte dock att historien var klart godkänd och jag gillade att se hur de olika nunnorna påverkades av miljöerna. Utan att spoila, vad skulle du säga att filmen handlade om tematiskt? Är det bara jag som känner en viss religionskritik?

Balloonfighter: Det känns inte som att filmen uppmuntrar till att leva i celibat i alla fall. Jag gillade att den skildrade nunnor med känslor och sexuell drift på ett sätt som måste vara långt före sin tid. Det är kanske inte heller en slump att filmen (som är brittisk men utspelar sig i indiska Himalaya) gick upp på biograferna bara ett par månader innan den brittiska kolonialmakten lämnade landet och Indien blev en självständig stat.

Kantor Wilhelmsson: Den baserar sig tydligen på en roman från 1939, som i så fall måste varit ännu längre före sin tid. Men ja, det krävs mod för att göra en sån här film, både tekniskt och moraliskt. Kanske den snyggaste film vi sett hittills i år.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

1948. Cykeltjuven

Vad är detta? Italienskt neorealistisk drama som utspelar sig i ett fattigt efterkrigs-Rom. Anses av många vara ett av filmhistoriens främsta verk.

Varför? Cykeltjuven är en superklassiker som ingen av oss hade sett tidigare. Självklart val.

Balloonfighter: Cykeltjuven är årets andra exkursion i italiensk neorealism. Efter att ha sett magplasket Rom - öppen stad hade jag inte särskilt höga förväntningar på genren. Men Cykeltjuven är något helt annat än Rom - öppen stad. Där Roberto Rosselino misslyckades med att få oss att bry oss det minsta om det krigshärjade Rom lyckas Vittorio de Sica verkligen engagera med sin berättelse om en man som får sin cykel - och därmed sitt levebröd - stulen. 

Kantor Wilhelmsson: Jag har funderat lite på vad som gör en klassiker, det vill säga vad som gör att en film kan hålla och göra intryck i sextio-sjuttio år. Bevisligen är det inte bara autentisk tragik och elände. Inte heller är det bara snygg regi, även fast Cykeltjuven har det också.

Jag tror att det bottnar i att Cykeltjuven lyckas berätta många saker samtidigt - utan att någonsin bli det minsta pretentiös. Det är underbart hur opretentiös den här filmen är. Där till exempel Michael Haneke måste slå oss i huvudet med sin tematik kan Cykeltjuven klara av något så elegant som att skildra en stökig arbetsdag, den ömsinta relationen mellan en far och en son, fåniga gatumusikanter, fattigdomens desperation och klassklyftorna i italien - inom en och samma scen.

Detta gör filmen till en öppen upplevelse där man kan skifta fokus och njuta av hantverket och människorna på skärmen utan att behöva sitta och gråta över huvudpersonens öde hela tiden. Ibland finns det nästan något lyriskt över filmen, som när folk i båtar hämtar upp en man som kastat sig i floden. I en sämre film - Rom, Öppen stad t.ex. - hade detta varit ett Budskap om fattigdom och självmord - men här är det bara en transportsträcka i skinande solljus medan huvudkaraktären letar efter sin son. Det bara funkar för mig.

Balloonfighter: Det var väldigt skönt med karaktärer som uttryckte sig som riktiga människor och inte i superdramatiska plattityder. Jag irriterade mig lite på den påträngande musiken i början av filmen, men den övergick så småningom till att enbart vara diegetisk. Och bara en sån detalj känns före sin tid.

Kantor Wilhelmsson: "Före sin tid" verkar vara temat i det här inlägget. Cykeltjuven känns å ena sidan tidlös i sin tematik, men å andra sidan är den väldigt knuten till en viss tid i historien. Hur väl tycker du att du får inblick i Rom 1948 genom den här filmen? Var du lika imponerad som jag av mängden statister?

Balloonfighter: Jag fick en bild av ett samhälle som så sakteliga börjar återhämta sig efter andra världskriget, men där arbetarklassen har halkat efter. Man får inte någon bild av vad huvudpersonen Antonio Ricci har sysslat med före kriget eller under kriget - det är nästan som att han har vaknat upp i en ny verklighet. Och är det inte lite pinsamt att hans femårige son verkar ha ett bättre jobb än honom?

