Artist: The Tallest Man on Earth
Album: Dark bird is home
Utgiven: 12 maj 2015
Innehållsförteckning: återhållsam indiefolk, gitarr, piano, lite dragspel
Sagt om skivan: "Samtidigt saknas den där gnuttan sinnessjukdom som lät som framinavlad på den amerikanska obygden. För [...] trots sin egenhet [låter han] som så mycket annat vid det här laget." - Emil Viksell, Gaffa
Varför? Tallest Mans två första album Shallow Grave och The Wild Hunt var väldigt bra folkpop och vi vill förstås se hur han har utvecklats sedan dess.
Orpon: Jag gillade verkligen The Tallest Man on Earths två första album Shallow Grave och The Wild Hunt. I synnerhet hans debutalbum imponerade på mig. Om man, liksom jag, har Clarence Ashleys och Doc Watsons "The coo-coo bird" som låtideal är det sällan man får uppleva att en nutida artist kommer i närheten av det. Än mindre att en spinkig kille från Leksand gör det. Shallow Grave innehöll uttrycksfull och rå folkmusik, inspelad med enkel utrustning i en stuga och med fågelkvitter i bakgrunden vilket fick den att kännas som en uråldrig Alan Lomax-inspelning. Kristian Matssons musik lät inte bara som tidiga Bob Dylan utan snarare som den unge Dylans influenser. Tyvärr har den hesa, nasala rösten, banjon och gitarrplocket tonats ner sedan dess och är i och med Dark bird is home i princip helt försvunnet och ersatt av studioproduktion och kompband. Kvar blir en indiefolkpop som låter som en rad andra nutida band (Edward Sharpe, Bowerbirds, Great Lake Swimmers etc). Det är inte dåligt genomfört på något sätt och som textförfattare har Matsson vuxit, men det är så jäkla anonymt. Är du med mig eller emot mig?!
Kantor Wilhelmsson: Jag är emot dig, för jag tyckte det här var betydligt sämre än bara anonymt. Vi pratade om klyschor och entoniga känslolägen när det gällde radiovänliga James Bay, men fan vet om inte Tallest Man on Earth bockar av varenda ung-melankolisk-man-med-gitarr-klyscha i hela boken. Det tar emot att kalla det manipulativt, men musiken är insmickrande och affekterad och texterna förutsägbara rader om kärlekstörst och att vara en osäker drifter, gärna i ett vagt amerikanskt landskap som slitits ner av betydligt starkare röster inom americana, folk och country. Mest är det faktiskt luftslott om hopp och tvivel och drömmar och sprit och platser som varit.
Tallests första skiva var så rå och oslipad att den gav en känsla av originalitet, men bar också på betydligt bättre låtmaterial än den här. Dark bird is home puttrar på med sitt blöta gitarrkomp utan att någon gång slänga in en idé som bryter av eller skär lite i stilen.
Det är något provocerande över hur bekväm skivan är inom sin egen genre. Men framför allt är det riktigt jobbigt att lyssna på en person som sjunger i samma blåögda tonläge exakt hela tiden. Beginners flörtar lite med ett lekfullare tonfall men då är det redan för sent och jag har blivit sur av överexponeringen för folky manligt vemod.
Orpon: Hmm, tveksam om det räknas som emot mig... Med bättre textförfattare menade jag främst att skavanker från det första albumet filats bort - hans engelska hade vissa brister då och han hade en del textrader som var väldigt klumpigt uttryckta, både språkligt och uttalsmässigt. Men samtidigt är det ju ett ytterligare tecken på att han för varje album förlorar delar av sin personlighet.
Jag tror att jag tyckte bäst om Timothy. Den låter inte alls som Tallest Man egentligen, men jag fastnade för det nästa distade och väldigt störiga riverdance-blåset. Det var en av få gånger som skivan vågade sticka ut.
Kantor Wilhelmsson: 1
Orpon: 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar