Dagens skiva: Dawn Richard - Blackheart

Artist: Dawn Richard
Album: Blackheart
Utgiven: 15 januari 2015
Innehållsförteckning: maskiner, dramatik, vocoders, rastlös producent, en gnutta r'n'b
Sagt om skivan: "Blackheart is ongoing and nearly seamless, unselfconscious in its refashioning of 80s guitar licks, steel drums, 256-bit EDM, flutes, and trap snares." - Pat Beane, Tiny Mixtapes.
Varför? Orpon gillade Richards Armor on och hoppades på mer modern och elektronisk r'b'n.

Orpon: Blackheart innehöll precis det jag hade hoppats på: maskinell och modern r'n'b med experimentlusta. Det glädjer mig att Dawn Richard har fortsatt att odla sin särart och vågat bli än mer svårtillgänglig - för det här är en ganska märklig skiva. Stundtals låter den nästan som The Knife (Calypso) medan den andra gånger närmar sig radiovänlig pop (Phoenix). Mina personliga favoriter ligger någonstans mellan ytterligheterna, som Swim Free. Allt är inte bra på skivan, men den är sällan tråkig.

Blackheart är full av effekter, inte minst på rösterna. Sången trycks genom kompressorer, distas, autotuneas, filtreras och pitchas på alla möjliga sätt. Det är nästan lite teknikdemonstrationsvarning. Tycker du att det stör?

Kantor Wilhelmsson: Ja, helt klart. Hmm, känner du mig så väl? 

Jag har stor respekt för producenternas kreativitet på Blackheart. Släpig r'n'b samsas med elektronisk dansmusik samsas med aggressiva virveltrummor, autotune, syntar, brötiga elgitarrer och NRJ-refränger. Mitt i allt detta kan det svårt att höra en klar röst. Dawns egen är ganska mjuk och sällan i fokus, vilket gör det extra frustrerande att när hon väl sjunger eller rappar så klipps tonhöjderna sönder och samman. 

Bitvis blir jag nästan åksjuk av alla vokala tricks. En kul låt som Calypso fördärvas av högpitchad smurfröst - ett grepp som fortfarande känns väldigt billigt för mig. En fin ballad som Adderall / Sold hade klarat sig ännu bättre om det bara varit klagande sång och inte Daft Punk-robotröster och wailande med autotune. Jag är lite förvånad över att du inte reagerar starkare över autotune-orgierna här? Minns dig som en AT-kritiker. 

Orpon: Jo, det stämmer. Jag har extremt svårt för autotune, men om man ska vara petig rör det sig i Dawn Richards fall mest om vocoders och digitala filter och inte auto-tune. Auto-tune används för att pitcha falsksång till rätta vilket ger ett vidrigt metalliskt vibrato. 

Jag hade önskat att Blackheart var mer konsekvent och monoton. Det slängs hela tiden in nya rösteffekter i både för- och bakgrund och det blir, precis som du säger, ganska tröttsamt. Å andra sidan är det på radiovänliga Phoenix och Warriors jag tycker att skivan är som sämst. Jag fortsätter att hoppas att Richard tillsammans med rätt producent kan utvecklas till r'n'b-genrens svar på Björk. 

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Dagens skiva: Donnie Trumpet & The Social Experiment - Surf

Artist Donnie Trumpet & The Social Experiment

Album Surf

Utgiven 28 maj 2015

Innehållsförteckning Soft jazz, brass, rap, mjuka beats, gospelinfluenser, chill-outproduktion

Sagt om skivan: "...so vibrant, so alive with triumphant vibes and unadulterated joy" . Evan Rytlewski, The A.V. Club

Varför? Kantorn ville ha lite hiphop eller jazz för att hamna utanför sin comfort zone. Med denna skiva fick vi både och!

Kantor Wilhelmsson börjar:

Det här var svårt att bedöma. Jag läste om Surf på en lista över hiphopreleaser från i år, men betraktat som hiphop har hela skivan väldigt loj attityd och låg energi. Och som jazz är musiken så suddig att den nästan glider över i muzak. 

Jag uppfattar en välkomnande attityd och en varm blandning av stilar, men hela uttrycket känns uddlöst och opersonligt. Vad var dina spontana intryck av det här? Och som hiphop-expert, hade du hört talas om Chance The Rapper som står bakom projektet? 