De har verkligen lyckats få till ett vimlande stadsliv. Scenen när Antonio försöker cykla bort från en folksamling som bara tycks växa sig allt större och tätare är genuint ångestfylld att titta på.

Kantor Wilhelmsson: Jag måste erkänna att jag tillbringade delar av den här filmen med en stor klump i magen. Någonting med utsattheten inför ett samhälle som inte bryr sig, identifikationen med sin cykel och den långsamt eskalerande vanmakten träffade mig rätt hårt.

Balloonfighter: Jag älskade restaurangscenen som både var "vi skiter i allt och gör nåt ball!" och "vi skiter i allt och gör nåt ball för vi ska ändå dö nu".

Det verkar som vi får finna oss i att stämma in i hyllningskören. Hur känns det?

Kantor Wilhelmsson: Trist att alltid tycka lika... men det får vara när filmen i fråga är såhär bra.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9

Veckans historiska film: Vecka 16: 1946: "La Belle et La Bête", "Die Mörder sind unter uns" och "Notorious!"

Vissa år har extra många filmer som vi är nyfikna på. Eftersom varken Kantorn eller Balloonfighter har heltidsjobb (om än heltidsstudier) kan vi ibland unna oss en bonusfilm. Den här veckan fick vi med bidrag från såväl USA som Frankrike och Tyskland.

1946. La Belle et la Bête

Vad är detta? Tidig filmatisering av Skönheten och Odjuret-sagan, 45 år före Disneys version. I regi av Jean Cocteau.

Varför? Kantorn tyckte den verkade spännande och hoppades på ett uttrycksfullt bildspråk.

Kantor Wilhelmsson: Sedan några veckor tillbaka har vi rört oss i en friktionsfri del av filmhistorien. 1940-talets filmer har inte varit svåra att förstå sig på eller komma in i, och har generellt hållit en hög lägstanivå för regi och skådespel.

La Belle et la Bête, som kontrast, känns som en film som är minst tio år äldre. Dialogen är tafflig och många av effekterna löjeväckande. Där odjuret i Disneys version är hotfull och välgestaltad är Cocteaus odjur en patetisk och förvirrad figur som lufsar runt och svamlar.

Men kanske på grund av de underliga kulisserna, kanske på grund av språkbarriären, blir den här filmen ibland en lite kuslig upplevelse. Det är så mycket som känns off i La Belle et la Bête att den får en egen stämning som nästan övertygar.

Vad tyckte du?

Balloonfighter: Filmen befann sig ofta någonstans mellan skrattretande och lätt obehaglig, men jag gillade att den stack ut så mycket från filmerna vi sett både innan och efter. Det finns onekligen en stark känsla av b-film över La Belle et la Bête, men den är knappast på samma nivå som Freaks.

Det som gjorde mest intryck på mig var egentligen kulisserna. Jag gillade verkligen att kandelabrar hölls uppe av händer som stack ut genom väggen och alla analoga lösningar som filmteamet fick ta till. Till exempel skulle ljusen i en scen magiskt tändas och det löste man genom att filma hela scenen baklänges. Jag blir kanske lite väl lätt imponerad av pre-CGI-specialeffekter.

Tyckte du det gjorde något att filmen i princip var identisk Disneys version storymässigt?

Kantor Wilhelmsson: Det störde lite eftersom jag inte kunde låta bli att jämföra dem. Disneys "Skönheten och Odjuret" från 1991 är en av de bättre animerade musikalerna jag sett, med färgstarka scener, roliga sidekicks och bra låtar. Den här filmen fick inte historien att hänga ihop och hade inte så mycket att komma med på karaktärsfronten heller. Dessutom var slutet bland det märkligaste jag sett. Men ja, någon slags stämning har den ju.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

1946. Die Mörder sind unter uns

Vad är detta? Psykologiskt Berlin-drama i efterdyningarna av andra världskriget.

Varför? Det verkade intressant med en film som gjorde upp med det tyska folkets trauma så kort inpå krigsslutet och spelades in på plats i ett sönderbombat Berlin.

