Veckans historiska film: Vecka 21: 1952-1953: "Umberto D" och "The Earrings of Madame de..."

1952. Umberto D.  

Vad är detta? Drama av Vittorio de Sica om en gammal man med hund som försöker överleva på sin klena pension i Rom.


Varför? Vi tyckte mycket bra om Cykeltjuven, de Sicas mest kända film. Vi är också stora fans av gamla män med hundar. 

Balloonfighter: Efter Cykeltjuven hade jag rätt höga förväntningar på Umberto D. Vittorio de Sica + en hemlös man och en hund i Rom lät som ett bra upplägg. Jag skulle inte kunna påstå att Umberto D. är en dålig film, men jag kände mig aldrig särskilt engagerad. Jag tror att det beror delvis på Omar dödade mig-syndromet. Förstår du vad jag menar med det?

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår mycket väl vad du menar. Det är inte för inte som vi har en blogg tillsammans.

Cykeltjuven skildrade en man och hans son från den fattigaste arbetarklassen i Rom. Samtidigt visade filmen många olika infallsvinklar på dessa karaktärer, ställde frågor om rätt och skuld och civilkurage och tog oss med på en väldigt fin rundtur genom en tätbefolkad storstad.

Umberto D skildrar en man och hans hund från den fattigaste arbetarklassen i Rom, men kommer liksom inte längre än så. Det är väldigt synd om Umberto, och han har det ledsamt, och det är synd om hans hund också, och det blir mer och mer synd om honom ju längre filmen går - tills jag till slut tappar fokus för jag orkar inte bygga hela upplevelsen på medlidande. Umbertos hyresvärd är en tvådimensionell Disney-skurk och typ tjugo minuters speltid läggs på att filma Umberto i hans rum när han har feber. Det saknas perspektiv, känner jag?
 

Balloonfighter: Den enda karaktär som kändes någorlunda komplex var hushållerskan Maria. Jag tror att filmen hade mått bra av att fokusera på henne istället för på en gubbe som det bara är synd om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan att De Sica försökt göra Cykeltjuven igen. Fast sämre. Och tappat de intressanta perspektiven på vägen. Jag tror också att filmen hade kunnat bli betydligt bättre om de inlett med Umbertos hemlöshet och att man i tillbakablickar eller på annat sätt hade fått reda på mer om hur han hamnade där. Det blir alldeles för enkelspårigt med "det blir lite värre hela tiden"-upplägget. Man fattar liksom åt vart det barkar från början.

Kantor Wilhelmsson: Regin hjälpte inte heller. Det var många inzoomningar på Umbertos ledsna ögon samtidigt som stråkarna svällde.

Vi har haft några riktigt storspelande djur under filmprojektens gång. Jag tänker på geten i Tulpan, björnen i Chaplins Guldfeber och kajan i Kauwboy. Hur tycker du hunden "Flike" (spelad av hunden Napoleone) står sig jämfört med dessa?

Balloonfighter: Flike var faktiskt väldigt duktig och kändes naturlig. Man brukar oftast se att hundarna tittar på sina tränare i film, men det märkte jag aldrig med Flike. Men det är klart att han inte kan mäta sig med geten i Tulpan. Den geten var skickligare än 99,9% av alla de skådespelande människorna.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1953. The Earrings of Madame de...

Vad är detta? Romantiskt överklassdrama om en otrogen kvinnas ödesdigra beslut att sälja sina örhängen.

Varför? Wes Andersons favoritfilm av alla som kommit ut på Criterion.

Kantor Wilhelmsson: Kunde du se varför Wes Anderson gillar den här filmen så mycket?

Balloonfighter: Jag kan tänka mig att man går igång på hur The Earrings of Madame de... väljer att fokusera på en så trivial sak som ett par örhängen och den kedjeeffekt av händelser som de utlöser. Jag kan tänka mig att just Wes Anderson uppskattar de uttråkade franska aristokraterna. Men njae, jag hade knappast gissat att det här skulle vara en av hans favoritfilmer. Själv blev jag ofantligt uttråkad av alla okarismatiska och tjatiga karaktärer och det är drag som jag inte alls förknippar med Wes Anderson. Ser även du något i den här filmen som jag helt missar?

