Veckans historiska film: Vecka 26: 1958-1959: "The Vikings" och "Ben-Hur"

1958. The Vikings

Vad är detta? Äventyrsfilm om det medeltida kungadömet Northumbria i England och dess strider mot vikingar. Handlar om två vikingar som växer upp utan att veta att de är halvbröder-vikingar. Tony Curtis och Kirk Douglas spelar vikingar.

Varför? Den verkade så otroligt fånig. Vikingar.

Balloonfighter: När vi väljer ut filmer blir det övervägande titlar med konstnärlig cred. Det innebär ofta att det blir rätt tunga filmsessioner. Då och då känner jag behovet av att se någonting riktigt dumt - något som inte har gått till historien för sina kreativa kvalitéer. Om filmen, mot förmodan, har gått till historien så beror det på dess blockbuster-egenskaper.

Jag kan försvara valet av The Vikings med att det var sånt här vanligt fôlk gick och såg på biograferna 1958. The Vikings var den sjätte mest sedda filmen på amerikanska biografer det året (toppade gjorde musikalen South Pacific). Jag kan låtsas att jag valde den här filmen av sociologiska skäl, men sanningen är att jag bara ville se något riktigt tramsigt.

Kantor Wilhelmsson: ...Och jag är med på allt detta! Visst ligger mitt intresse i huvudsak på konstnärliga filmer, men jag skulle aldrig drömma om att såga en film för att den är tramsig, dum eller bara idiotisk dyr. Jag är trots allt den enda halvan av den här bloggen som gillar Pacific Rim...

Nej, The Vikings gör andra fel. Den är pratig och långsam och fokuserar på romantiska bryderier som ingen viking i världshistorien hade brytt sig om. Den har smått livlösa karaktärer, inga roliga repliker och innehåller ett soundtrack som verkar gå på repeat oavsett vad som händer i filmen, tills huvudtemat börjar kännas som glassbilen. Den är helt enkelt inte underhållande. Och - skulle jag vilja påstå - inte särskilt vikingsk?

Balloonfighter: Man kan inte anklaga den för att vara särskilt historiskt korrekt. Det är bara att ta ett sånt faktum som att vikingarnas ledare Einar (Kirk Douglas, som fortfarande lever 97 år gammal!) är den enda vikingen utan page och skägg. Jag antar att de inte vågade ha en skäggig man i huvudrollen i The Vikings - som trots allt är ett jävla romantiskt drama.

Jag gillade de första 45 minuterna ungefär. Då kändes filmen kitschigt rolig, Kirk Douglas slogs mot en falk och jag roades av alla Bröderna Lejonhjärta-frisyrer och kortbyxor. Men ja, problemet är verkligen att filmen blir pratig och freebasear runt intetsägande intriger.

Vilken riktning hade du velat att filmen tog?

Kantor Wilhelmsson: Här är min pitch:

- Halvbrodern Eric - som först är slav - röjer sin identitet redan i vikingalägret.
- Ragnar, viking-farsan, tar honom till sig.
- Einar, den andra sonen, blir svartsjuk - och sedan är resten av filmen en battle of wits mellan de båda vikingbröderna:
- Einar blir så förpestad av svartsjuka att han mördar pappa Ragnar och lyckas lägga skulden på Eric.
- Halvbrodern hämnas genom att läcka information till engelsmännen som kommer och bränner ett antal byar - däribland Einars familj, som mördas...

Det blir som en variant av fejden mellan Tor och Loke, där den ena använder kraft och den andra använder list. Ingen blir kär, men många dör. Vad tycks?

Balloonfighter: Bättre! Det enda jag saknar är sång och dans.

Kantor Wilhelmsson: Okej: Einar knyter till sig en narr som dansar efter varje massaker och sjunger en catchy sång som sammanfattar historien så långt. Han kallas Gudmund och spelas av en fjortonårig Eric Idle. Nöjd?

Balloonfighter: Perfekt!

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

1959. Ben-Hur

Vad är detta? Amerikansk supermegablockbuster som handlar om den judiska prinsen Ben-hur som var samtida med Jesus.