Balloonfighter: Den historiska kontexten gör Die Mörder sind unter uns till en väldigt intressant film. Åtminstone teoretiskt. Jag hade föreställt mig en film i stil med Lore, där det tyska folket vaknar upp till en helt ny verklighet efter andra världskrigets slut och sakta inser vilka brott mot mänskligheten som de står kollektivt ansvariga för.

Sådant stoff finns här, men det utvecklas inte alls i den utsträckning som jag hade önskat. Vi får till exempel veta att en av filmens centralgestalter har befriats från ett koncentrationsläger, men därefter nämns händelsen inte igen. Vi får inte se hur hon hanterar traumat och det verkar inte bekomma henne det minsta. Istället väljer filmen att fokusera på en f.d. tysk soldat som vill hämnas på sitt korrupta befäl.

Känns det inte lite för lättvindigt? Är det för mycket begärt av en tysk film från 1946 att den ska peta lite mer i såret?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag håller med dig om att kvinnans historia är outvecklad, men inte att filmen är lättvändig. Det här är helt klart en film som behandlar skulden efter kriget, om än med smalt fokus.

I skildringen av den tyske doktorn har Die Mörder... byggt in frågan om huruvida det är möjligt att gå vidare - om det går att glömma och förlåta (som kvinnan vill) eller om man bör dra krigets bödlar inför rätta - och hur livet någonsin kan bli detsamma igen? På andra håll har vi karaktärer som utnyttjar folks olycka för egen vinning genom att sälja dem seanser och falskt hopp.

Men om storyn ibland blir lite väl didaktisk, tyckte jag framför allt om filmen för den konstnärliga regin. Det här är en post-expressionistisk film, med skarpa kontraster, våldsamma klipp och skeva kameravinklar. Kameran ligger ofta på sned mot horisonten, som för att betona att det här är en värld som inte bara bombats sönder, utan vars hela perspektiv har blivit snett.

Balloonfighter: Ja, jag menade inte att filmen är lättsam och ytlig, snarare att jag hade velat se ett bredare perspektiv där vi fått veta mer om Susannes motiv. Jag tror inte att filmen hade mått dåligt av att vara lite längre. Jag gillar berättelsen om en nazistsoldat som söker upprättelse genom att söka upp ett befäl som är ansvarig för avrättningen av en hel by i Polen, men hade gärna sett mer av människorna omkring honom och hur de påverkar honom.

Sen är det väldigt fint att det här är filmen som regissören Wolfgang Staudte valde att göra efter att han under Hitlers styre tvingats vara delaktig i nazistiska propagandafilmer. Det är uppenbart att det här är lika mycket en personlig uppgörelse som något annat.

Jag tror att vi kan enas om att Die Mörder sind unter uns vinner på knock-out mot Rom - öppen stad (som också är en samtida skildring av nazisterna). Även om filmen skyndar förbi en del intressanta frågor så har filmens karaktärer känslor och kan uttrycka sig i annat än plattityder. Och de tillbringade inte hela andra världskriget med att sitta i en soffa och dricka vin och äta ostsnittar och tycka synd om sig själv.

Kantor Wilhelmsson: Dessutom fungerar filmen som en fin motpart till Menschen am Sonntag (1929), som var ett dokument över Berlin före kriget, medan den här visar Berlin efteråt.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1946. Notorious!

Vad är detta? Tidig Hitchcock om en tysk nazi-dotter (Ingrid Bergman) som rekryteras av en amerikan (Cary Grant) för att bli amerikansk agent. Hennes uppdrag är att nästla sig in i en nazistfamilj, men var ligger egentligen hennes sympatier?

Varför? Uppföljning på både Hitchcock (som vi var kluvna till 1935) och Ingrid Bergman (som vi gillade 1938).

Kantor Wilhelmsson: Jag hade en diskussion med min pappa (född 1950) om mord. Han berättade att när någon mördades på hans tid var det en jättegrej, en rikshändelse. Om det så skedde i andra ändan av landet kom det alltid med på nyheterna.

Kanske är det därför så många filmer i projektet handlat om mord och "dåliga kvinnor". I kärnfamiljernas storhetstid var det helt enkelt det häftigaste och mest förbjudna. Vi sitter och gäspar oss igenom mordhistorierna och den dåliga kvinnosynen, men då var det helt enkelt motsvarigheten till GTA eller Game of Thrones.

