Sidor

söndag 27 juli 2014

Veckans historiska film: Vecka 30: 1965: Pierrot le Fou

1965. Pierrot le Fou
Vad är detta? Lite dampig och tramsig film av den franska nya vågen-ikonen Jean-Luc Godard.

Varför? Det verkade kul med en tidig postmodernistisk film.

Kantor Wilhelmsson: 

Raka rör nu då:

Jag förstår varför Godard är viktigt rent historiskt. Jag kan se att där finns idéer och ett unikt intryck som inte liknar någon annan auteur. 
Men hans filmkonst får mig att må så otroligt dåligt. 
Jag vill inte ens gå in på kritisk kommentar, som att de skulle vara kvasi-inellektuella eller tomma, utan nöjer mig med att säga att det här är film som gör mig fysiskt illamående. 
De ständiga brotten mot allt sammanhang och den konstanta självmedvetenheten gör mig totalt kräkfärdig. 
I en scen i Pierrot le Fou spelades ett musikstycke som de avbröt och startade om hela tiden. 
Det fick mig att vilja kasta saker på teven.

 Jag har förstått att du får den här sortens känslomässiga reaktion av Tatis filmer. Hur är ditt intryck av Godard?


Balloonfighter: 
Ja, jag har mått oerhört dåligt av att se Tati. 
Jag kan inte riktigt förklara det heller, 
vilket du åtminstone verkar kunna göra med Godard. 
Jag tror att det har att göra med att hans filmer
 är som att se sina egna sämsta dagar. 
De 
där 
dagarna 
när 
alla 
småsakerna går fel - 
dörrhandtag som lossnar, 
glassar som tappas, 
kläder som spills 
ner, 
skrikiga barn på bussen... 
Fruktansvärt!!!

Godard däremot hade jag inga större problem med. Han är onekligen en enerverande regissör, men jag tyckte att det fanns tillräckligt många roliga detaljer i Pierrot le Fou för att det skulle fungera. Jag tyckte om sådant som att
huvudpersonerna plötsligt hade en livs levande räv på matbordet och att den kvinnliga huvudkaraktären sjöng en glad låt samtidigt som det låg en mördad man i lägenheten. Men vissa scener var bara slöseri med vår tid.

Fanns det någon scen som du fann mer outhärdlig?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag måste ändå säga att så mycket som jag avskyr Godard var det här nog en av hans bättre. Anna Karina och Jean-Paul Belmondo är snygga tillsammans och färgerna är bjärta och fina. En scen där de grälar över vad de gillar i livet kändes nästan äkta, och en annan scen när de går och sjunger i skogen höll på tillräckligt länge för att bryta ner mitt försvar.

Problemet är att även dessa scener förstörs av att Godard hela tiden måste göra oss uppmärksam på alla sätt han bryter mot filmkonventionerna, och därför finns det ingenstans i filmen jag kan vila. Såhär känns Godard för mig:

Det är som att jag står i en folksamling och försöker ha en konversation med en intressant person, men detta omöjliggörs hela tiden av att en annan person petar mig i magen hela tiden (så det gör ont, typ med knivar). Så jag ger upp om den första mänskan och försöker istället prata med den här andra personen, men då tar en tredje person fram en megafon och skriker i mina öron samtidigt som någon kastar myror i mitt ansikte. Jag försöker nu fokusera på upplevelsen av myrorna, men då börjar någon suga av mig, men avbryter hela tiden denna process för att kasta kallt vatten över min bröstkorg. Jag försöker nu bara låta kaoset strömma över mig, men då tar någon och leder mig genom folkmassan och säger att han vill visa något Viktigt - innan han börjar snurra mig tvärs över asfalten så jag blir illamående. Det är fruktansvärd ångest. Under vissa delar av Pierrot le Fou började jag titta bort från skärmen för att skona mig själv.