Varför? 11 Oscars (delat rekord), 100 000 kostymer, 8000 statister... Ben-Hur var länge den dyraste filmen som gjorts. Och så såg vi ju förlagan från 1907 tidigare i år.

Kantor Wilhelmsson: Efter två bredbildsfloppar i rad (The Searchers, The Vikings) var det en lättnad att se att Ben-Hur levererade, i alla fall rent tekniskt. Enorma produktionsvärden hade kanske inte borgat för kvalitet idag, men år 1959 fanns heller inte CGI-grafik. Den svulstighet och mäktighet som Ben-Hur utstrålar kommer inte från en massa fula datoranimationer, utan från stora set, våghalsiga hästar och en jävla massa folk på skärmen. Den sortens spektakel är så mycket mer intressant att titta på.

Balloonfighter: Ja, jag älskade verkligen miniatyrskeppen och alla dockor. Både specialeffekterna och filmen som helhet hade åldrats överraskande väl. Jag var precis så underhållen av de första 2 timmarna och 45 minuterna (!) som man man vill vara av en storfilm av den här kalibern. Bland det mest imponerande var en lång actionscen med häststridsvagnar som kändes förvånansvärt fresh med dagens standard.

Kantor Wilhelmsson: Även skådespelet var helt okej tyckte jag, i alla fall de två huvudrollerna. Dramat i sig är en ganska stel historia om hämnd och förlåtelse men det skildras i lugna scener som får ta den tid de behöver. 1959 kände man tydligen inte behovet av att vräka på med dramatiska stråkar och slagsmål var fjärde sekund för att behålla publikens intresse.

Sedan, efter 2:45 ungefär, börjar filmen spåra ur... Vill du berätta något om det? Spoilers från och med nu. 

Balloonfighter: Åh gud, jag blev så förbannad! Från att ha varit en schysst äventyrsfilm började Ben-Hur förvandlas till ett religiöst pekoral, som inte passade ihop med resten av filmen. Det allra värsta var att Judah Ben-Hur hämtade sin spetälskesmittade mor och syster ur karantän och bar dem rätt in i en folksamling. Filmen verkade vilja att vi skulle tycka att det här visade prov på Ben-Hurs självuppoffrande karaktär och tilltro till Jesus kraft, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det Ben-Hur gjorde snarare borde liknas vid ett terrorattentat.

Kantor Wilhelmsson: Sista halvtimmen var bara en enda lång religiös predikan. Judah Ben-Hur, som etablerats som filmens starka hjälte, får nu något kristet i blicken - bokstavligt talat - och tappar all individualitet. Hans spetälska familj, som filmen tydligen handlar om, räddas från sin sjukdom av ett magiskt regn som sammanfaller med Jesu korsfästelse.

Den biten upplevde jag nästan som respektlös mot spetälska. Om jag varit spetälsk hade jag blivit rejält kränkt av att se en skitdyr film visa att Jesus gör folk rena och friska på tio sekunder.

Balloonfighter: Det var verkligen synd att filmen spårade ur på det sättet, men samtidigt lämnade det inte samma bittra eftersmak som slutet på Mass Effect-trilogin t.ex. Ben-Hur lyckades vara underhållande i 2 timmar och 45 minuter, något som få filmer klarar av, och det gör det ganska lätt för mig att bortse från att sista halvtimmen är bibelbajs.

Kantor Wilhelmsson: Jag är lite mera kluven - det var verkligen på gränsen till att jag började dissa hela filmen. Så gränsen för hur mycket predikan en film får ha per speltid uppgår alltså till 15%. Hoppas att ingen av de andra filmerna överskrider detta.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

Veckans historiska film: Vecka 25: 1957: "12 edsvurna män" och "Cabirias nätter"

Det blir nyanserat och uttrycksfullt i detta filmurval från slutet av 1950-talet. "12 edsvurna män" drivs av ett komplext och engagerande manus, medan "Cabirias nätter" visar sig vara en av Fellinis charmigaste filmer. 