Till en början är jag lite less på karaktärerna i Notorious! - ytterligare en film där kvinnan anses "dålig" om hon dricker alkohol eller ligger med fler än en man - men successivt blev den mer och mer spännande, kanske mest genom Ingrid Bergmans stora dedikation och utstrålning.

Jag måste dock säga att jag har svårt för Cary Grant, som sportade ett smådrygt leende hela speltiden igenom. Det är inte en schtick som funkar på mig.

Vad tyckte du om radarparet?

Balloonfighter: Jag tyckte så klart exakt som du, så jag raskar istället vidare till Claude Rains som spelade nazisten Alexander Sebastian som Ingrid Bergmans agent gifter sig med. Jag tyckte väldigt mycket om hans utstrålning och sätt att prata. Han hade mer karisma i mungiporna än Cary Grant har i hela ansiktet.

Hur tyckte du att kombinationen av triangeldrama och spionthriller fungerade?

Kantor Wilhelmsson: Det har nästan blivit en grej att vi dissar stora skådespelaren från den här tiden (se även Fred MacMurray och till viss del Peter Lorre).

Jag: Uttråkad av romansen, engagerad av spionaspekten. Det blev lite maffiadrama när nazistens "vänner" blandades in, och det är alltid spännande.

Precis som med Greta Garbo och Queen Christina vill jag påstå att den kvinnliga huvudrollen bar hela filmen. Utan en storspelande Ingrid Bergman hade Notorious! inte varit alls lika spännande. Jag är fortfarande (1946) ljummet inställd till Hitchcock. Du också?

Balloonfighter: Ja. Jag kan se vad som gör honom så nyskapande (inzoomningen från ett balkongräcke, ner i en folksamling, vidare in mot Ingrid Bergman och till slut fokus på hennes hand som håller i en nyckel är ju rätt snygg), men han måste göra något betydligt fetare för att jag ska vilja uppsöka närmsta filmvetenskapliga fakultets Hitchcock-runkbås.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

Veckans historiska film: Vecka 15: 1944-1945: "Double Indemnity" och "Rom - öppen stad"

Efter förra veckans utflykt i lite mer obskyr terräng avverkade vi denna vecka två kritikerhyllade klassiker. Det blev den sämsta filmskörden sedan projektet satte igång. 

1944. Double Indemnity 

Vad är detta? Stilbildande klassiker inom film noir-genren. Kallas "Kvinna utan samvete" på svenska och handlar om en dam som vill döda sin make och komma åt försäkringspengarna, och en försäkringsagent som blir insyltad i planen. 

Varför? Filmen har hög status och många tycker den är jättebra.

Kantor Wilhelmsson: I detta projekt ingår oundvikligen en del genrefilm. Alla kan inte vara storartade draman, som jag skrev förra veckan. Det är ibland väldigt uppfriskande att se en western eller en skräckis. Och det fina är att man kan förstå dessa genrer även om man inte gillar dem! Jag avskydde The Raid: Redemption som vi såg i fjol, men kan erkänna att det är en utmärkt film om man nu gillar folk som slår på varandra.

Double Indemnity är en film noir, en genre som inte var fullt utvecklad 1944 men som idag är ett helt paket med klyschor:
- Lömsk, dubbelspelande kvinna eller s.k. "femme fatale"
- Dryg voice-over
- Manliga män som åstadkommer manliga mord
- Onödigt invecklat manus

Att alla dessa saker (OK, inte den sista, där tänkte jag på The Big Sleep) finns i den här filmen är något jag får leva med, oavsett om jag gillar dem eller inte.

Det är lite svårare att ursäkta de okarismatiska skådisarna och bristen på spänning.

Jag tycker att Double Indemnity är en självbelåten, lätt misogyn och meningslös film som snuddar vid det sämsta vi sett i det här projektet. Men vad som verkligen stör mig är att jag inte en enda gång blir underhållen. Jag menar, Humphrey Bogart har ju mer karisma i sin lilltå än vad Fred MacMurray har?!