Balloonfighter: Haha, det låter fruktansvärt. Jag förstår verkligen vad du me
nar, men Godards krystade cineastprovo
kationer stör mig inte så mycket. Första 70-80 minutern
a tyckte jag att det var nästan genomgå
ende underhållande popkonst. Men sen blev jag mätt. Väldigt mätt. När vi såg den si

sta halvtimmen kändes det som att vi hade suttit och sett på den här fil



men sedan tidig morgon. Men jag våga

r nog ändå hoppas på att vi slår nytt rekord i betygsskillnad. Vad sätter du?!

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 6

söndag 20 juli 2014

Veckans historiska film: Vecka 29: 1963-1964: "8½" och "Paraplyerna i Cherbourg"


1963. 8½
Vad är detta? Fantasifull Fellini-klassiker om en förvirrad filmregissör som genomgår en kreativ kris. 

Varför? En av Kantorns absoluta favoritfilmer, som han gärna ville visa för Orpon inom ramen för detta projekt. 

Kantor Wilhelmsson: Okej, risken att jag blir långrandig här är ca 100%, så jag tänkte försöka hålla samtalet kravlöst och försiktigt fråga vad du tyckte om denna film?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den! Det är en film fylld med metagrepp, snygga bilder och trams - vilket råkar vara ett av mina favoritrecept när det kommer till film. Du får gärna lov att bli långrandig. Du har gått och funderat på den här filmen under flera års tid. Hit me!

Kantor Wilhelmsson: Det finns såklart mycket att säga här - om meta-aspekten, om det fria fantiserande berättandet (som måste varit extra nyskapande 1963), om alla konstfulla människoporträtt, om all kritik man kan rikta mot som redan pekats ut av filmen själv i förväg...

...men jag tror den återkommande anledningen till att stannat med mig är att jag helt enkelt får ett oerhört lyckorus varje gång jag ser den. Slutet känns för mig alltid som en fullständig katharsis, när filmen i verkligheten blir den film som huvudpersonen Guido misslyckats med att göra.

har en stor igenkänningsfaktor för mig när det kommer till konstnärligt arbete: att vilja skapa något ur inget, detta till synes lönlösa jobb bara för att lägga ytterligare ett verk till den enorma kulturhistorien, fylld av röster som redan nu håller på att tyna ut och glömmas bort - men också rädslan för att vara ett fejk, att inte duga till något, försöken att skapa mening i en vardag som är kaosartad och bara faller sönder hela tiden...

Det är en film som flera gånger är på väg att falla platt - antingen sväva alldeles för långt ut i fantasier, eller tappa tråden bland det myller av viljor och karaktärer som omringar Guido - men alltid lyckas hitta meningen igen. Filmen är som en trapetsdansör som lutar sig lite för långt ut för kanten och sedan mirakulöst räddar sig tillbaka på fötterna.

De lyriska barndomsscenerna sågas hårt av Guidos författarkritiker som "sentimentala eskapader", och episoderna kring den katolska kyrkan kallar han för "meningslösa, utan hederlig intellektuell bakgrund" men Fellini försöker inte göra en stoisk genrefilm eller en kritik av det ena och det andra, han vill bara få med allt.

Han vill visa att det inte finns en enda liten vrå av hans liv som inte kan vara ett mänskligt uttryck - allt ifrån ett stort vräkigt rymdskepp till en löjlig liten steppdansare får vara med i det röriga, organiska konstverket - alla karaktärer, hur kärleksfulla eller självgoda eller träiga de är, ges en mening bara för att de existerar. Jag har alltid gillat den här filmen för att den är så accepterande. Den slår mig alltid som ett humanistiskt kärleksbrev, lite som hur jag också uppfattar Roy Anderssons filmer.

Sedan måste man ju älska för att den är en bättre kritik av Fellinis filmer än någon kritiker någonsin mäktat med. De gubbsjuka tendenserna som vi tidigare varit inne på får ju en rejäl genomgång, eller vad säger du?