1957. 12 edsvurna män ("12 angry men")

Vad är detta? Amerikanskt rättegångsdrama om en svettig jury som diskuterar huruvida den åtalade är skyldig eller ej.


Varför? Kantorn är ett stort fan av strama manus och självpålagda begränsningar. Alldeles bortsett från dess status verkade filmen som en bra "bottle episode".

Kantor Wilhelmsson: Vissa filmer har blivit så ikoniska att de är immuna mot kritik. För Två män med ett skägg var det helt obegripligt hur någon kunde kalla Double Indemnity, Rom - öppen stad eller The Searchers för stora filmklassiker.
 
12 edsvurna män är befriande på det sättet. Den har en tidlöshet och en integritet som är uppenbar från ruta ett. Här handlar det inte om enskilda klipp eller coola repliker som fastnat i popkulturen. Det handlar helt enkelt om mänskliga kvaliteter: bra manus, duktiga skådespelare, intressanta etiska frågor och tydliga karaktärer. Det känns inte främmande att tänka sig att filmen, med vissa justeringar, skulle kunna hålla såväl 2158 som 1658.

Balloonfighter: Ja, jag tänkte faktiskt på att filmens berättelse, med vissa modifieringar så klart, hade kunnat härstamma från antiken. Filmens moralfilosofiska frågeställningar, logiska resonemang och psykologiska aspekter (grupptryck) känns verkligen tidlösa. Jag är inte förvånad att filmen bygger på en pjäs.

Upplägget med 12 män som diskuterar ett fall i drygt 1½ timme är inte särskilt publikfriande med dagens mått, men jag är imponerad av hur genuint spännande filmen blir. Det pågår ständigt något, karaktärer bråkar, velar fram och tillbaka, bryter ihop, blir personliga och så vidare.

Hade du något favorit bland karaktärerna?

Kantor Wilhelmsson: Min favorit var att filmen gestaltade så många olika sorters karaktärer och inte bara grupperade dem i sympatisk/osympatisk. De 12 olika jurymedlemmarna är verkligen unika personligheter och kommer alla med något eget. Här finns mannen som vänder kappan efter vinden, mannen som skiter helt i rättegången och bara vill komma till sin baseballmatch och den självpålagde ledaren som försöker få ordning i rummet och blir irriterad när folk börjar prata rakt ut.

Om jag ska välja någon gillade jag nog den kallt rationella mannen bäst - han som bara resonerade sig igenom fallet utan minsta partiskhet. Men det roliga var framför allt hur alla män påverkade varandra.

Balloonfighter: Ja, filmen gör en utomordentlig skildring av gruppdynamik och klaustrofobi. Nästan i klass med Cooperative Calligraphy-avsnittet av Community.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8
  

1957. Cabirias nätter

Vad är detta? Federico Fellinis skildring av den uppkäftiga Cabiria, en fattig prostituerad som söker kärlek i Rom.

Varför? Kantorn kommer om bara några veckor tvinga Balloonfighter att se 8½, hans favoritfilm genom alla tider. Denna Fellini-film hade han dock inte sett.


Balloonfighter: Cabirias nätter är mitt första riktiga möte med Fellini (om man bortser från halva 8½) och filmen lever upp till de flesta av mina förväntningar/fördomar. Karaktärer pratar högljutt och animerat, folk springer in och ut ur bild och bråkar och över det hela finns ett litet sjok av gubbsjuka (den finkulturella varianten). Men Cabirias nätter rymmer även en finkänslig humanism och en av de starkast lysande protagonisterna i årets filmprojekt.

Hur står Cabirias nätter sig jämfört med de andra Fellini-filmerna som du har sett?

Kantor Wilhelmsson: Jag har förutom 8½ sett La Dolce Vita, Fellini Amarcord och La Strada. Den sistnämnda, som också har Giuiletta Masina i huvudrollen, upplevde jag som fin men inte lika slipad som hans senare filmer. Fellini Amarcord har lite av den där gubbsjukan du pratar om och sexfantasier som verkar vara hämtade från en Gabriel Garcia Marquez-roman. La Dolce Vita är jättelång men slutet är fantastiskt och efteråt var jag glad att ha sett den.