Balloonfighter: Men var det inte så att det hade varit svårt att hitta skådespelare som "vågade" vara med i den här filmen? Jag vet verkligen ingenting om Fred MacMurray men jag fick intrycket av att han hörde hemma i lättsamma familjekomedier. Han hade verkligen inte den tyngd som behövdes för att ge rollen liv. Och saken blev ju inte bättre av att kvinnan utan samvete spelades av en trist tjej i ful peruk.

Kantor Wilhelmsson: Enligt IMDBs trivia var MacMurray en av få som tackade ja efter att rollen nobbats av rätt många. Helt fel utstrålning. Jag fick aldrig känslan av att han var farlig, aggressiv, rädd, nervös, motsägelsefull eller något som skulle ursäktat att han gick från såsig säljare till kallblodig mördare på ungefär två minuter. Men karaktärsutveckling kanske inte ingår i genren?

Balloonfighter: Jag vet inte. Det känns som att ungefär all film noir jag sett bara refererar till andra filmer i samma genre, men Double Indemnity får så jävla underkänt för sin psykoanalytiska förmåga. En försäkringsman träffar en kvinna som vill mörda sin man och hakar på och uttrycker sin kluvenhet i töntiga voice-overs. "There was nothing I could do". Jo, du kunde sagt "det här låter omoraliskt och kriminellt" och kontaktat polisen. Är det här filmprojektets största idiot?

Kantor Wilhelmsson: Det värsta var att han pratade om att "hjulen hade börjat rulla" och "hans ostoppbara öde". Vilken douche.

Det som stör mig mest med Double Indemnity är att den har en helt missriktad och väldigt uppblåst känsla för sin egen storhet. Jag tycker till och med det märks i regin. Som i inledningen, när huvudkaraktärens kroppshydda tar upp hela skärmen för att vi ska få en tung ingång till den otroliga tragedi som sedan skall utspela sig. Fattade du vad den sista bilden i filmen ville säga?

Balloonfighter: Nej och ärligt talat minns jag den inte. Kom igen, spoila för våra läsare!

Kantor Wilhelmsson: Okej, here be spoilers:

Försäkringsagenten, skottskadad och avslöjad, har kollapsat i en dörrkarm och röker en cigarett medan hans chef hukar över honom. Kameran ramar in dem superdramatiskt. Ridå.

... Jaha, okej. Vad vill den här bilden säga egentligen? Vad handlar den om? "Brott lönar sig inte"? Det känns bara storvulet och tomt.

Balloonfighter: Ja, just det. Jag tror inte att den här filmen vill ett skit förutom att se häftig ut. Och även det misslyckas den med. Märkligt att Billy Wilder, som regisserade den här filmen, var inblandad i jättefina Menschen am Sonntag. Double Indemnity är så otroligt ytlig.

Kantor Wilhelmsson: Om det ändå bara vore underhållande ytlighet.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 2

1945. Rom: Öppen stad

Vad är detta? Drama om det Nazi-ockuperade Rom i mitten av 40-talet - som skapades medan andra världskriget fortfarande pågick.

Varför? Viktig film för den italienska neorealismen som kom att bli stor under det kommande decenniet. Och så tycker många att den är jättebra.

Balloonfighter: Det här var ingen bra vecka för filmprojektet. Alla filmer kan inte vara bra och det är inte hela världen att vi hamnar i en svacka med sämre filmer. Men det finns dåliga filmer och så finns det skit som polerats och hyllats av kritiker i årtionden - som Double Indemnity och Rom - öppen stad. Det är stor skillnad på en film som är dålig och en film som är direkt provocerande.

Rom - öppen stad borde förtjäna uppmärksamhet för flera saker, som att det är ett samtida porträtt av nazistockupationen av Rom - arbetet med filmen påbörjades bara några månader efter att Rom befriats av allierade styrkor. Men medan jag ser Rom - öppen stad önskar jag att nazisterna fått behålla staden så att filmen aldrig hade blivit av.

Roberto Rosselini försöker skildra det stora lidandet i Rom under ockupationen, men det är svårt att tycka synd om alla jävla idioter i den här filmen som bara går runt och pratar strunt. Och det gäller även nazisterna! Vad fan håller de på att skvallra för när de borde vara upptagna med den slutgiltiga lösningen?! Och är det meningen att jag ska tycka synd om italienarna som sitter i sköna soffor och dricker vin och tycker att det är lite tråkigt att det är utegångsförbud om kvällarna?