Orpon: Ja, men jag har inte fattat tyckte för honom. Det är lite för lite hiphop i hans hiphop för min del. Surf lider av samma problem. Det är väldigt lite rap för något som kallas hiphop. Och för lite jazz för något som fått cred för sina jazzinfluenser.

Surf är ett extremt ofokuserat album vilket gör att lyssnarupplevelsen blir väldigt splittrad. Jag tycker att det till övervägande del är en popskiva, med inslag av hiphop och lite vilsekommet jazzblås. Några av låtarna, som Wanna be cool, är direkt pinsamma och skulle lika gärna ha kunnat vara framförda av Justin Bieber. Det finns bra stunder på skivan, men den är så jäkla rastlös att låtarna ofta byter skepnad för fort för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt vad Surf vill, vet du? Om ambitionen är att blanda hiphop och jazz så har det gjorts väldigt mycket bättre av bland annat Guru på hans Jazzmatazz-skivor. Och precis som du säger känns det som ett väldigt opersonligt och därtill fegt album. Jag hade velat att Donnie Trumpet & The Social Experiment hade vågat göra mer än krydda popen med lite hiphop och jazz och istället kört på för fullt och utmanat lyssnarna.

Kantor Wilhelmsson: Ja, attityden var det jag mest saknade. Jag säger inte att all hiphop behöver ha stort ego och hävdelsebehov, men jag kunde aldrig höra någon autentisk röst bakom textraderna på Surf. Kanske är Chance helt enkelt för töntig för att hans rap ska hålla. Sunday candy innehåller rader om att gå till kyrkan för att ens farmor är så ball, och att ens tjej är som lördagsgodis. Det funkar inte alls. 

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 2

Dagens skiva: Tame Impala - Currents

Artist: Tame Impala
Album: Currents
Utgiven: 17 juli 2015
Innehållsförteckning: 80-talssynthar, falsett, elektronisk pop, blöt produktion, fuzzy ljud
Sagt om skivan: "There’s a lushness to every instrumental and vocal decision here of a tone smacking of eternality." - Mack Hayden, The Guardian
Varför? Efter James Bay ville vi gå åt det kreddigare hållet och plocka en ren Pitchfork-hype.

Kantor Wilhelmsson har en åsikt:

Det här hade stor potential. Jag har inte följt Tame Impalas tidigare karriär, men den allmänna uppfattningen verkar vara att Currents tagit honom från gitarrbaserad psykedelia till varm, lyssnarvänlig elektronik. 

Spontant verkar det ha varit ett utmärkt val. Öppningsspåret Let it happen börjar som en vemodig melodisk poplåt om att känna sig kvävd i vardagen, men ger snart allt fokus åt ett syntmotiv som låter som ett hyperaktivt PC-modem från 90-talet, för att sedan bryta sig loss i snyggt överproducerad klubbmusik med flera polyfona lager. Det är skivans stora anledning att existera och min första favoritlåt från det här projektet.

För min del hade det gärna fått vara mer av den sortens energiska, ambitiösa pop. Eller mer av catchy melodier överhuvudtaget. För efter en övertygande inledning smälter skivan ihop i en serie makliga och lite formlösa låtskisser. Jag läste att bandets maestro Kevin Parker skulle vara perfektionist. Kanske är han mer introducerad av syntarnas olika lager än av själva låtskrivandet?

Orpon:
Man får ju, under skivans senare del, lätt intrycket att han främst är ute efter att testa varenda ful chorus-inställning på sin 80-talssynth. 

Precis som du tyckte jag att Let it happen var väldigt bra, men ju längre skivan pågick desto sämre blev det. Efter inledningsspårets många infall blev det snabbt monotont och såsigt, som en balearisk mixning av 80-tals-BeeGees komplett med falsettsång. Jag har svårt för falsett...

Pitchfork gav Currents extremt höga 9.3 i betyg. Kan du förstå varför?

Kantor Wilhelmsson har en åsikt: 

Jodå, jag kan förstå att man blir smittad av skivans starka identitet. Och ibland blänker den ju till - som på korta, poppiga Disciples. Kanske hade recensenten samma estetiska ingång som Parker själv. För mig är Currents en stundtals fin popskiva som blir för monoton rent musikaliskt för att fungera i längden.