Cabirias nätter kan dock vara den (näst) finaste Fellini-film jag sett. Karaktären Cabiria är för mig helt oförglömlig. Hon är som en vuxen Lilla My, utan att kännas som en karikatyr eller seriefigur. Hon är fattig och misslyckad och blir ständigt dumpad av män, men bär med sig någon slags urpositiv grundinställning genom livet, som strålar rakt igenom skärmen. Det är så befriande att se henne snava, klunsa och gapa sig genom Roms gatuliv utan minsta tanke på hur hon uppfattas.

Balloonfighter: Det är med nöd och näppe filmen klarar Bechdel-testet, men Cabiria är något (för årets filmprojekt) så uppfriskande som en stark och komplex kvinnlig karaktär med driv. Jag gillade även hur filmen skildrade ett Rom som fortfarande verkade försöka återhämta sig från andra världskriget. Filmen kretsade kring prostituerade men man fick också se bland annat människor som på grund av fattigdom inte hade något annat val än att leva i grottor. Cabirias nätter skildrade den aspekten cirka 137 gånger bättre än floskelfesten Rom - öppen käft.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är så fint hur han får med hela spektrat - från fattigdom (grottorna) via överdådig lyx (en filmstjärna-villa kantad av tukaner, divaner och enorma trappor) till religiös ångest (en kaotisk mässa där alla skriker "Maria!" rakt ut och trampar varann på hälarna) och "magiska" cirkusuppträdanden. Fellini är så bra på att blanda högt och lågt, och även fast han ibland kan bli lite gubbsjuk är han som du skriver alltid humanistisk. Cabirias nätter delar med Den stora illusionen en slags klasslöshet från regissörens sida som känns fin att ta del av.

Kantorn är lyrisk, alltså - var det något Balloonfighter inte gillade?

Balloonfighter: Nej, det är inte direkt något jag motsätter mig i filmen men jag hade kanske hoppats på något mer surrealistiskt inslag. 

Kantor Wilhelmsson: Om det är fantasi-scener du är ute efter kommer du i alla fall få ditt lystmäte i 8½! Ser fram emot det. 

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9

Veckans historiska film: Vecka 24: 1955-1956: "Sommarnattens leende" och "The Searchers"

En underhållande Bergman och en träig western markerar mitten på filmprojektets 1950-tal. 

1955. Sommarnattens leende

Vad är detta? Ingmar Bergmans internationella genombrott som regissör, en romantisk komedi om gifta människor som bedrar varandra.

Varför? Vi ville få med Bergman i projektet. Detta var en av de filmer Kantorn inte redan hade sett och var dessutom i en ovanlig genre.

Balloonfighter: Det första man tänker på när man hör namnet Ingmar Bergman är inte lättsam och publikfriande komedi, men det är precis vad Sommarnattens leende är. Eller ja, lättsam och lättsam. Folk är otrogna, tvivlar på sina känslor och utmanar varandra till potentiellt dödliga dueller - men det hela görs med en glimt i ögat som är ovan i Bergmans filmer. Jag skrattade högt flera gånger. Tycker du att tramsbyxorna klär Ingmar Bergman?

Kantor Wilhelmsson: Absolut! Jag blev imponerad när jag läste att Bergman stått för både manus och regi. Det sistnämnda var inte så oväntat - trots att han här gör en romcom (!) är bilderna aldrig mindre än inspirerande - men det är framför allt det kvicka och självmedvetna manuset som lyfter filmen. Sommarnattens leende lyckas till och med leverera one-liners, så pass att jag satt och fnissade halva tiden och var tvungen att anteckna de bästa replikerna. Inte riktigt den reaktion jag väntat mig!

Bäst av allt är förstås Jarl Kulles general, som måste vara en parodi på självbelåtna militärer. Han pratar någon slags högdragen småländska (?), lägger ständigt händerna på höften och säger saker som "För att nu tala om automobiler" och "En man är alltid på offensiv".