Kantor Wilhelmsson: Nja, jag är beredd att - CHOCK KOMMER - hålla med dig. Med det sagt hade jag stort nöje av första halvan av filmen, innan otrohetsaffärerna började dra ut på tiden. Kameraarbetet är smått fantastiskt och filmen är full av små visuella skämt - t.ex. de två betjänterna som håller upp varsin bredvidliggande dörr. Regissören Ophüls använder speglar och döda vinklar på spännande sätt, och scenen där kameran följer med ett dansande par över dansgolvet var väldigt virtuos. Jag ledsnade på historien halvvägs, men jag kan definitivt se tjusningen i filmen.

Balloonfighter: Helvete! Jag hade hoppats att du skulle älska det här. Jag hyser vissa förhoppningar om att det ändå blir en viss skillnad mellan våra betyg just i det här fallet. Jag hade faktiskt väldigt svårt att koncentrera mig på filmen överhuvudtaget. Jag blev så ofantligt uttråkad av alla karaktärer. Det kändes som att jag lyssnade på arbetskamraters smaskigaste skvaller. Kan vi lämna den franska överklassen nu? Jag har fått nog av den nu.

Kantor Wilhelmsson: Jag känner mig redo att lämna den franska överklassen och den amerikanska medelklassen, men inte den italienska arbetarklassen!

Varför tror du att du blev så uttråkad av just de här karaktärerna? Dryga och rika människor som är otrogna är väl inte nödvändigtvis ointressanta (se Spelets Regler)?

Balloonfighter: Jag har nog inget vettigare svar på den frågan än att det känns som att vi har sett de här miljöerna och intrigerna flera gånger under de senaste månaderna.

Kantor Wilhelmsson: Är du beredd att ge fler Wes Anderson-favoriter en chans? Trea på hans lista finns sextiotalsfilmen "The Insect Woman", om moraliskt förfall i fattiga 1910-talets Japan (har även den alternativa titeln "Pigs, Pimps and Prostitutes")?

Balloonfighter: Om det här filmprojektet vägrar filmer med sådana titlar så vill jag inte längre vara med. Wes Anderson får en chans till!

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 3

Veckans historiska film: Vecka 20: 1952: "Föryngringsprofessorn"

En mellanvecka för filmprojektet, med bara en trist Hollywood-komedi på CV:t.

1952. Föryngringsprofessorn ("Monkey Business")

Vad är detta? Komedi av Howard Hawks om en kemist vars apa hittar ungdomens elixir.

Varför? Historien verkade så otroligt fånig. Skönt med en slapp komedi efter de senaste veckornas dramatiska ambitionsnivåer. Dessutom kul att få med Marilyn Monroe, som verkade ha en viktig roll.

Kantor Wilhelmsson: Monkey Business vinner 2014 års filmpris för "falsk marknadsföring". De två roligaste anledningarna att se den var 1. Apor och 2. Marilyn Monroe. Men filmen innehöll inte särskilt mycket av någotdera?

Balloonfighter: Nej, filmen var en enorm besvikelse på Apilyn Monkeyroe-fronten. Vad vi istället fick se var Cary Grant och Ginger Rogers springa omkring och vara speedade på ungdomselixir.

Jag hade svårt att hänga med i vad som var typiska ungdomsattribut också. Cary Grants karaktär fick höra att han klädde sig som en tonåring när han hade rutig kavaj och slips på sig. Det kanske hade blivit mer crazy bananas om filmen hade spelats in under en tid med en tydlig skillnad mellan vuxenlivet och ungdomskultur.

Hur tycker du att Cary Grant står sig jämfört med sin roll i Notorious?

Kantor Wilhelmsson: Crazy bananas, hehe.

Men ja, det här var olyckligt. Om filmen släppts bara ett decennium senare hade det gått att göra många poänger av rådande ungdomskultur, mods och så vidare. Ett av de finaste Buffy the Vampire Slayer-avsnitten, "Band Candy", har samma plot som filmen men lyckas göra den riktigt kul.

1952 blir det istället väldigt fånigt, väldigt mycket farfarshumor. De "föryngrade" i Monkey Business beter sig som om de tagit koffeintabletter, kör bil fort och steppar. De låser sig ute från hotellrum, leker cowboy och indianer och ramlar ner i tvättstugor. Det känns väldigt daterat.

Cary Grants ansikte var dock mycket lättare att uthärda här än den jobbiga uppsynen i Notorious!. Men stor besvikelse att Marilyn Monroe kanske syntes i max tre scener?!

Balloonfighter: Det var inte direkt världens värdigaste scener heller. En av hennes typ 3 scener gick bara ut på att hon visade upp sina snygga ben.

Vilken scen var roligast? Jag skrattade åt allt apan gjorde och åt den lilla buttra cowboypojken.

Kantor Wilhelmsson: Jag skrattade åt double entendre-skämten där reportrar kom till huset och Cary Grant pratade om att ha sex med 10-20 pers samt schimpanser. Men jag blev ganska less på äktenskapsgrälen i längden.

Överlag hade jag svårt att hata den här filmen. Den var lite för seg i första halvan, lite för fånig i andra och ungdomsskämten hade inte åldrats väl, men den dög som tidsfördriv efter en heldag i gruvan. Du?

Balloonfighter: Ja, vad fan. För lite Marilyn och för få apor men det säger jag ju om alla filmer.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 4

Veckans historiska film: Vecka 19: 1950-1951: "Demonernas port" och "Floden"

Filmprojektets 50-tal får en långsam och otillfredsställande start trots två demonregissörer.

1950. Demonernas Port ("Rashomon")

Vad är detta? Japanskt drama som kretsar kring ett mord och hur olika de fyra vittnena upplevt händelsen.

Varför? Akira Kurosawa är en extremt hyllad regissör och Balloonfighter hade bara sett De sju samurajerna sedan tidigare (Kantorn hade sett den, Ikiru och Ran).

Kantor Wilhelmsson: Demonernas port är utan tvekan en milstolpe i filmhistorien. Den banade väg för den japanska filmens intåg i väst, etablerade Kurosawas karriär internationellt och bidrog med många nya visuella berättartekniker.

Allt detta har jag läst mig till, för när jag tittar på filmen förstår jag ingenting. Demonernas port är tekniskt slående, men innehåller gapigt överspel, klumpigt melodramatiska repliker och en jättefånig scen där en död man talar genom ett medium. Kan du förklara, Orpon?

Balloonfighter: Det enda som imponerade på mig var egentligen filmens shtick med fyra separata skildringar av samma händelse. Det är ett berättartekniskt grepp som vi inte riktigt har sett tidigare i årets filmprojekt, även om Victor Sjöström var inne på lite samma spår, om än mer invecklat.

Det som främst skrämmer bort allt mitt intresse är filmens teatraliska ton och allt överspelande. Och slagsmålsscenerna är bland det klumpigaste jag har sett. Är våldet i Demonernas port antitesen till det i Hidden dragon, crouching thingy?

Kantor Wilhelmsson: Slagsmålsscenerna är inte bara fula, de är också oerhört dryga. Man hade kunnat kapa ett antal minuter från de långa scenerna där huvudpersonerna bara gör klumpiga kullerbyttor i lövhögar. Å andra sidan tyckte jag om hur Kurosawa filmade själva skogen, regnet och karaktärernas ansikten.

Jag känner samma sak inför den här filmen som inför Det sjunde inseglet - en sönderhyllad superklassiker som visar sig vara rätt så larvig och inte så lite teatralisk. Men där Bergman har gjort väsentligt bättre filmer börjar jag fundera på om jag verkligen gillat något som Kurosawa gjort. Tror du att kejsaren saknar kläder, eller rör jag mig på för djupt vatten nu?

Balloonfighter: Jag tyckte att De sju samurajerna var helt okej, men utöver det snygga fotot (i den och i Demonernas port) har jag svårt att se storheten. Det blir inte så mycket bättre än hyfsad teater i svartvitt liksom. Jag tycker bättre om Det sjunde inseglet än Demonernas port. Det sjunde inseglet är en bagatell, men en charmig sådan som jag faktiskt skrattade åt ett par gånger.

Vi kommer väl att ge Kurosawa en chans till med Akira Kurosawas drömmar från 1990? Den låter sjukt pretentiös och charmig.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Jag är beredd att kalla det här "tidig" Kurosawa också. Rent visuellt är den ofta väldigt talande och spelar fint med ljus och skugga. Det som avskräcker allra mest är inte filmen i sig utan att folk hyllat den så mycket. Då blir slutscenen, när karaktärerna pratar i storvulna floskler om människan och tron på livet, rena chocken. Filmen når Rom - öppen stad - nivåer i klumpighet och jag skäms lite i fåtöljen.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

1951. Floden ("The River")

Vad är detta? Drama i Technicolor av Jean Renoir om en liten engelsk familj i Indien som förändras av en amerikansk soldats ankomst.


Varför? Vi var inspirerade av både Renoir (två projektfilmer hittills) och av Black Narcissus (1948), som gjorde spännande saker med Technicolor. 

Balloonfighter: Efter att Jean Renoir imponerat på oss med både Den Stora Illusionen och Spelets regler såg jag väldigt mycket fram emot The River. Renoirs känsla för att skapa fina och roliga karaktärer, blandat med färgstark technicolor och Indien, lät som ett givet framgångsrecept. Och så det faktum att Wes Anderson inspirerades av filmen när han gjorde Darjeeling Limited.

Jag har hittills inte fått mina förväntningar lika brutalt nedslagna som av The River. Det känns som att jag ser en spin-off på Lassie eller Black Beauty. Vad fan är det här, Kantorn?

Kantor Wilhelmsson: Ja vad är det här... Jean Renoir borde skämmas ögonen ur sig. Det har bara gått tio år sedan han regisserade (minst) två komplexa, underhållande filmklassiker - nu kommer han med en film föga mer komplex än "Lilla Huset på Prärien".

The River har, trots fina miljöer, en platt regi med slöa klipp och fullt med fade-outs som bryter flowet mellan scenerna. Den har karaktärer mer irriterande och självheliga än de värsta Deepak Chopra-anhängana. Den har ett skrattretande manus som domineras av en präktig, föreläsande berättarröst - när inte filmen låter mödrar, inramade i Heliga Maria-poser, uttrycka sig om att "kvinnans enda syfte är att föda". I mitten av filmen dör en liten unge utan någon vidare dramatisk pondus. Jag är beredd att kalla det här för filmprojektets första riktiga superkalkon.

Balloonfighter: Jag har satt lägre betyg på andra filmer i år. Till skillnad från till exempel Double Indemnity så var The River skrattretande dålig. Jag hade heller inga större problem med att fokusera på filmen, bortsett från en liten Minecraft-session...

Det enda som, för min del, hjälper The River en bit upp på betygsskalan är det färgstarka fotot och den indiska musiken. Man önskar ju att man hade kunnat få se och höra det där utan töntig voice-over förvisso.

Kantor Wilhelmsson: Några fina foton räddade den en bit ja. Och så har den väl ett visst...historiskt värde? Men tempot är så slött och ojämnt att det är svårt att ens ha glädje av den som dokumentär. 

Jag tycker inte det är värt att lägga mer tid på den här filmen, men måste säga att karaktären John, som är 30+ men ligger på en mental nivå av 13, är en av de vidrigaste douche-män jag sett i en film. Har du något att tillägga?

Balloonfighter: Jag är nöjd när jag har fått ur mig att John och Harriett är de fulaste människorna som någonsin fastnat på cellulosa. Renoir verkar ha castat sin ensemble i Neanderdalen. Nu glömmer vi det här och går vidare.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 2

Veckans historiska film: En liten summering av 1940-talet

Kantor Wilhelmsson: Är du nöjd med vårt urval av filmer såhär långt? Var det någonting från 1940-talet som du saknade till projektet?