Balloonfighter: Jag har ju inte sett mycket Fellini (Caribias nätter samt eventuellt halva La Strada), men ger onekligen en fin bild av vad som pågår i regissörens huvud och liv under inspelningarna av hans filmer. är en väldigt fin film om att göra en film och jag gillar verkligen det varma kaoset. Fellini har en helt annan ton än till exempel Barton Fink och Synecdoche, New York som rör samma ämne. framstår som så levnadsglad och rastlös i jämförelse.

Kantor Wilhelmsson: Fanns det några delar av kaoset som du gillade mer än andra? Harem-scenen kanske? Eller Saraghina?

Balloonfighter: Jag gillade båda scenerna, men byggandet av rymdskeppet tar nog ändå priset i kaoskategorin.

Kantor Wilhelmsson: Haha ja jag älskar rymdskeppet. Det känns så talande för hur lite koll regissören (Guido) har på vad han vill göra.

Sista frågan: Var det lagom mycket ångest i filmen? Jag får alltid extremt ont i magen av scenen när alla vill fråga ut Guido och han inte har någon aning om vad han ska säga...

Balloonfighter: Som sagt, jämfört med många andra filmer om kämpande regissörer och författare, så tyckte jag att 8½ kändes väldigt lättsam. Och jag ser det bara som positivt. Guido känns snarare disträn än ångestfylld.

Fråga: Kan du förklara varför dialogen är så dåligt synkad?

Kantor Wilhelmsson: Det var helt enkelt så Fellini, och flera andra italienska regissörer, gjorde. De spelade in all video först och lade på audio i efterhand. I den här filmen är det extra dåligt synkat men eftersom kameran rör sig så fritt tycker jag ofta berättelsen kommer undan med det.

Apropå lättsamheten - jag läste att Fellini hade en lapp bredvid kameralinsen där det stod "Kom ihåg, det är en komedi."

Balloonfighter: Hahaha! Bästa lappen. När jag sitter på ett tråkigt möte eller har diarré eller bråkar om arvet med mina syskon så vill jag att någon sticker in en lapp som det står "Kom ihåg, det är en komedi" på.

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 10


1964. Paraplyerna i Cherbourg
Vad är detta? Franskt kärleksdrama/musikal i vilken hela dialogen pratsjungs.

Varför? Tja, vi tyckte det vore lite roligt att inkludera en färgglad musikal.




Recension: 



Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

måndag 14 juli 2014

Veckans historiska film: Vecka 28: 1962-1963: "Kniven i vattnet" och "Kvarteret Korpen"


1962. Kniven i vattnet

Vad är detta? Psykologiskt drama från Polen om tre människor som utövar maktspel på en segelbåt.

Varför?
Roman Polanskis debut som långfilmsregissör har kallats för "världens bästa debutfilm" och verkade mycket mer intressant än alla spionthrillers från samma år.


Kantor Wilhelmsson:
Kniven i vattnet slår an en märklig ton från början. Under första halvtimmen framstår den nästan som en segelbåtsidyll - komplett med sol, vind och vatten, soft, jazzig saxofonmusik och en trivsamt grälande "kärnfamilj".

Handlingen börjar med att ett gift par plockar upp en dryg ung kille som strövar runt på landsvägen och drar med honom på en båttur. Jag anade av filmens titel (Chekhovs kniv!) att idyllen inte skulle stå sig så länge, men Kniven i vattnet utvecklade sig ändå åt oväntade och fascinerande håll, och det dröjde nog till sista kvarten innan jag fick riktig kläm på den som helhet.

Hur var din filmupplevelse?



Balloonfighter: Jag gillade, precis som du, att filmen lyckades överraska trots att händelseutvecklingen verkligen kändes väntad. Jag tyckte om väldigt mycket med Kniven i vattnet: upplägget, den isolerade segelbåten, fotot och inte minst Krzysztof Komedas jazziga soundtrack. Vad jag främst saknade var en djupare psykologisk förankring i händelseförloppet. Det kanske bara var jag men kändes det inte lite som att konflikten uppstod ur intet?


Kantor Wilhelmsson: Det kändes kanske framför allt som att de båda männens enorma hävdelsebehov var lite väl förutbestämda... Men när väl konflikten var igång tyckte jag filmen gjorde många fina saker. Framför allt de sista tjugo minuterna tyckte jag triangeldramat utvecklades till något riktigt gripande - en historia om hur lite ansvar folk vågar ta när inte konsekvenserna syns.

(vaga spoilers)
Jag vet att du inte är lika svag för såna här liknelser - men titelns "kniv i vattnet" kändes för mig som en fantastisk bild för hela utflykten med den unge mannen. I slutet tycks huvudpersonerna vara på väg att fortsätta som om ingenting hade hänt, utan att ta konsekvenserna av sitt beteende... Den sista kvarten tycker jag överhuvudtaget lyfter filmen från ett bra men lite ojämnt psykologiskt drama till en övertygande och - häpp! - riktigt djup debutfilm.



Balloonfighter: Ja, slutet är verkligen den bästa delen av Kniven i vattnet. Under det här årets filmprojekt har det snarare varit tvärtom, att filmer dalar mot slutet, så det var skönt att få se en film som kunde avsluta med värdighet.

Jag har inte så mycket mer vettigt att säga nu, men tyckte du också att Kniven i vattnet kändes modern? Jag reagerade på sådana saker som hur lättklädda karaktärerna var och inte minst soundtracket, som jag tror var det första i filmprojektet som inte hade traditionell, orkestral filmmusik.


Kantor Wilhelmsson: Ja, jag förstår vad du menar - ett av sätten som filmen kändes modern på var att det väldigt länge inte hände så mycket. Det är ett tecken på att vi verkligen börjar komma in i konstfilmernas era: filmer som inte handlar om någonting, där subtexten är viktigare än storyn.

Under filmens gång skrev jag till dig "60-talet levererar: Tre polacker som spelar plockepinn". Det kändes uppfriskande, tycker jag.


Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8


Bonusinfo: Roman Polanski är den första av filmprojektets regissörer som fortfarande lever idag. 


1963. Kvarteret Korpen

Vad är detta? Drama av Bo Widerberg som skildrar en ung man med författardrömmar som växer upp i ett av Malmös fattigaste kvarter.

Varför? Filmen har av många ansetts vara den bästa svenska filmen någonsin och Bo Widerberg är en kunskapslucka hos de två skäggen.

Kantor Wilhelmsson: Jag försökte formulera vad Kvarteret Korpen lyckas med där så många andra svenska filmer stupar. Det finns gott om individuella bedrifter här, som det fina stadsporträttet, föräldrarnas skådespelarinsatser eller bara det faktum att huvudpersonen är en smådryg 18-åring och man gillar honom ändå (!).

Men jag tror det som sticker ut för mig är att Kvarteret Korpen, på samma sätt som Cykeltjuven, blandar stämningar och tonfall och håller sig öppen för tolkning. Det här är inget genomgående ångestladdat köksbänksdrama som gottar sig i sin egen misär (se 20% av filmerna vi såg förra året) - här finns också fina, lyriska och lite tramsiga scener som alla känns äkta. Håller du med?

Balloonfighter: Jag håller med fullständigt, som vanligt. Kvarteret Korpen är olik alla andra svenska filmer som jag har sett och jag älskar hur den kombinerar dramat med dokumentära scener från det Malmö-kvarter där filmen spelades in. Det finns bland annat en scen där Thommy Berggren sitter på en trappa och läser tidningen. Runtomkring honom hoppar en liten flicka med världens bredaste skånska och jag har svårt att tänka mig att det är en regisserad scen.

Bo Widerberg blandar dessutom in klipp som fångats spontant under inspelningen. I ett fönster står en tant och sjunger och på gårdsplanen står en tokig gubbe och kramar ett träd och skriker att "de e de finaste trädet i hela varrrden". Det bidrar väldigt mycket till atmosfären och får skildringen av 1930-talets Malmö att kännas autentisk.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna? Hade du någon favorit i ensemblen?

Kantor Wilhelmsson: Den mest omtalade insatsen gör förstås Keve Hjelm som den arbetslöse och svårt alkoholiserade pappan. Jag läste att Hjelm, efter att ha läst manus, bestämde sig för att rollen inte gick att spela nykter - så han var själv mer eller mindre alkoholpåverkad under alla scener han spelade in. Tidig svensk method acting!

Men även Emy Storm gjorde en gripande roll som den olyckliga mamman. Hon är kanske min favorit överlag. Filmens personliga inramning - plötsliga, nästan impressioniska klipp, ganska lös struktur - gör att karaktärerna känns väldigt levande. De behöver inte skrika ut stora känslor, hålla tal eller grimasera in i kameran för att göra intryck. Det räcker med att de sitter och pratar lågmält.

En fråga till dig - tror du filmen hade funkat utan de "dokumentära" inslagen? Är historien i sig tillräckligt spännande?

Balloonfighter: Den hade funkat, men det hade inte blivit lika bra. Kvarteret Korpen, som jag ser det, handlar inte lika mycket om enstaka individer som om en stor grupp, utsatta människor. Det finns en intressant berättelse här om hur en vanlig arbetarklasskille håller på att hitta en väg ut ur misären med hjälp av sin skrivartalang, men hur han hålls tillbaka av klasskillnader, skuld och rädsla. Jag ser de dokumentära inslagen som att de bidrar till att göra det här till en berättelse som är betydligt mer allmängiltig. Och att vi får se mer av den värld som har gjort huvudpersonen Anders till den han är.

Kvarteret Korpen är en av de allra bästa svenska filmerna jag har sett. Det är en superfin skildring av 1930-talets Malmö samtidigt som det är ett utmärkt exempel på det tidiga 1960-talets filmkonst. Jag blir sugen på att utforska mer av Bo Widerberg.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Kantor Wilhelmsson:  En av de "allra bästa svenska filmerna [Balloonfighter] har sett" får alltså en 8a... Det ska bli intressant att se vad som ska till för någon av de högre betygen...

Balloonfighter: Om Korpen var på en separat svensk skala så hade den fått 9!

söndag 6 juli 2014

Veckans historiska film: Vecka 27: 1960-1961: "Psycho" och "Viridiana"


1960. Psycho
Vad är detta? Hitchcocks historiska skräckis från 1960.

Varför? Kantorn hade ännu inte sett denna enormt betydelsefulla film, och Orpon hade inte sett den på länge. Dessutom ville vi ge Hitchcock en tredje chans efter genomkassa "The 39 Steps" och halvljumna "Notorious!"

Information till läsaren: Balloonfighter vill meddela på förhand att han "skriver som en apa för att han är en apa".

Balloonfighter: Psycho är en av de mest klassiska och stilbildande filmerna. Även om man, till skillnad från mig, inte tidigare har sett filmen torde handlingen och vissa scener inte vara någon större överraskning. Finns det någon film som har spoilats lika mycket på förhand? Jag tror att Kantorn kan berätta mer om det. Hur överraskad blev du av filmen och hur mycket visste du om redan från början?

Kantor Wilhelmsson: Jag läste faktiskt att hemlighetsmakeriet kring filmen var väldigt stort just för att biobesökarna inte skulle bli spoilade (och vi ska heller inte spoila här). Åskådarna ombads komma i tid till salongen för att inte missa inledningen, som redan den innehåller en slags överraskning, och små Hitchcock-dockor i papp stod utanför i foajén och manade folk till att hålla tyst om vad de sett.