Balloonfighter: Jarl Kulle var skåning så jag skulle tro att han försökte låta som en adlig skånsk godsherre. Han var hur som helst fantastisk! Han hann knappt öppna munnen innan jag älskade honom. Samma sak med Naima Wifstrand (som har samplats på Hans Appelqvist-skivan Naima) i rollen som konstant one-liner-droppande tant.

Kan du ge mig dina topp tre repliker?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt att välja tre som sticker ut. Tyckte mycket om:

"Att lägga patiens är det enda i livet som fordrar omutlig moral"
"Gammal? De tre sista åren har jag fyllt 29"
(om att förlora oskulden) "Premiären är en bedrövlig fars"
"Jag har fått den här gården mot löfte att inte skriva mina memoarer"
"Vilka är det som kommer? Är det skådespelare får de äta i stallet"

Balloonfighter: Jag skulle kunna citera flera stycken men jag ska hålla mig efter den här dialogen:

- Du lyssnar ju inte.
- Det har jag aldrig gjort.
- Är det därför du är vid så god hälsa?
- Ja, om folk bara förstod att de aldrig skulle lyssna på vad någon annan säger så skulle de må så mycket bättre.

Om jag ska försöka mig på att summera mina intryck så var det en mycket överraskande Bergman-film vars tramsiga humor fungerar än idag. Det fanns allvarliga inslag, men jag hade gärna sett att det fanns betydligt mörkare inslag (se: Sullivan's travels). Sommarnattens leende är väldigt underhållande, men kanske lite väl dämonbefriad. Är det något mer du vill tillägga?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en träffande summering. Filmen hade nog inte fungerat så bra om det inte fanns ett litet allvar i botten. Jag gillade också att den dissade män så kategoriskt. Men kanske är sista halvtimmen lite för lättvindig och förutsägbar för att nå upp till, säg Sullivan's travels eller Zelig. Är vi överens om betyget som vanligt?

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1956. The Searchers

Vad är detta? Amerikansk western med John Wayne i huvudrollen. Upplägg: Goda cowboys vs. onda indianer.

Varför? Arizonas öken filmad i snyggaste technicolor. Och så ville vi se vad ikonen John Wayne gick för.

Kantor Wilhelmsson: Det är lika bra att säga det direkt: The Searchers har ett väldigt osympatiskt porträtt av Nordamerikas urinvånare, och bryr sig inte särskilt mycket om att problematisera detta porträtt.

Detta var inte så överraskande. Ser man en western från 1955 med John Wayne i huvudrollen får man räkna med att den humanistiska nivån är ganska låg. Vad som överraskar är snarare hur dåligt filmen levererar på andra plan - den är varken spännande eller uttrycksfull, skådespelarna är gjorda av trävirke från seklets början och de många fina miljöerna är kallt och opersonligt inramade. Det breda bildformatet utnyttjas gärna och ofta men utan fantasi. Ofta är effekten bara "oj vad mycket som får plats på skärmen". Och så var det John Wayne... ja, vad tyckte du om John Wayne, Orpon?

Balloonfighter: Han är som ett tomt skal som republikaner kan projicera sina värderingar på. Det är urtypen av "the strong silent type", men hans karaktär är totalt ointressant i (åtminstone) den här filmen. Trots detta så är han en av de bättre skådespelarna i den här kassa blockbustern. Skådespeleriet är stundtals i klass med The Room (som brukar kallas för världens sämsta film). Framförallt är Jeffrey Hunter (Martin) helt fruktansvärd och spelar över konstant. Hur många gånger fick vi se honom skälla indignerat i sin säng?

Och sen undrar man förstås varför de gav rollen som indianhövding till en blåögd tysk. I technicolor skiner hans blåa ögon som safirer i ökenlandskapet. Det är svårt att inte lägga märke till.

Kantor Wilhelmsson: Ja trist att de tekniska möjligheterna användes så dåligt. Filmen är inspelad i VistaVision, ett bredbildsformat som kom ut bara ett par år innan. För mig känns det som att filmen har formatets barnsjukdomar - snyggt inramade landskap och breda tablåer som inte bidrar ett dyft till upplevelsen eller säger något om karaktärerna, utan bara vill imponera med svulst.