Balloonfighter: 40-talet har varit det bästa årtiondet hittills och jag är nöjd med blandningen av både länder (USA, England, Italien, Tyskland, Japan, Frankrike) och genrer. Jag är lite sur att det inte gick att få tag på Aniki Bobo bara. Vad tycker du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är nöjd med att vi lämnade USA bakom oss under andra hälften av 40-talet. Det höll på att bli lite jobbigt där med alla noirs. Och då har vi ändå inte sett flera stora "klassiker" från årtiondet. Hur mycket USA känner du att vi behöver när vi nu går in i andra hälften av 1900-talet?

Balloonfighter: Behöver och behöver. Förra årets filmprojekt var ett ganska bra bevis på att man inte tvunget behöver USA. Det är dock ganska skönt att ha Hollywood som back-up efter 5 usla filmer från u-länder. De brukar ändå ligga på en acceptabel nivå kvalitetsmässigt. Man vet man får. Vilka filmer blev du mest överraskad av under 40-talet?

Kantor Wilhelmsson: Den stora överraskningen var förstås Sullivan's Travels, men jag blev även glad av att jag faktiskt kunde gilla Chaplin på riktigt.

Kantor Wilhelmsson: Nu till ett specialevent! Vi har bjudit in Målle, ett av våra STÖRSTA fans! Välkommen!

Målle: Tack!

Kantor Wilhelmsson: Du har fått äran att önska en film från något år mellan 1953-1999, som vi sedan MÅSTE se. Hur känner du inför detta uppdrag?

Balloonfighter: Detta är helt nytt för mig.

Kantor Wilhelmsson: Har du hört talas om fan service?!

Balloonfighter: Jag visste inte att vi hade "fans".

Målle: Jag känner mest skräckblandad förtjusning. Förtjusningen är förstås att jag har makten att få er att se vilken film som helst. Samtidigt finns det ju några att välja mellan, och jag har alltid nära tilll beslutsångest. ÄR det en glad överraskning eller är det en lite jobbig?

Kantor Wilhelmsson: Vi förbehåller oss givetvis rätten att neka ditt önskemål om någon av oss redan sett filmen.

Målle: Det är jag helt införstådd med. Jag har tänkt ut ett litet batteri lämpliga filmer.

Kantor Wilhelmsson: Innan du droppar din första film vill jag bara fråga:
Vad är det bästa med Två män med ett skägg?

Målle: Att det är TVÅ män. Med ETT skägg. Magiskt!

Balloonfighter: Nä men dvärg, mjölka inte vårt enda fan. Nu blir det som i Tenacious D.

Målle: Nej jag skojade bara. Att ni är helt respektlösa mot all populärkultur och att olika djur är ett frekvent inslag i bloggen. Jag inspireras mycket av djuren faktiskt.

Målle: Sedan är det ju en bonus att orpon i bland twittrar om djur. Gråsuggor till exempel.

Balloonfighter: Vår blögg är en sunkig biosalong fylld med djur

Målle: Nåväl. Nu tänkte jag raskt övergå till filmförslagen. Mitt första förslag är ett monument inom Martial Arts-genren från 1994. "Legend of the Red Dragon" eller "Hung Hei Kwun: Siu Lam ng zou". Filmen har taglinen "En man, ett svärd en hel nation av fiender" och huvudrollen spelas av allas vår Jet Li.

Kantor Wilhelmsson: Sett

Balloonfighter: Inte jag!

Målle: Orpon, du kan se den i alla fall. Den är helt fantastisk. Den har allt. Ett barn som ser ut som en pinata, hemliga Kung Fu-skatter, flygande bilar....

Balloonfighter: Oh, det låter underbart over the top. Framförallt pinata-barnet.

Målle: Nästa förslag är Logan's Run från 1976. Klassisk Science Fiction men jättefåniga kläder..

Kantor Wilhelmsson: Haha, inte sett. Jag är på

Balloonfighter: Perfekt! Det är en sån jag har velat se länge men alltid skjutit upp

Målle: Vi har en vinnare!

Kantor Wilhelmsson: Din önskan kommer, enligt vår nuvarande timetable, att slå in någonstans i slutet av augusti.

En sammanställd ranking av 40-talets filmer:

1. Sullivan's Travels
2. Cykeltjuven
3. Black Narcissus
4. The Ox-bow Incident
5. Diktatorn
6. Den tredje mannen
7. Sent om våren
8. Die Mörder ist unter uns
9. Notorious!
10. Flickan och odjuret
11. Cat people
12. Rom - Öppen stad
13. Double indemnity

Veckans historiska film: Vecka 18: 1948-1949: "Den tredje mannen" och "Sent om våren"

Vi avslutar 1940-talet med två filmer som känns väldigt framåtpekande. Den tredje mannen är en visuellt avancerad thriller som tar ut nya riktningar för genren, medan Sent om våren är ett oerhört lågmält drama som mest jobbar med symbolik.  

1948. Den tredje mannen

Vad är detta? Brittisk film noir om en kioskdeckarförfattare som reser till efterkrigstidens Wien och dras in i en mystisk mordgåta.

Varför? Den tredje mannen anses av många förståsigpåare vara en av tidernas bästa filmer. Och så har den ett soundtrack bestående av enbart cittramusik!

Kantor Wilhelmsson: När Den Tredje Mannen släpptes 1948 var många av de film noir-konventioner som vi hackade på tidigare under projektet redan etablerade. Den här filmen bryter upp mot schablonerna på två spännande sätt:
1. Den utspelar sig i Wien efter andra världskrigets slut. Istället för att bygga egna kulisser för actionscenerna använder filmen själva staden som spelplats, och hittar klaustrofobiska stämningar bland kullerstensgator och sönderbombade byggnader.
2. Det märkliga soundtracket, som alltså enbart består av en cittraspelare.

Var dessa två element tillräckliga för att dra in dig i den hårdkokta storyn?

Balloonfighter: Jag tyckte att Den tredje mannen undvek fällorna ganska väl och mycket var nog musikens förtjänst. Anton Karas cittramusik påminner väldigt mycket om musiken i "Curb your enthusiasm" och det är svårt att ta en film med sådan musik helt på allvar. Och det kanske var regissören Carol Reeds intention också? När en scen började hänfalla åt det töntigt hårdkokta (se: Double Indemnity) så fyllde musiken en viktig funktion i att lätta upp det hela.

Jag tyckte också att handlingen var ganska spännande på ett par ställen, men framförallt tyckte jag om alla scener som innehöll Orson Welles. Den mannen har så jävla mycket utstrålning.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart, han sög åt sig all celluloid på filmremsan så fort han var i bild.

Jag måste erkänna att jag inte blev helt klok på musiken. Det är samtidigt ingen lättsam eller skämtsam film som den ackompanjerar... Jag läste någon recension som kallade den positiva cittran för "ihålig", som ett glädjelöst skratt, liksom för att betona det cyniska efterkrigs-Wien, men det hörde jag inte riktigt heller.

Jag tror den här filmen missade mig med några tum. Det var bra underhållning men stämningarna och musiken och storyn bildade ingen vidare helhet för mig. Å andra sidan tyckte jag inte om Citizen Kane eller Casablanca heller. Man kanske ska ha upplevt 40-talet, eller åtminstone 50-talet, för att förstå de stora 40-talsfilmena?

Balloonfighter: Kanske. Vi har ju hittat riktiga guldkorn från 40-talet i Svart Narcissus och Sullivan's Travels, och Cykeltjuven levde upp till hyllningarna. De tokhyllade deckarna har varit betydligt svårare att ta till sig dock. En kvinna som ligger med en man hon inte är gift med eller en lång film som går ut på att en man blir skjuten har inte så mycket till chockvärde idag. Jag minns inte ens riktigt vad det var för brott filmens skurk hade begått. Hade han sålt penicillin på svarta marknaden? Det är inte så chockerande.

Kantor Wilhelmsson: Jag tror det är en fascination vid arketypiska skurkar och dåliga människor som känns lite ytlig idag efter nyanserade antihjältar som Walter White och Tony Soprano. Jag har svårt att titta på Harry Lime och se något annat än en storspelande Orson Welles med coola repliker.

Balloonfighter: Ja. Jag kommer antagligen inte att minnas Den tredje mannen för mycket mer än sitt soundtrack och Orson Welles, men jag vill ändå ge den att den var underhållande och stundtals spännande.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7


1949. Sent om våren

Vad är detta? Stillsamt familjedrama av Yasujirô Ozu om en 27-årig kvinna som bor hemma med pappa men börjar manas till giftermål av sin omgivning. 

Varför? Ingen av oss hade tidigare sett något av Ozu, en av de första stora japanska auteurerna. 

Balloonfighter: Mitt spontana betyg på Sent om våren var en trea. Jag var ofantligt uttråkad av filmen, men efter att ha låtit hjärnan vara med och betygssätta bestämde jag mig för att höja betyget till en fyra. I efterhand kan jag ändå uppskatta en del sympatiska aspekter av filmen, som att den handlar om en kvinna (i vår ålder) som inte riktigt verkar vara särskilt intresserad av att gifta sig.

Jag nämnde mina betyg för att Sent om våren utgör en milstolpe i filmprojektet. Har vi någonsin varit så här oeniga i betygssättningen tidigare? Och såg du något i filmen som jag missade?

Kantor Wilhelmsson: Nej, såhär skilda åsikter har vi aldrig tidigare haft om en film. Men förutom att jag ska förklara varför jag är positiv till filmen tycker jag du borde befoga din kritik, mer än att du blev uttråkad!

Sent om våren var för mig en meditativ och stämningsfull film om det oundvikliga i förändring och tidens gång. Det finns säkert kopplingar till hur den japanska samhällsstrukturen förändrats, för den sortens bortgifte som utspelar sig i Sent om våren tror jag inte är så vanlig idag.

Tragedin i filmen är att ingen av karaktärerna är särskilt nöjda med omständigheterna - pappan tvingas ljuga om sina framtidsutsikter för att dottern ska gå med på att gifta sig, och dottern vill inget hellre än att bo kvar hos sin far, men samhället driver igenom förändringen i alla fall - något annat hade inte varit socialt accepterat. Det finns en sorgsenhet och vanmakt här som går igenom hela filmen, och de fina pittoreska japanska miljöerna börjar så småningom kännas jätteledsna.

Balloonfighter: Det var antagligen precis det jag tyckte var så otroligt tråkigt - alla människor som bara gick runt och var ledsna utan att ta tag i problemen. Jag vet inte ens om de var medvetna om att de var deprimerade? Och ja, visst finns det något fint i det som jag uppskattar rent intellektuellt men att se en massa deprimerade japaner gå runt och tycka synd om sig själv är ju inte direkt roligt. Det säger sig väl sig själv. Och det kunde inte direkt räddas av klyschiga naturbilder (löv som vajar i vinden etc.).

Kantor Wilhelmsson: Hur hade de kunnat "ta tag i problemen" i en så rigid samhällsstruktur?

Balloonfighter: Som alla andra handlingskraftiga japaner: genom seppuku.

Kantor Wilhelmsson: När du skriver att de tyckte synd om sig själva låter det som att de är uttråkade 2000-talshipsters, vilket inte riktigt är fallet här... Om du tvingades till giftermål mot din vilja för att du skulle frysas ut av hela samhället annars, kanske du inte heller skulle vara så glad?

I en film som jag annars gillade har jag dock två saker att rikta kritik mot. 
Den första handlar om vad du skrev om löven som vajar i vinden och så vidare. Jag har förstått att Ozu blivit väldigt hyllad för sin symbolik, men för mig faller den ofta platt. När han filmar vågor som slår mot en strand - utan koppling till resten av filmen - bara för att uppenbart visa hur tiden går och låter allt passera, är det på gränsen till banalt.

Den andra kritiken riktar jag mot karaktärerna, som är uttrycksfulla och välspelade i alla scener men saknar lite personlighet. Jag hade brytt mig ännu mer om pappan och dottern om de inte varit så besvärande vanliga och småtrista.

Trots allt hade jag rätt stor behållning av den här filmen. Hur är det med dig, kan du tänka dig en Ozu till?

Balloonfighter: Det skulle väl vara Tokyo Story i så fall, men jag känner inte direkt att jag missar något om vi skippar den. Det känns betydligt roligare att vi ger oss på den andra japanska regissörsgiganten, Akira Kurosawa, nästa vecka!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7