Den stora vändningen i filmen kände jag inte till - däremot har jag sett så mycket film inspirerad av Psycho att jag kunde gissa mig till slutet efter halva speltiden. Jag känner att de här gamla Hitchcock-filmerna överlevt mer på konstnärliga meriter än på chocker och genrebrott. Den ökända "dusch-scenen" var inte särskilt läskig men det svartvita fotot levererade.

Vad tyckte du om filmens konstnärliga kvaliteter?

Balloonfighter: Jag gillade framförallt fotot, men jag tyckte att filmen hade åldrats väldigt väl och den var faktiskt ganska spännande trots att jag hade sett den förut. Anthony Perkins är väldigt bra i sin roll också. Bildmässigt så var det ingen scen som imponerade på samma sätt som den kända inzoomningen från Hitchcocks Notorious!, men tydligen var det en chock i sig 1960 att en film visade en toalett.

Kantor Wilhelmsson: För min del dog filmens spänning ganska tidigt, men Psycho var aldrig mindre än underhållande att titta på. Den var också befriande ofånig - tidigare Hitchcocks vi sett har haft väldigt larviga karaktärer, men Norman Bates var en genuint tragisk figur som filmen behandlade med viss värdighet.

Balloonfighter: Jag tyckte att Psycho bottnade något mer i sin psykologiska aspekt än Hitchcocks tidigare filmer, där handlingen typ har varit "någon är ute efter en oskyldig man!" eller "en oskyldig man träffar en lömsk femme fatale som är ute efter honom!". Sen blev det ganska fånigt att filmen inkluderade en psykolog som i princip tittade rakt in i kameran och förklarade den psykologiska bakgrunden - men det ökade likväl min respekt för Hitchcock.

Kantor Wilhelmsson: Hade du kunna tänka dig en fjärde Hitchcock-film i projektet eller är vi nöjda nu?

Balloonfighter: Nej, jag tycker att vi lämnar plats åt andra, mer intressanta regissörer. Jag tror att Vertigo och North by northwest (trots Hitchcocks standardformel: A hapless New York advertising executive is mistaken for a government agent by a group of foreign spies) är bra, men det får bli en annan gång i ett annat filmprojekt med en annan slags kyrkomusiker i en annan värld.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1961. Viridiana
Vad är detta? Luis Buñuels satiriska drama om en ung nunna som besöker sin världslige och labile farbror.

Varför? Roy Andersson (som båda skäggen älskar) har pratat om den här som en av sina favoritfilmer. Kantorn blev nyfiken. Buñuel var dessutom outforskad.

Kantor Wilhelmsson: Viridiana var filmad under Franco-regimen i Spanien och har säkert en mängd underliggande budskap som jag missar för att jag a) inte är spansk, b) inte är född före 1940 och c) inte bor i en fasciststat.

Vad jag istället kan uppskatta är filmens råa, starka uttrycksvilja. Det finns ett uppdämt raseri i botten på Viridiana, en ilska över sakernas tillstånd som hela tiden är på väg att bubbla över. Det finns en vision här som tillhör det häftigaste jag upplevt i filmprojektet.

Buñuel kritiserar fromma religiösa och välmenande troende, han ritar fula, hatiska karikatyrer över världsliga män i maktpositioner och han spyr galla till och med över samhällets lägsta skikt, tiggarna och de utstötta, som i filmens (årets?) mäktigaste scen missbrukar allt sitt förtroende.

Med trubbiga, bitvis klumpiga religiösa symboler målar Buñuel upp en fallen värld där ingenting är heligt längre. Det är en värld där religion inte löser några problem, där altruister framstår som skrattretande och där en utsugande materialism är på väg att ta över hela samhället. Viridiana är Spelets reglers mörka fortsättning - där Renoirs charmanta överklassdrama behåller sin värdighet ända in i dekadensen är Viridiana vad som hänt när fasaden rämnar och det totala kaoset tar vid. Det är oerhört modigt filmskapande.