Apropå karaktärerna blev jag nästan lite förbannad - det fanns så många spännande ingångar till flera av figurerna som filmen bara blankt struntade i och ersatte med coola repliker för John Wayne. Vid ett tillfälle i filmen får Martin en indianfru på halsen men hon porträtteras som en undergiven idiot och det enda hon får bidra med är information till plotten. Martins kärleksintresse är en superplatt country girl som hejar på när två män slåss för hennes skull och är trogen Martin trots att han skiter i att höra av sig på fem år. Men varför nyansera dessa människor när man kan ha en efterbliven veteran som pratar om sin älskade "rocking chair" i 28 repliker.

Balloonfighter: Ja. The Searchers känns som ett teknikdemo. Landskapen är imponerande och bildkvalitén är smått fantastisk, men vad gör det när man har världens plattaste manus och typ Master Chief i huvudrollen. Vi nöjer oss med John Wayne nu va?

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Jag blir lite illamående när jag tänker på att folk haft hans träiga douche-karaktär som idol.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 4

Veckans historiska film: Vecka 23: 1955: "Pather Panchali"

Två män med ett skägg återvänder till Indien för ett historiskt viktigt fattigdomsdrama.

1955. Pather Panchali

Vad är detta? Den mycket långsamma historien om en liten fattig familj i Bengalen, Indien.

Varför? Inflytelserik film som fick två uppföljare och förebådade nya trender av naturalism och realism i film från såväl Indien som Frankrike och Japan.

Kantor Wilhelmsson: Det här är andra gången på mindre än en månad som du tvingar mig att se en indisk film. Våra projektfilmer från Indien (Barfi!, The River) har hittills varit katastrofala. Hur försvarar du detta beteende?

Balloonfighter: Jag får väl börja med att be om förlåtelse och lovar att jag ska se över mitt eget beteende. Jag har lärt mig den hårda vägen att "indiska miljöer" inte på något sätt borgar för kvalitet. I fallet Pather Panchali så får jag skylla främst på Mark Cousins som i den annars utmärkta dokumentärserien The story of film: An odyssey hyllade filmen och beskrev den som den viktigaste film som gjorts i Indien. Om Pather Panchali är det bästa de har så tycker jag att vi bojkottar Indien hädanefter. Kan du förlåta mig? Och kanske hitta några små ljusglimtar i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt att formulera någon konkret kritik mot Pather Panchali. Jag kan uppskatta miljöerna och naturalismen, och även beundra sitarmusiken (trots att den blev oerhört sövande efter ett tag). Mitt enda problem med filmen är egentligen att den aldrig fångar intresset. Det är alldeles för lätt att tappa fokus och skita i vad som händer på skärmen. Jag skulle vilja säga att det beror på att karaktärerna är väldigt statiska och att första timmen är monoton, men jag är inte alls säker. Tror du att det kan finnas en grundläggande skillnad i västerländsk vs. österländsk dramaturgi här? Pather Panchali bygger trots allt mot en tragedi, även om det tar en evighet att komma dit. 

Balloonfighter: Jag vet inte. Jag är så besviken att jag inte orkar tänka mycket längre än att filmen är dålig för att den är dålig. Jag visste att Pather Panchali skulle handla, delvis, om pojken Apu som lullar omkring på den indiska landsbygden, men hade hoppats att den skulle vara mer som kazakiska Tulpan som vi såg i fjor. Det var också en film med rätt barskrapad handling, men det vägdes upp av charmiga karaktärer som betedde sig som riktiga människor. Jag kan, i teorin, uppskatta det realistiska tonläget i Pather Panchali, men jag är totalt ointresserad av allt som händer på skärmen. Enda gången jag hajar till är när den jätteäckliga tanten gaggar.

Kantor Wilhelmsson: Kanske är filmen stillastående för länge. Det kan också vara så att regin helt enkelt inte fungerar. Konflikterna känns väldigt statiska - mamman är dömande och gnällig, pappan oansvarig och lat, sonen nyfiken och tanten gaggar. Repeat ad nauseum. Det vore gött med någon slags utveckling.