Kantor Wilhelmsson: 3

Orpon: 3

Dagens skiva: James Bay - Chaos and the calm

Artist: James Bay
Album: Chaos and the calm
Utgiven: 23 mars 2015
Innehållsförteckning: Man med känslor, soulig rock, dramatiska refränger
Sagt om skivan: "James Bay's album is so formulaic it could have been generated by a computer programme" - Helen Brown, The Telegraph
Varför? Chaos and the calm är hittills det mest sålda album som släppts 2015. Låten Hold back the river har i skrivande stund 135 miljoner spelningar på Spotify. Och ingen av oss hade någonsin hört talas om James Bay tidigare...

Orpon: Jag har aldrig haft så fel som när jag fick ett recensionsexemplar av James Blunts debutalbum och förutspådde att han var alltför mjäkig för att kunna generera några hits. Det här säger en del om hur dålig koll jag har på vanliga människors musiksmak och jag hade kunnat göra exakt samma spådom om James Bay (nästan samma namn!). Chaos and the calm är så otroligt meningslös och harmlös balladrock att jag inte kan se det som annat än musik för människor utan personlighet. Albumet puttrar på i samma mainstream-vemodiga känsloläge hela tiden och det enda jag kan känna är irritation och förvirring. Vilka Stora Känslor väckte den här skivan inom dig?

Kantor Wilhelmsson: Jag är beredd på att inte ha någon koll på vad som är populärt. Ändå blev jag förvånad över att just denna skiva sålt bäst i år, för den låter inte riktigt tidsenlig. Rihanna, Avicii, Beyoncé, Kanye West - detta är min bild av hur samtidens mainstream låter. Men James Bay, med sina söndertvättade och torktumlade mansrockrefränger, låter som att vrida klockan tillbaka. Denna skiva kunde ha gjorts för tio år sedan - och frånsett de slipade produktionsvärdena, säkert tio år innan dess. Det är provocerande harmlös vuxenrock som lånar produktion från Coldplay när det ska vara stämningsfullt och från Bon Jovi när det krävs muskler, men helt saknar känslan av något spontant eller eget. Har du något att säga om sångarens känslouttryck? Vad är influensen där?

Orpon: Han låter precis på det sätt som alltid får domarna i American Idol att utbrista "egen röst och originellt uttryck!". Att de hör flera killar med exakt samma röst och sångstil varje säsong verkar inte rucka på deras uppfattning. Jag vet inte vem som startade trenden för jag har för dålig koll på mainstream-singer/songwriters. Ed Sheeran? Sam Smith? Jag tyckte dock att James Bay på en del lugnare spår lät som en tonårspojke som försökte låta som Ray Lamontagne. Mycket luft i rösten. 

Best fake smile fick mig att må fysiskt illa. Vilka låtar tyckte du var bäst respektive sämst?

Kantor Wilhelmsson: Sämst var kanske Collide där James Bay växlar över i ren muskelrock. Bäst... alltså, innan allsångsrefrängen och den sista framkrystade versen är Hold back the river ganska catchy. Den har också (i början) lite fler nyanser än bara KÖTT och KÄNSLOR... Kunde han inte ha döpt albumet till KÖTT OCH KÄNSLOR istället? Det hade genererat goodwill hos mig. 

Orpon: 1
Kantor Wilhelmsson: 1

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här.

Dagens skiva: Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd

Artist: Vasas flora och fauna 
Album: Släkt med Lotta Svärd
Utgiven: 13 maj 2015
Innehållsförteckning: Finlandssvenska, gitarr & piano, texter om att vara vuxen och vilsen, Österbotten, bilresor, Fänrik Ståls sägner-referenser
Sagt om skivan: "Skaparglädje och originalitet ... En synnerligen fängslande skiva!" 
- Stefan Warnqvist, Upsala Nya Tidning
Varför? En av de mest hyllade svenskspråkiga skivorna i år. Orpon hade hört låten Levi & The Leavings och charmats.

Orpon tycker till: Jag kan tänka mig att det här är en skiva som du skräms bort av. Både omslag och bandnamn känns lite proggiga och inledande Gudförälder skulle onekligen kunna vara hämtad från sent 1970-tal med sin pratiga text och lite dramatiska känsla. Jag har själv ganska svårt för flera av låtarna, men jag tycker att några av de gitarrbaserade låtarna fungerar, till exempel Levi & the Leavings och smått sarkastiska Varje lördag. Och självklart är det pluspoäng på finlandssvenskan.