Jag ber om ursäkt för att jag breder ut mig, men Viridiana var för mig en av de mest inspirerande filmer vi sett i år. Den är inte perfekt, verkligen inte, och ibland är den rätt så krass, men efter att vi såg den för en vecka sedan har jag inte kunnat sluta tänka på den.

Jag vet att du inte delar min åsikt om filmen. Kan du se var jag kommer ifrån eller är Viridianas kvaliteter helt obegripliga för dig?

Balloonfighter: Jag har haft mer inspirerande upplevelser i vårdcentralen Lingonets väntrum. Viridiana klickar aldrig riktigt för mig. Den religiösa symboliken, alla snuskiga gubbar och Den unga Viridianas lidande fångar aldrig min uppmärksamhet. Mot slutet av filmen kan jag förstå vad det är du ser i den. Jag gillar när filmen blir till en cynisk och religionskritisk version av Snövits dans med de sju dvärgarna och jag uppskattar slutet, men vägen dit är för lång och seg.

Kantor Wilhelmsson: Minsann! Man får glädjas åt att vi för en gångs skull tycker olika.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 5

tisdag 1 juli 2014

Veckans historiska film: En liten summering av 1950-talet

Kantor Wilhelmsson: 1950-talet kändes både som ett framsteg och en regression för filmprojektet. De konstnärligt begåvade filmerna var mer självklara, och den tekniska lägstanivån var väldigt hög. Samtidigt blev jag besviken på hur dåliga alla blockbusters var, och hade förväntat mig mer av både Renoir, Kurosawa och De Sica. Du?

Balloonfighter: Det var synd att en del av filmerna inte levde upp till hypen. Jag väntar fortfarande på att till exempel Kurosawa ska lyckas imponera på mig. Det blev, som vanligt, en del skit men det får man väl leva med. De största överraskningarna för min del var att supermegablockbustern Ben-Hur fortfarande står sig än idag och att Ingmar Bergman har gjort en fånig komedi som lyckades vara rolig. 

Kantor Wilhelmsson: Nu har också fler av filmerna börjat blomma ut i färg (4 stycken jämfört med en enda på 40-talet). Frågan är hur mycket det spelar någon roll. Vår gemensamma topp tre var alla i svartvitt och fastän The River hade fin färgskala kände jag inte att den blev så mycket bättre för det. Det blir intressant att gå in i 60-talet, där flera av filmerna är i svartvitt av konstnärliga anledningar, medan mainstreamfilmerna blir allt större technicolor-explosioner.

Balloonfighter: Mm, jag älskar technicolor men det känns lite som när 3D-filmerna kom för några år sen. Som att färgskalan i sig var ett sätt att locka publik till biosalongerna.

Jag har sedan vi drog igång årets filmprojekt trott att 50- och 60-talet skulle bli de bästa decennierna. Jag är lite besviken på 50-talet, även om det levererade några av de bästa filmerna hittills i år.

Vad tror du oddsen är att 60-talet överträffar 50-talet?


Kantor Wilhelmsson: Tror dessa odds är extremt låga. 60-talet innehåller ju redan en av mina absoluta favoritfilmer (), och urvalet vi har gjort är spännande. Psycho, Paraplyerna från Cherbourg och Min vän Balthasar står bland annat på turordningen. Vilken film ser du mest fram emot i nästa decennie? 

Balloonfighter: Min vän Balthazar så klart. Jag kan inte tänka mig något annat än en film som handlar om en misshandlad åsna är 9+.
  
En sammanställd ranking av 50-talets filmer:

1. Cabirias nätter
2. 12 angry men
3. Storstadshamn
4. Sommarnattens leende
    Ben Hur
6. Umberto D
7. Rashomon
8. Föryngringsprofessorn
9. The Earrings of Madame De...
10. The Searchers
11. The Vikings
12. Pather Panchali
13. The River