Kan du tänka dig att semestra i Indien? Jag har en gång lovat vårt största fan att aldrig åka dit.

Balloonfighter: Nej, aldrig. Det är människor överallt och jag gillar varken curry eller new age-flummerier. Indien ser ut som min värsta mardröm. Fast lite färggladare.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

Veckans historiska film: Vecka 22: 1954: "Storstadshamn"

Sällsynt upptagna majdagar för de båda skäggen, men vi missar aldrig en vecka!


1954. Storstadshamn ("On the waterfront")

Vad är? Marlon Brandos genombrottsroll som en f.d. proffsboxare som arbetar för en korrupt hamnarbetar-maffia.

Varför? En väldigt omtalad och ikonisk film som ingen av oss hade sett.

Kantor Wilhelmsson höjer rösten:
Trött, stissig och utmattad efter en stor konsertdag satte jag mig för att titta på Storstadshamn. Förutsättningarna var mediokra - desto mer imponerande hur snabbt jag sögs in i filmen.

Jag skulle vilja påstå att Storstadshamn markerar en ny epok i filmprojektet. Det är första filmen för i år där jag upplevt riktigt realistiskt, oforcerat skådespel. Bortsett från Menschen am Sonntag har det annars varit mycket Dramatiska repliker!, yviga gester och överspel, även i de bästa filmerna.

Lite av detta finns även i Storstadshamn men också en spontan, improvisatorisk känsla för hur människor beter sig, som nästan får filmen att kännas som en 70-talsproduktion. Den är filmad med ett naturligt gehör för sina lokaler och låter gärna ruffiga typer röra sig fram och tillbaka i bild för att öka på realismen. Till och med det svartvita jobbar till filmens fördel, när hamnen framstår som ännu skitigare och mer likformig när den bara består av olika nyanser av grått.

I centrum för allt detta står Marlon Brando, som var anledningen till att jag intresserade mig för filmen. Det är svårt att överdriva hur bra han är. Vid något tillfälle sluddrar han fram en halvreplik, inte ens ett helt ord, och det är ändå så övertygande, exakt i karaktären, charmigt och uppkäftigt. Brandos utstrålning och kroppsspråk är så äkta och gripande att han äger varje litet klipp han är med i. Han är ett med sitt hantverk.

Manuset är lite mer standardaktigt och det är inte svårt att gissa hela plotten i förväg. Filmen har en av de mest uppfriskande aktiva präster jag sett - den har också en otacksamt träig och gammaldags kvinnlig huvudroll, som är lite jobbig att titta på idag. Samtidigt gör hela skådespelarensemblen en stark insats i att försöka matcha Brando och de många statisterna bidrar med spännande utstrålning.

Vi är nu inne i den del av filmhistorien där kvaliteten inte alltid avgörs av vad filmen säger, utan hur det sägs. Detta är så spännande för mig. Storstadshamn är en finkänslig och uttrycksfull film som höjer sig över de flesta konventioner och pekar framåt mot resten av seklet.

Balloonfighter sätter ner foten: 

Storstadshamn är den första filmen i årets filmprojekt som känns genuint modern och befriad från teatraliska uttryck. Det är lätt att se Elia Kazans verk som en andlig föregångare till några av Francis Ford Coppolas och Martin Scorseses filmer.

Den främsta behållningen i Storstadshamn är att se en ung Marlon Brando i huvudrollen. Det är få skådespelare som har hans förmåga att verka koka under ytan oavsett vad de säger.

Storstadshamn är ett väldigt välgjort tidsdokument och en realistisk - men aldrig tråkig - skildring av utsatta karlakarlar ur arbetarklassen. Jag tänkte mer än en gång på Frank Sobotka och de andra hamnarbetarna i andra säsongen av The Wire. Det är gött att vi har nått en era där filmmediet har mognat på riktigt och regissörer börjar hitta egna uttryck som inte är hämtade från teaterscenerna.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8