Medan vi såg filmen sms:ade jag saker i stil med "Det är inte synd om människorna i Rom - öppen stad. Det är inte ens rätt åt dem. De förtjänar att behandlas mycket värre." till dig. Var du lika provocerad som jag?

Kantor Wilhelmsson: Jag var framför allt hemskt uttråkad. Det här är en film som har stora problem med det där fina engelska ordet "pacing". Hela första timmen är bara transportsträcka, känns det som. Det sammansvurna gänget av rebeller går runt och småpratar, är upptagna med kärleksbryderier och babblar i mun på varandra. Du myntade titeln Rom - öppen käft - ett träffande alternativt namn på en film där det babblas oavbrutet och musiken aldrig håller tyst.

Och vad är det människorna säger? Rena plattityder. Rosselini måste ha tvivlat på att hans rörliga bilder kunde förmedla ett budskap, för det här är vad hans karaktärer utbrister med dramatisk röst, medan kameran zoomar in på deras ansikten:

"Livet, det är hårt och brutalt!"
"Gud lyssnar men människorna bättrar sig ändå inte!"
"Såhär ser fattigdomen ut!"
"Det måste vara så att det inte är någon skillnad på en italienare och en tysk, och att det inte finns någon anledning till krig!"
"Vi blir uppätna av hat... utan hopp!"

Balloonfighter: Manuset är definitivt filmens största svaghet. Dels på grund av alla plattityder, men framförallt för att allt ska sägas i dialog. Rom - öppen käft vilar aldrig någonsin i någon stämning och skådespelarna uttrycker aldrig något med mimik eller kroppsspråk. Om en karaktär är rädd säger den något i stil med "Jag är så rädd - så rädd som Jesus Kristus var när han korsfästes" samtidigt som den ser lite lätt lobotomerad ut. Det är en usel berättarteknik att visa en man som skjuts och direkt efteråt klippa till två människor som diskuterar - nay, säger åt tittarna vad vi ska tycka - om det som precis hände, istället för att lämna en halvsekund åt reflektion. Och så den svulstiga musiken på det.

Kantor Wilhelmsson: Ja... suck. Det är alltså två stora filmklassiker vi sågat denna vecka... Jag skulle bara vilja avsluta det här inlägget med att påpeka att vi faktiskt älskade både Turinhästen, Körkarlen och Jean Renoirs filmer. Vi uppskattar visst konst, bara den inte är dålig.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

Veckans historiska film: Vecka 14: 1942-1943: "Cat People" och "The Ox-bow incident"

Alla filmer behöver inte vara mångbottnade dramer om överklassen. Eller tekniska uppvisningar med prisbelönt foto. Eller ens särskilt bra. Den här veckan göttar skäggen till det med skräckfilm och västern från tidigt 1940-tal.

1942. Cat People

Vad är detta? Inflytelserik skräckfilm om en serbisk kvinna som - kanske! - blir till en mordisk panter när någon kysser henne.

Varför? Kantorn tyckte titeln var omåttligt rolig.

Balloonfighter: Cat people klassas som skräckfilm. Det märks tydligt att det har hänt mycket på skräckfronten sedan 1942. Det här är lååångt från Saw och allt vad de heter. Om ingen hade berättat för mig vilken genre det här skulle föreställa är jag inte ens säker på om jag hade kopplat att det var skräckfilm. Har du sett en skräckfilm med samma låga intensitet som Cat people förut? Tyckte biobesökarna att det här var otäckt?

Kantor Wilhelmsson: Cat People!

Balloonfighter: Cat people är bara 73 minuter lång och innehåller inte mer än totalt kanske 5 minuter action. Resten av tiden lullar karaktärerna bara runt och grubblar över frågan "kommer Irena att förvandlas till en katt om hon får knulla?". Det låter på papperet som ungefär världens bästa upplägg, men belöningen är så jävla snål.

Kantor Wilhelmsson: Cat People?

Även Balloonfighters katt var ljummet inställd till Cat People.

Balloonfighter: Någonstans i filmen förekommer ett relationsdrama men jag orkade aldrig engagera mig i det. Jag ville bara få se Irena förvandlas till en katt och freaka loss. Cat people är ett antiklimax till film, som bara räddas av ett par rätt snygga scener.

Tydligen var det i just den här filmen som skräckfilmsfenomenet "Lewton bus" (efter producenten Val Lewton) uppstod. I en scen ser man huvudpersonen följa efter en annan karaktär (Alice) och man förväntar sig att hon ska förvandlas till en panter och mumsa i sig Alice. Plötsligt hör man ljudet av en fräsande panter och Alice blir livrädd... men det visar sig att ljudet kommer från en buss som stannar. Och inget händer. Det är ett ganska roligt grepp att ha i en scen, men att göra en hel film på det sättet? Jag är emot det!

Kantor Wilhelmsson: ...Jag skulle vilja försvara Cat People en smula. Inte mycket, men en smula.

Scenen du just nämnde skapade spänning genom suggession och olycksbådande klippning, på ett sätt som vi faktiskt inte sett tidigare i det här projektet. Även en skräckscen på ett badhus är lyckad rent psykologiskt, av samma anledningar.

Cat People är ett embryo till en skräckis - det måste man kalla en film med en så här låg budget, som släpptes innan Hitchcock ens slagit igenom. Trots att det är en tråkig och överspelad historia ur våra 2010-talsögon vill jag ge den lite kredd där den förtjänar det och inte döma ut den på ett anakronistiskt sätt. Dessutom är Irena ganska snygg*.
*Jag har ingen som helst standard på min kritik denna vecka.

Balloonfighter: Det verkar som jag var den enda som inte blev förblindad av filmens skälmska titel...

Kantor Wilhelmsson: Cat People. 

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 4

1943. The Ox-Bow Incident

Vad är detta? Västern med Henry Fonda om en arg mobb som kräver rättvisa för en mördad ranchägare.

Varför? Spännande med ett tidigt bidrag till genren som inte handlar om coola antihjältar eller pistoldueller. 

Kantor Wilhelmsson: The Ox-Bow Incident är inte lika omtalad som någon av de "stora" västernfilmerna, och saknar både publikfriande våld och vettig huvudroll (Henry Fonda är med men han står absolut inte i centrum). Det är en sneaky film som börjar långsamt och omständligt men som hinner ta ett ordentligt grepp om mig innan The End-rutan kommer. Temat om lag och rätt känns tidlöst och karaktärerna är fint gestaltade. Det enda jag har att invända mot är att historien blir lite för arketypisk, och att sista minuterna haglar av väntade sensmoraler. Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag måste, som vanligt, hålla med. Det tog väldigt lång tid innan cowboysarna hade lyckats bilda sin posse, men därefter utvecklades The Ox-Bow Incident till en rätt fin film. Jag gillade upplägget med en pöbel gone wrong (kan en pöbel go right?) och tonen filmen prickade in under sista halvan - den kändes annorlunda mot de flesta western-filmer jag har sett.

Kantor Wilhelmsson: Det jag gillar med västernfilmer av det här slaget är de många hårdnackade karaktärerna - eller kanske är det mer rätt att kalla dem typer - som befolkar historien. Här var jag särskilt förtjust i mystiske Juan Martinez, den tunne men moraliskt gedigne gamle mannen Davies och kvinnan som satt på häst och skrattade obehagligt vid konstiga tillfällen.

Vad gillar du - och gillar inte - med västerns?

Balloonfighter: Jag gillar att karaktärer brukar vara smutsiga och tystlåtna och att landskapet brukar få ta stor plats, inte minst i Sergio Leones filmer. Det är något speciellt med sydvästra USA:s karga ökenlandskap som gör sig så jävla bra i panoreringar. Vad tyckte du om slutet på filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag var - som du vet - svag för twisten. Jag gissade den faktiskt inte på förhand. Det är kanske den bästa twist jag sett sedan slutet på Holy Motors (som för övrigt måste betraktas som en helig graal för twistar).

Balloonfighter: Ingenting kommer i närheten av Holy motors, men jag gillade också slutet.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7