Kantor Wilhelmsson svarar: Din magkänsla är helt rätt. Under första genomlyssningen hade jag ärligt talat svårt att hålla mig för skratt. Det vemodiga tonfallet och dialekten, den banala trallvänliga popen och textrader som "även då man inombords är ett skämt (...) / jag har gylfen lite på glänt" fick mig att fnissa och lägga handen över ögonen. 

Det är kanske en orättvis nidbild av Vasas flora och fauna, som säkert inte menar något illa med sin musik. Problemet är nog att jag växt ifrån texter om vara ung vuxen i vardagen, om att dricka, vara socialt tafatt, gå och deppa och inte våga bjuda upp på dansgolvet. 

Men ett annat problem måste vara arret och produktionen, som är besvärande coverbandsvanliga. Har du något intelligent att säga om de snälla pianojinglarna och den puttrande fyrtakten?

Orpon: Njae, det är inte så mycket att reagera på, om man säger så. Jag hade tänkt fråga dig om pianoklang etc. för jag tyckte att det lät lite väl plastigt, men det finns risk för att inlägget blir evighetslångt i så fall. Jag tyckte att det funkade betydligt bättre med gitarr hur som helst.

Det var främst texterna som stack ut för min del. Jag har svårt för nostalgiska texter skrivna av människor som egentligen är för unga för att vara så djupt nostalgiska, men jag blev ändå lite glad av vissa småsaker, som att Dennis Lyxzén nämns i något av spåren.

Fanns det några låtar du tyckte lite bättre om på skivan?

Kantor Wilhelmsson: Skivan hade bäst energi i början för mig, innan den blev för melankolisk. "Gudförälder" var ganska söt. 

Orpon: 3
Kantor Wilhelmsson: 2

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här. 

Dagens skiva: Två män med ett skägg går tillbaka till rötterna

Många vet inte om det, men Två män med ett skägg - och många andra med dem - träffade varandra för första gången på ett internetforum kallat Dagens skiva. Året var 2003 och internet befann sig i slutet av sin barndom. Dagens skiva var en samlingsplats för intellektuella musikintresserade, men det var - kanske ännu viktigare - en oas av anonymitet och integritet innan facebook, spambotar och näthat slog igenom.

Så naivt och vackert var internet på den tiden, att Dagens skiva-forumet inte ens räknade med att man behövde inloggning. Folk respekterade varandras smeknamn, som skrevs in på nytt för varje inlägg. Man lärde känna varann på språkrösten och märkte ofta direkt om någon försökte utge sig för att vara någon annan (vilket förvånansvärt sällan hände). 

Jag minns att jag många gånger diskuterade musik med människor på en hög och sansad nivå utan att veta deras namn, kön, ålder, hemort eller bakgrund. Den situationen är helt otänkbar idag. 

I en lång nattlig forumtråd, efter att kommit hem från att ha brutit med min dåvarande flickvän, stötte jag för första gången på nicket Benjamin Orff. Själv hette jag One-eyed midget, senare Kantor Wilhelmsson. Orff, eller Orpon, skulle långt senare starta en blogg där han kallade sig för Balloonfighter. 

Efter att skäggen nu ägnat två hela år åt överambitiösa och självdestruktiva filmprojekt, tänkte vi ett antal veckor gå tillbaka till rötterna. 

Vi kommer att recensera en skiva om dagen, måndag-fredag, på samma sätt som det brukade gå till på forumets webbplats. Det här blir ett sätt att uppdatera sig lite med nutida populärmusik och försöka stävja vårt långsamma inträde i medelåldern, där man till slut bara bryr sig om sånt man lyssnade på när man var 18. 

Varje dag - ny skiva. Enda kriteriet är att det ska vara utgivet 2015. Vi kommer slå fritt mellan genrerna och försöka röra oss utanför våra comfort zones. Nyfikenheten får styra.

Orpon kommer att använda sin stora kunskapsbank och sin mångåriga erfarenhet som musikjournalist och fälla objektiva, helt adekvata omdömen om varje album. 

Kantor Wilhelmsson kommer vara skeptisk och inkonsekvent, lyfta fram "de själsliga aspekterna" (???) och troligen hata på allt som inte har konstmusikaliska ambitioner.

Betygen ges i den så kallade Bra-skalan:
1: Inte alls bra
2: Inte helt bra
3: Ganska bra
4: Bra på riktigt
5. Alldeles utomordentligt gôrbra

Vi ger det här fem veckor till att börja med. Sedan får vi se.
Varmt välkomna att önska skivor!!